Recension: The Fooo

 
"Pop ska inte vara någon slags privatiserad musikalisk version av UR. Pop definieras ju liksom av att den är lättillgänglig, bred, inkluderande och om den lyckas bra, ett föremål för kollektiv eufori. Med andra ord är Felix Sandman, Oscar Enestad, Oscar ”OG” Molander och Omar Rudberg pop."

Hela recensionen hittar ni på na.se.
 
Men här kommer ett facit till mer eller mindre krystade referenser i texten.
>"Kastratsångare"
En manlig sångare som kastrerats för att bevara en ung pojkes ljusa röst.
Läs mer.

>"Raubtier"
Industrimetallband vars "Låt napalmen regna" låter nästan citeras.
Lyssna.

>"Vipeholmskolan"
En kolhydratfylld toffee som användes på mentalsjuka på 40- och 50-talet för att bevisa att socker gav hål i tänderna.
Läs mer.

>"Kafka hade inte heller så roligt"
Citat från en t-shirt som såldes på Akademiebokhandeln under 80-talet och som var poppis på Lunds universitet under 90-talet.
Läs mer.

"La belle epoque" och "Ingenting"

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
 
Ingenting från Tillbaka till Samtiden (2007) är precis vad Kent gör igen. De gör faktiskt ingenting när de blickar mot samtiden, med nya singeln La belle epoque.
Kent är vemodets illustratör, ångestens tonsättare och kanske vår tids enda poeter med någon slags medelklassbas. Där 999 från Jag är inte rädd för mörkret blir bakgrundsmusik till grillknastret på sommaren.
 
Men där Kent förut vågade vidröra livets allra hårdaste stötestenar på det abstrakta vis känslor är har bandet nu gått i en riktning som ger sken av ångest men som liksom de allra flesta band distansierar sig från dess nyanser.

La belle epoque sätter ord på själva mörkrets företeelse. På ondskans, det tungas, subjekt: "Jag är halvåret av mörker." "Jag är svartsjukan." Kent vill få ned på det svenska mörkret på papper, men blir en del av landets tidstypiska avstånd från känslor.
 
Istället för att låta livets innersta väsen vara det avancerade gör Kent det enkelt för sig. Vår epoks vånda blir en nutidskrönika istället för konst. Referat istället för romantik.
 
Låt vara att La belle epoque kan komma att bli en del av en större kontext i och med bandets albumsläpp den 30 april. Men fram till dess är La belle epoque ett utdrag ur de senaste årens Aftonbladet. En produkt som vill sälja utan födjupning i de människor den berör.
Kanske bli allt mer rätt i vårens mittmånad när singeln är en del i en större kör. Men kom ihåg:

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting

 
 

Läs mer:
>
La belle epoque

Coldplay på Stadion: Världsklass - men inte genuint

 
Coldplay
Stadion, Stockholm
Bäst: Öppningsshowen, "In my place", " Every teardrop is a waterfall".
Sämst: Mellansnacket. 
Fråga: Har världens största band verkligen ingenting mer att säga än "We love you"?
 
Det var en av de mest magnifika öppningsshowe jag sett. Någonsin.
Coldplay är godis - men inte scenens mästare.
 
Jag skrev i min recension av Coldplays "Mylo Xyloto" att det albumet var som glass. Ungefär likadan var konserten på Stadion i torsdags. Sprallig glittrig, söt och sånt man vill ha mer av. Men till syvende och sist, ur objektiv bemärkelse, väldigt näringsfattig.
 
Coldplay är ett extremt begåvat rockband. Det råder inget tvivel om den saken. De är troligtvis det bästa rockbandet i världen just nu. Men - det behöver inte betyda att de når en standard i världsklass.
 
Scenshowen är magnifik. Den håller världsklass. Materialet från bandets tre första album är urstarkt. Men de nyare låtarna håller inte samma klass. Det är mest popkommersiellt blaj.
 
Mylo Xyloto kunde ha blivit något annat, en vändpunkt. Albumen handlar ju trots allt om en dystopisk värld, som märks inte minst i låttetxterna till "Every teardrop is a waterfall" och "Major Minus". Men istället för att mellan låtarna hybrisartat predika om en bättre värld så är det samma ord som sägs som alla artister säger: "We love you guys. You're the best audience in the world."
 
Kanske är den här recensionen bara en uppgörelse med mig själv. En diskuterande text om varför Coldplay är så fruktansvärt bra, men ändå inte håller världsklass. Varför de har potentialen, men inte når fram. Kanske är de nöjda med var de står. Men jag vill se ett band som vill framåt, som inte nöjer sig med konfetti, rosa lampor och sjukt mycket cash på fickan. Jag vill se ett band som vill vara något mer än vad de är.
 
Coldplay var genuina, om än inte unika. Nu har de en unik scenshow  , men är inte genuina längre. De har vunnit erkännande men förlorat sig själva.
 

Totall Recall

 
 
Total recall
2012, USA
Science fiction/Action
Regissör: Len Wiseman
Skådespelare: Colin Farell, Jessica Biel, Kate Beckinsale
 
Du har möjligheten att uppleva ett liv du aldrig levt. Men livet du vill drömma har du egentligen levt - utan att du kommer ihåg det. Och eftersom att du i livet du inte kommer ihåg var en spion och därför nu jagas av staten så kan du bli rätt förvirrad. Vem är du?
Douglas Quaid (Colin Farell) har en del rätt tuffa frågor att jobba med i remaken på filmen från 1990 med samma namn.
 
Douglas Quaid jagas av staten United Federation of Britain (UFB) , en av två stormakter som lyckats erövra territorium och livsutrymme i en annars dystopisk skildring av jorden som en obeboelig plats efter biologisk krigsföring. Han ställs in för sinnesförvirrande frågor om vem han är, vem han varit och vems sida han egentligen står på - UFB:s eller den UFB-beroende staten känd som The Colony.
 
Som med alla dystopier finns det så stora möjligheter till att kommentera framtiden utifrån dagens förutsättningar. Men förutom en rätt sedvanlig framtidsvision om jorden ödelagd efter biologisk krigsföring stannar nästan kommentarerna där. The colony utmålas förvisso som någon slags framtida vision av Afrika eller dagens U-länder, men filmen fokuserar nästan mer på rätt långsamma actionsekvenser. Den enda snygga fighitngscenen är en rätt solklar passning till kultklassikern The cube.
 
En intressant film om framtidens möjligheter och framtidens begränsingar, men med en rätt intetsägande berättarteknik mer inriktad på långdragna fighingscener. Om dystopitolkningen fått mer utrymmer hade filmen kanske blivit lika välvsvarvad som Colin Farells kropp. Nu blir den storyn bara lite löst hängande, precis som bilringen från Pringlseröret i biofotöljen. Trots det är Total Recall bara slapp och otillräcklig, mer än en fet rulle.
 
Läs mer
>IMDB: Total recall
>Filmtipset: Total recall

En gammal vän - Ny kärlek

Boom. En ny värld.
Mitt bitpopsuppvaknande kom i och med låten Stein auf Stein av den tyska synthelectroniska duon Schwefelgelb. Det var hösten 2010. En höstkväll. Starka lampor i köket.

Det tyska hardelectronica-bandet har tidigare bara haft ett album ute på Spotify, Alt und nue från 2008. Deras andra album, Das ende vom Kreis från 2010, har den sugne fått infrskaffa sig på annat vis.
 
Men nu så - nu ligger den där, Das ende vom Kreis.
Och precis som electronica- och housetrenden i övrigt går Schwefelgelb ned på djupet. Det är tyngre, hårdare och elakare. De snuddar på den annars nästan pattenterade tyske genren Industri. Klanget är mekaniskt strikt, men ändå med bitpopens särpräglade ljud av dataspel och modernt 80-tal.
 
Industrins influenser blir extra tydlig i låtar som Solande du atmest och, i och för sig mer lågmälda, Unser eigener Müll. Det är också de två låtarna som inleder skivans kanske svagare del. För även om Schwefelgelb kan vara en pionjär inom bitrocken (för det är inte pop), så saknar de fortfarande en bredd inom genren. Debutalbumets gladelektroniska sound funkade rätt igenom. Men det är på sätt och vis en enklare och mer okomplicerad genre. När band blir tyngre i sitt sound behöver det oftast motiveras, precis som om vägen hade varit den motsatta - från tyngre till mer lättsamt. Schwefelgelb tycks ha glömt bort vid halva produktionen om varför de valde just den stigen och därefter mest plitat ned låtar på ren rutin.
 
Den första halvan är däremot sprängstarkt nog att få upp bandet på de flesta Sverigefestivalers scener. Zu zweit är rent av ett nutida mästerverk inom electronica. Lättsam nog för en bredare publik, men tillräckligt från rötterna för att vara trogen musiken. Singeln Alle sterne glimtar naturligtvis även den.

Das ende vom Kreis är ett steg framåt fast i en helt ny riktning.
 
´

Abraham Lincoln: Vampire hunter

 
Abraham Lincoln: Vampire hunter
2012, USA
Action
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Benjamin Walker, Dominic Cooper, Rufus Sewell.
 
Abraham Lincoln kan vara bland de mest kända av de amerikanska persidenterna. Han hann ju med att kriminalisera slaveriet och ro hem kampen till nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Till råga på allt blev han ju mördad också vilket säkerligen spätt på hans rykte som martyr än mer.
Just ja. Abaraham Lincoln var vampyrjagare också - om man får tro filmen med det klingande namnet Abraham Lincoln: Vampire Hunter.
 
Abraham Lincolns (Benjamin Wlaker) tid som vampyrjägare börjar som en lärotid hos vampyrjägaren Henry Sturges med målet att hämnas sin mors mördare. Men ju fler vampyrer den unge Lincoln dräper (eller förintar, som filmen vill göra gällande) växer fruktan i vampyrlägrena. Vampyrledaren och fadern av alla tidens vampyrer, den iskalle mannen med smeknamnet Adam (Rufus Sewell) sätter Lincoln i bullseye. En kamp mellan gott och ont, mellan människa och vampyr, som snart växt sig större än Abraham Lincolns hämndbegär. Som snart växt sig till en kamp för hela USA:s framtid. Med Abraham Lincolns nordstater å ena sidan, Sydstaterna understödda av en vampyrarmé å andra sidan.
 
Det är ju egentligen jättelarvigt, det här med vampyrer. De finns ju inte. Och när de illustreras på film så brukar det alltid vara med glimten i ögat, en rolig one-liner eller övridrivet bombadistiska explotioner. Ja, Blade, jag sneglar mot dig.
Det finns inte ett uns av humor, onödigt pangpajiga dräparscener eller ens en enda oneliner. Det är stencoolt. Rätt igenom. Det är en seriös film. Helt seriös. Det är inte meningen att det ska finnas utrymme för tanken "nu drog dom den där repliken så jag skrattar lite åt att det egentligen inte finns några vampyrer". Vampyrer finns. Eller har funnits.  Det är känslan rätt igenom hela filmen. Från början till slut.
 
Jag köper allt. Rakt av. Det här har skett. Storyn i Abraham Lincoln: Vampire hunter känns mer som en något modifierad sanning av ett verkligen skeende än et påhitt av en stenad fantasyproducent.
So far so good. Men visst finns det en part tre fjärdedelar in i filmen som är lite småsegt av allt allvar. Det ska tillägas. Och att slutscenen inte är den häftigaste fighten mellan Abraham Lincoln utrustad med yxa och spetstandförsedda vampyrer.
 
Blanda den rätt kaxiga kompotten av historia, vampyrer, Abraham Lincoln, en hjälte försedd med yxa, allvar och episka citat samt den enda kvarvarande standardingridiensen från fantasyfilmer idag, slow motion, så är det redan där avgjort en bra film. Dynga på med, faktiskt, extremt bra 3D-effekter och ännu bättre slowmotionanvändning än i många andra produktioner. Då kommer du i framtiden aldrig kunna bli historielärare.
 
Läs mer
>IMDB: Abraham Lincoln: Vampire hunter
>Filmtipset: Abraham Lincoln: Vampire hunter

The amazing spiderman

 
The amazing spiderman
2012, USA
Action
Regissör: Marc Webb
Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans.
 
The amazing spiderman är fantastisk. En helt fantastisk idé faktiskt. En helt fantastisk idé från någon krösusrik Hollywoodsnubbe. En fantastiskt idé om att tjäna pengar. Ta ett väkänt koncept, stoppa en charmig och oskyldig kille i huvudrollen och sätta 'amazing' i titeln. Mycket mer amazing för bankkontot än så blir det inte.
 
The amazing spiderman är något av en remake på Spider-man från 2002 med Tobey Maguire i huvudrollen. Det är ju samma grundstory: Hur Spiderman blev Spiderman. Men visst finns där nya element.
Historien kretsar nu mer kring varför Peter Parkers föräldrar försvann. Det är också det som ger den "nya" Peter Parker drivkraften till att göra sitt jobb som spiderman.
 
Men förutom att manuset är något av en katastrof (som det exempel att Peter Parker blir biten av en spindel efter att retsamt enkelt tagit sig i ett rum med genomifierade spindlar i tusental, sedan dansat runt och tagit med händerna i spindelnätet) så är det en rätt trivsam rulle. För sådana människor som aldrig upplevt film. Då blir det nog häftigt att se rörliga bilder för första gången.
Eller så skräms de människorna av de otroligt bleka skådespelarinstaserna som bjuds.
 
Det var inte för inte som jag under filmens gång viskade till min flickvän i biostolen brevid: "Jävlar vad spasmisk han är, Peter Parker. Mer som Peter Parkinson för fan." Det var inte för inte vi satt och skrattade åt en slutscen som luktade av Gorgonzola och Bredsjö blå på grund av alla ostiga citat. Det var inte för inte vi undrade varför polisen valde att skjuta granater på Spiderman samtidigt som de använde lättare vapen mot en jätteödla med biologiska vapen.
 
The amazing spiderman är kanske bra. Men det är en Spiderman-film. Och då jämförs den oundvikligen med föregångaren från 2002. Och mot den är The amazing spiderman blott en korsspindel mot en svart änka. En ofarlig produktion som du egentligen inte ska bry dig om.
 

Supersågningen

Christina Aguilera hittar hem i Burlsesque. Cher får sig en rejäl jävla känga av Svenska dagbladets recensent Jan Söderqvist. Ett personpåhopp som inte alls har med någonting att göra.
 
Slökollade på musikalen Burlesque med min finaste i går, den regnigaste junidagen på flera decennier. Inte riktigt min påse med godis kanske, men å andra sidan ingen film jag direkt vomiterade av (även om sura uppstötningar luskade sig fram i gommen under vissa klichéartade pusspuss-scener). Tvingade min flickvän att se Alien för ett par veckor sedan. Hon somnade efter tio minuter. Det tog mig åtminstone en timme att börja gäspa.
 
Jan Söderqvist, medarbetare på Svenska dagbladet, går dock snäppet längre än att gapa med munnen och ta stora andetag. Han drar fram häcksax, motorsåg, skördetröska och stubbfräsen. Sen kör han på utan dess like.

 
Läs mer
>Svenska dagbladet: "Lättklätt - inte vågat"

Take one: A documentary film about Swedish house mafia




Take one: A documentary film about Swedish house mafia
(Sverige, 2010)
Dokumentär
Regissörer: Henrik Hansson och Christian Larsson

De revolutionerade hela house-genren. De säljer ut Madison square garden och är Sveriges största musikexport sedan Abba.
Swedish house mafia är större än vad många vill förstå eller ens är medvetna om. Men de har format en hel generations syn på klubbmusik och visat hur kvalitativ brains-off-musik är möjlig.
Men jävlar vad innehållslös Take one är.

Jag kan inte beskylla Henrik Hansson eller Christian Larsson för att ha gjort ett medvetet dåligt arbete. Klippningen är schyst intensiv och får faktiskt dokumentären att speeda förbi i ett hetsigt tempo ackompanjerad av huvudbandets bombadistiska dunkadunka. Å andra sidan så får de inte direkt ur bandmedlemmarna Sebastian Ingrosso, Steve(n) Angello, Axel "Axwell" Hedfors någonting. Faktum är att dokumentären berättar så lite att jag fick dra en Wikipediasökning för att få fram bandmedlemmarnas rätta namn. Då känns det som att Take one inte sa mig speciellt mycket mer än att Swedish house mafia är ett band som åker runt och gör det alla andra band i världen gör utan att vara speciellt unika.

Det blir mest en 45-minuters klippshow á la youtube för fansen.
Take one: A documentary film about Swedish house mafia är en färglös klick om ett färgstarkt band med gråa medlemmar.
 
Läs mer:
>Take One: Officiell hemsida

Alien: Prometheus



Alien: Prometheus
(USA, 2012) Science fiction
Regissör:
Ridley Scott
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron

Det brukar finnas delar i filmer där jag tänker "här kan jag nog pissa utan att missa något". Det kan du fetglömma att det finns i Prometheus. Från början till slut så är jag så inne i filmens handling att jag mentalt befinner närmare filmens måne LV223 än biostolen jag sitter i. Orginalfilmen såldes in med den hypade taglinen "It's like Jaws. In space." enligt hörsägen. Men tempot är mer som Bourne-filmerna. I rymden. Prometheus är en upplevelse i science fiction-genren du inte varit med om på många filmår.

Två forskare, Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och Charlie Holloway, hittar förhistoriska målningar. Målningarna pekar mot ett solsystem som den tidens civilisationers folk inte skulle kunna upptäckt. Utan hjälp från rymden förstås. Weyland Corporation bekostar en rymdfärd till solsystemet med de två forskarna i spetsen. Syftet: Ge svar på den största av alla av livets frågor - Var kommer vi ifrån?

Filmen som är en prequel (en film som utspelar sig före en annan film men som kommer först efter det att den första filmen givits ut) i Alien-serien skapar dock problem. Hade detta varit en ensamstående sci-fi-actionrulle skulle den ha saknat motstycke, även vid jämförelse med de gamla Alienfilmerna. Den svävar iväg till filosofiska breddgrader, något som få filmer vågar sig på att göra numera. Den är så intensiv att Ritalin känns befogat. Prometheus är dunkel, mentalt jobbig att bevittna. En tankeställare som retar den undermedvetna ångesten. Men det är en Alien-film som ska ge svar också. Prometheus ger knappa svar och fler frågor.

Alien: Prometheus är en perfekt inkörsport för ännu inte Alien-invigda. För den testar gränser. Men det blir lite för mycket av gränstestandet. Det blir aldrig fulländat. Alien: Prometheus är fylld med plot holes (manusfel) som förvirrar. Ser du filmen kommer du rida på vågen ett par dagar. Sen börjar du fundera; Varför är det så? Hur funkar det här? Och svaren är de samma på de flesta av frågorna du kommer ställa dig: Det går inte ihop. Och om filmen ställer frågor vars svar är obefintliga eller inte genomtänkta då blir resultatet därefter. Alien: Prometheus är en riktigt bra rulle. Men den berättar för lite för att bli en bra film.



Läs mer
>
IMDB: Prometheus
>Filmtipset: Prometheus
>Odbiter dictum: Minisode - Prometheus-special och Prometheus-tråd
>Prometheus officiell hemsida
>Fiedeli: Prometheus: Slutet på slutet av cirkel
>Fiedeli: Utomjordingarna attackerar
>Fiedeli: Alien: Prometheus - Med världens bästa trailer

Känslan inför tenta


Twin Peaks - serien som alltid lever

Klockan är nästan ett. Natt. Mörkt. Mörkt bara när ögonlocken inte faller. När de faller svallar vågor från de röda gobellängerna framför mig.

Rummet är tomt. Tomt så länge inte ögonlocken faller. När de faller är jag inte ensam. Den lilla mannen som gör jaget vi rör sig stelt rytmiskt till musik utan rumsligt ursprung. Dvärglik i sin längd, mänskligt verklig utan antydan till mänsklighet.

Fingrar mot lädertrumman är egentligen regn mot dubbelglasat fönster. Men bara när jag inte blundar. Då är ljuden tvärtemot sin vanliga systematiska klang baklänges i ett sammanhang jag aldrig kommer att förstå. I ett ytterligt kryptiskt steg i redan kodifierade meningar.

Jag mår dåligt när jag stänger locket på datorn.
Allt har fått sin förklaring. Den pressades ihop något i två magnifika avsnitt. Men ändå är det inte med tillfredsställelse Twin Peaks avslutas. Det är med obehag. Det är med en stickande känsla av att inget är över trots att det är slut. Det är fantastiskt. Det är rädsla.

Allt det du hoppas på när du ser det första avsnittet kommer du aldrig att få. Du vet inte. Du kan inte ana. Det finns ingen förklaring som är rationell. Det finns ingen logik eftersom serien inte följer det vi förstår eller någonsin kommer att kunna utforska. Och det vi inte förstår gör oss rädda. Okunskapen om något som påverkar oss skrämmer och leder oss in i paranoia.

Och det är med smått paranoida, psykotiska och negativt pskyadeliska erfarenheter Twin Peaks åker in i hyllplanet avsett för serier. Serien är sjuk. Men framförallt - sjukt bra.

Recension: Iron Sky



Iron sky
(2012, Finland, Tyskland, Australien)
Science fiction-komedi
Regissör: Timo Vuorensola
Skådespelare: Julia Dietze, Götz Otto, Stephanie Paul
Nazisterna må ha givit upp andra världskriget. Men de gav aldrig upp idén om världshärravälde.
Nu är de tillbaka - från månen. De är ute efter en sak innan det fjärde riket kan fullbordas - smartphones.

Du skulle kunna gråta över hur bizarr idén är. Nazister som flydde från jorden 1945, bosatte sig på månen och skapade världshistoriens största krigsmaskin någonsin, Götterdämmerung (Som jag först tyckte bara va ett sådant sjukt tyskt ord att det blev roligt, vilket det i och för sig fortfarande är, men som egentligen betyder ragnarök).
Du skulle kunna göra det. Men det gör du inte.

Det är bitsk satir över ett USA med hegemoniska tendenser, över parallelerna mellan nazityskland och USA i dag. För att inte tala om alla mer diffusa andra världskrigsreferenser, som utan att spoila för mycket är på gränsen till okey. Visst förekommer det lite billigare skämt appilerade på sex och på rastillhörighet (som det omnämns i filmen), men de finns antagligen där för att vidga spannet på den rätt spretiga humorn.

Filmens enda minus ligger väl kanske i det rätt knapphändiga skådespeleriet. Inte för att det är dåligt, utan för att handlingen i sig inte ger utrymme för några djupare rolltolkningar. Men, i ärlighetens namn: Vad fan gör det när filmen handlar om nazister från månen?


Läs mer
>Iron sky på IMDB
>Iron sky på Filmtipset
>Iron sky's officiella hemsida
>Fiedeli.blogg.se: "En äkta JÄVLA PEPP"

Recension: The hunger games



The hunger games
(USA, 2012)
Science ficition
Regissör: Gary Ross
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Woody Harrelson.

USA någon gång i framtiden. Människor utsatta för hunger och för centraliserat styre. En dystopisk framtidsbild av ekonomisk stagnation och klassklyftor, av 1800-tals kapitalistiska baksidor och illiberalt styre.
Ordingen upprätthålls dock inte genom att skrämma landets tolv distrikt till tystnad. Ordningen upprättålls genom det kraftigaste maktmedlet i världen - hopp. Hopp i form av att de olika distrikten kan odla en vinnare av de årliga Hunger games-spelen, som med stor entusiasm följs av landets invånare. En kamp på liv och död. En strid där endast en ensam överlevare kan stå som vinnare.

Hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) är en av 24 ungdomar mellan 12 och 18 år som kämpar för sin överlevnad. Hon märker snabbt att det aldrig finns några mänskliga metoder att överleva när livet ställs på sin spets.

Och det är så viktigt. Dystopin, oavsett hur overklig den kan te sig, säger alltid något om vår samtid. En underton av samhällskritik blottas med jämna mellanrum. Kritik mot storebror och ett tydliggörande av alla de klyftor som fortfarande finns i vårt samhälle - rikedom och fattigdom bara minuters färd bort ifrån varandra. Men du kan få allt det du vill ha om du spelar spelets regler rätt och inte skyr några medel för att nå ditt mål. Vem som gjort upp reglerna är ointressat, du menas ändå aldrig kunna bryta dem.

Det blir i och med ovanstående årets viktigaste film. Kanske inte för den generella kultureliten. Kameravinklarna får mig stundtals att undra om jag blivit satt i virvelvinden. Det blir aningen jobbigt efter två timmar och tjugo minuter med fokus in i näsborren på skådespelarna och med en kamerateknik som hämtad från Blair witch project.
Nej det är ingen välspelad film, det är inget fantastiskt epos, kostymdrama eller manustekniskt underverk.
Men The hunger games säger någonting.

The hunger games tvingar fram tankar. Hur ska vårt framtida samhälle se ut, är det frihet jag vill ha, vem är det som bestämmer över mitt liv?
Det här är kanske inte någon ny tematik inom den filmiska världen - men den når en helt ny grupp: Tonåringarna.
14-åringarna kommer få uppleva något annat än den eveigt tydliga kampen mellan gott och ont (Harry Potter, sagan om ringen). De kommer nås av budskapet att den största fienden mot människorna är kanske vårt eget samhälle. Och de tankarna är viktiga att implementera. Därför är The hunger games kanske årets viktigaste ungdomsfilm.




Miike Snow snöar in sig - på fel saker



Happy to you
Miike Snow
(2012)
Hipsterpop
SME

Det börjar så drogrusigt melodiöst tidlöst.
Det slutar aldrig vara så riktigt heller. Och då blir det tråkigt.
Synd. Det hade kunnat blivit ett statement av det svensk-amerikanska bandet.

Miike Snow består av svenskarna Christian Karlsson och Pontus Winnberg, samt av den amerikanska singer/songwritern Andrew Wyatt.
De slog igenom med dunder och brak 2009 med superhiten Animal. Det sjävlbetitlade debutalbumet levererade flitigt med annat radiomaterial, bland annat Black & Blue och Silvia.

Happy to you är mycket mer basic än bandets första album. Det förr lite mer elektroniska soundet har blivit mer akustiskt i form av tydligare och mer klassiska toner av piano-, trum- och basgångar. Med andra ord är det ett mycket mer soft intryck.
För soft.
Det känns för mycket ovanför molnen emellanåt för att få mig att verkligen gå in i låtarna. För lång distans och för lite tryck och vilja. Lite själlöst och mer proffsigt.

Det är ett steg framåt och två tillbaka. Det är snyggt och det låter lovande igenom hela albumet. Men det lyfter aldrig. Kanske nästa gång. Men inte den här gången.



Läs mer:
>
Miike Snows officiella hemsida
>Wikipedia: Miike Snow
>Spotify: Miike Snow
>iTunes: Miike Snow

Recension: Järnladyn



Järnladyn (The iron lady)
(Storbritannien/Frankrike, 2011)
Drama
Regissör: Phyllida Lloyd
Skådespelare: Merlyl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent

Det finns självklara saker i världen: som att jorden är rund, mattematikens svårighetsgrad och att ett ton är svårt att lyfta. Och så finns det Meryl Streep som skådespelerska.
Det tog mig en halv sekund innan min blick fastnade på Meryl Streep och det var inte fören vid eftertexterna mina ögon ville slita sig från vår tids kanske främsta skådespelerska.

Järnladyn, som porträtterar den moderna tidens första kvinnliga och kanske största kvinnliga politiska ledare Margaret Thatcher (Meryl Streep, i den yngre versionen: Alexandra Roach), är mer just av ett porträtt än en skildring av denna fantastiska kvinnas handlingar. Och den varma och speciella person vars historia berättas är något överraskande. För det hade inte varit svårt att göra en film a lá hårdaste thrillerkoncept på grund av denna kvinna som hann med att skapa våldsamma inrikespolitiska protester, försätta miljontals människor i arbetslöshet och starta ett krig. Och som dessutom gjorde det med en sådan arrogans och politisk motsträvighet att en tyrranisk ledare inte är långt borta från graden av tolkning.

Men samtidigt kanske den kvinna och den ideologi som istället framhävs är det enda rätta. För vem var egentligen Margaret Thatcher? Det är det mest intressanta av alla persongestaltningar som kan göras. Personens handlingar kan läsas om på Wikipedia, men inte vem denne var, hur denne uppträder och de säregna dragen hos individen. Det är det som gör film till film och skådespeleri till skådespeleri.
Samtidigt kanske det inte är förvånande att filmen fokuserar på det personliga känslomässiga planet med tanke på regissören Phyllida Lloyds bakgrund som basande över Mamma Mia-inspelningarna.

Det är kanske ingen actionsprudlande film. Det kanske inte är den mest sprudlande filmen eller den mest scenkoreografiskt mest hänryckande. Men det är en uppvisning av hur verkliga politiker föds, verkar och behövs. Det är en uppvisning i makalöst skådespeleri och klass av Meryl Streep.


>Järnladyn på IMDB
>Järnladyn på Filmtipset

Recension: Machete



Machete
(USA, 2010)
Action
Regissör: Robert Rodriguez
Skådespelare: Danny Trejo, Michelle Rodriguez, Robert De Niro m fl.

Tag först en ärrad mexikanare som inte säger mycket. Addera en hämndlystenhet i kombination med en fäblessliknande fetisch för jättemachetes. Rör om i händelseförloppet och lått puttra tills det kokar. Krydda med stora vapen, kreativt våld och coolheten från Danny Trejo. Låt adrenalinet svalna innan du gör någonting annat. Och titta: Du har en av de skönaste actionrullarna du kan tänka dig.

Machete började som en skojtrailer till filmen Planet terror. Robert Rodriguez tänkte väl inte mer på det och lallade vidare med den acceptabla Planet terror.
Men, Machete-trailern blev så pass hyllad att Rodriguez gjorde en film med actionfiguren Machete, spelad av en av Hollywoods hårdaste birollsskådisar Danny Trejo.

Machete (Danny Trejo), som filmen kretsar kring är en av många illegala mexikanare på jakt efter jobb i USA. Han får ett erbjudande på 150 000 dollar av en okänd kostmklädd översittare (Jeff Fahay) - om han dödar den invandringskritiske senatoren John McLaughlin (Robert De Niro). Ett mord som visar sig vara en fälla för Machete och som nu tvingas fly i en jakt på liv och mestadels död.

Roudriguez har gjort hyfsade actionfilmer förut. Planet terror, Death Proof för att nämna två mer klassiska verk. De har båda haft samma fördelar och nackdelar. De är dels så fruktansvärt snyggt gjorda att det lätt går att undra om han de facto lyckats överträffa sin bästa polare och filmens stora mästare Quentin Tarantino. Actionnivån är skyhög och manuset alldeles perfekt i sina stunder.
Men så finns det dipparna.
De är aningen långa i sina sekvenser. Klippningen fallerar med jämna mellanrum. Och filmen saknar känslan av helhet som Tarantinos alltid har.

Machete är ett stort kliv framåt för Rodriguez - men inte ända i mål. Castingen är fantastisk, men vissa insatser bleknar och känns oinspirerade jämfört med Danny Trejos säregna och råcoola stil. Dessutom är klippningen sådär vissa gånger. Inte heller går det i 300 kilometer i timmen som en bra actionfilm bör göra. De sekvenserna finns naturligtvis, om än snabbare än 300 knyck. Men det är ibland för långa, oinspirerade och tråkiga monologer.
Men. Machete kommer du inte bli besviken av. Det är en actionfilm med allt du kan begära. Det är bara inte riktigt ett mästerverk.



>Machete på IMDB
>Machete på Filmtipset

Recension: The devil inside



The devil inside
(USA, 2012)
Skräck
Regissör: William Brent Bell
Skådespelare: Fernanda Andrade, Simon Quarterman, Evan Helmut

En exorcistfilm. Igen. Och det tycks aldrig vara en genre som blir bättre. Det var helt enkelt bättre förr.
Jag mådde definitivt bättre före biobesöket till The devil inside.. Jag mådde då alltså bättre ur ett rent filmiskt perspektiv - för det här är inte bra, någonstans.

En kvinna (Fernanda Andrade) på sisådär dryga 25 år reser till Italien för att hälsa på sin mentalt sjuka mamma. Med sig har hon dokumentärfilmaren Michael (Ionut Grama) som ska dokumentera mötet. Det hela kryddas med att mamman sitter på mentalsjukhus efter att ha dödat tre personer under en exorcism. Och mamman är, som sig bör, rätt sjukt besatt visar det sig. Mamman är besatt av ...

... Ja det är en riktigt bra fråga. För det är inte många svar som ges i den här filmen. Som varför vissa personer blir besatta utan för tittaren angiven anledning. Som varför filmen är till hälften filmad med alldeles för bra handhållna kameror, som någon slags pastisch på spanska kultklassikern Rec. Som varför manuset är uruselt, som varför filmens budget tycks ta slut när det hela ska börja och varför jag över huvud taget köpte biljett.

Det var bättre förr. Se Exoricisten från 1973 med Max von Sydow i huvudrollen istället. Praktiskt taget den enda filmen som ger subgenren en välbehövlig livlina i skräckens filmiska värld.





Recension: Steve Jobs - en biografi



Steve Jobs - en biografi
(Svenska, 2011)
Biografi
Albert Bonniers Förlag
Författare: Walter Isaacson
Översättning: Thomas Engström, Roland Poirier Martinsson

Han är mannen bakom världens största teknikföretag. Ett företag som "revolutionerat" vårat sätt att se på datorer, på reklam, design och framtiden. Han är en företagsledare som sparkat mot allt och alla för att uppfylla sin egen vision om total användarvänlighet och upplevelse. Han är Steve Jobs, vår tids kanske största teknikinovatör.

Hela hans historia tycks som ett filmmanus: bortadopterad som liten, rest runt i Indien hög på LSD, skapat världens kanske mest framstående teknikbolag, en egensinnig personlighet och med familjeproblem. Men de första 400 sidorna berör mig knappt.

Författaren till Steve Jobs - en biografi, Walter Isaacson, har en gedigen bakgrund som journalist på bland annat London-basserade tidningen The Sunday Times. Walter Isaacson har även varit styrelseledamot och VD för en av världens största nyhetskanaler, amerikanska CNN. Isaacson om någon borde alltså veta var berörningspunkterna sitter hos läsaren. Men det gör Isaacson inte särkilt bra.

Språket är synnerligen enkelt, klanderfritt. Men det är också det som gör att boken tappar när det kommer till att bygga en relation mellan fenomenet Steve Jobs och läsaren. Läsaren instrueras hela tiden om händelseförlopp och reaktioner. Men att som läsare bli instruerad hur saker och ting förhåller sig blir aldrig bra. En bok är en upplevelse, inte en manual för konstruktion av bokhllan Billy.

Då och då blir det ett uns av en uppbyggd scen. Men nej, de spricker ganska snabbt.
Och eftersom dessa små närmanden till att ge boken en mjukhet i sin framtoning, en mer prosalik framhållning blir det hellre inte en helt historisk objektiv bedömning av Steve Jobs.
Steve Jobs uttalar sig flera gånger i boken, främst om affärsrelationer. Men det är sällan Walter Isaacson tycks få något längre ur den framlidne VD-mogulen om sin egna barn. Det hade varit intressant att höra Steve Jobs resonemang om varför han till stora delar valde bort sin egen familj många gånger. Och det även fast det är passagerna om hur iPoden, iPhonen eller den första Mac-datorn kom till som är allra mest intressanta.

Steve Jobs må ha sett möjligheter ingen annan såg, format en värld ingen trodde var möjlig. Men en sak hade ha fel om: världens folk.
Det finns en passage i boken, alldeles i slutet av Steve Jobs liv, där han cyniskt och bittert frågar sig "Varför vi i hela världen skulle bry oss om en kopp speciellt turkiskt kaffe - alla använder ändå samma produkter, överallt på jorden. Varför skulle någon bry sig om något speciellt? Världen är sig lik överallt. Världen är densamma och det finns bara en värld.!
Men nej.
Steve Jobs kunde inte haft mer fel. För Steve Jobs skapade i och med Macen, iPoden, iPhonen och iPaden ett sätt för alla att uttrycka sig på sitt eget speciella vis. Steve Jobs skapade olikhet genom likhet. Och för det ska den som vill förstå hur vi människor fungerar läsa Steve Jobs - en biografi, även fast den inte imponerar rent stilistiskt.

Betyg 2

Recension: Dansen kring guldkalven



Vi är inne i en av världshistoriens djupaste ekonomiska kriser.
Och det är inte första gången.
Björn Elmbrants skildring av IT-bubblan på 2000-talet är en insiktsfull skildring i de kriser som ständigt återkommer.

Grekland håller på att kollapsa, Euron är ett stort frågetecken. Men den viktigaste och mest oroande frågan av alla och den fråga som orsakar många ekonomer, banktjänstemän och politiker världen över sömnsvårigheter - kommer den ekonomiska utvecklingen kommer fortsätta stiga?
När ska vi inse att ständig uppgång är praktiskt omöjligt, menar Dansen kring guldkalven - Så förändrades Sverige av börsbubblans författare Björn Elmbrant.

Björn Elmbrant är mångårig journalist med Stora journalistpriset 2000 som främsta utnämnande.
Elmbrant berättar i boken Dansen kring guldkalven historien om Sveriges ekonomi under börsbubblan (IT-bubblan) från mitten på 90-talet fram till dess att den sprack år 2000. 

För sin trovärdighets skull är det naturligtvis faktaspäckat. Men utan fotnoter, vilket förminskar känslan av en universitetsuppsats (tack och lov). Samtidigt gör det att källkritiken blir en rätt tuff utmaning. Och det i sin tur minskar naturligtvis trovärdigheten - vad är sant?

För ibland kan det därför bli svårt att urskilja den relativt tunna linjen mellan sant och fantasirikedom. Men det är endast små sådana passager som kan misstänkas vara fabricerade.
Och vad spelar det för roll?
Är det viktigare att vara objektiv än att skapa en känsla hos läsaren?
Det spelar roll. Men nej, det är inte viktigare att vara objektiv än att skapa en känsla - i vissa fall.

Man brukar i affärslivet tala om "hårda värden" och "mjuka värden".
Hårda värden är kunskap, mjuka värden är den sociala och känslomässiga vetskapen.
Att omskriva fakta är att hitta på. Och den gränsen bör reportagelitteratur aldrig gå över.
Den första publicistregeln är trots allt "Ge korrekta nyheter".
Men om det fabricerade faktat inte är av relevans för historien kan detta ändå vara alright. Om författaren tjänar intresse (som krävs för att läsaren ska vilja fortsätta) kan boken tjäna mer än att naggandet i kanten av "sanningen" förlorar på det.

Siffror, statistik och uttalanden eller rena klara fakta bör författare nog alltid återge korrekt. Den trovärdigheten har Björn Elmbrant inte förlorat.
Visst finns en viss osäkerhet återges exempelvis citat men då återges de som en runtgående skröna.

Vissa scenförlopp blir aningen mer av ett retoriskt upplägg, snarare än en viktig teoretisk del.
Det är just det som skiljer den journalistiska litteraturen från rena uppsatser.
Meningen är att läsaren ska få uppleva händelseförloppet. Läsaren ska få en känsla för det skrivna, höra historiens vingslag pressa luften åt sidorna.

Den journalistiska litteraturen skapar en extra dimension, den ska fånga "andan".
En uppsats rapporterar det faktiska, låter inget annat än fakta tala. Det för att ingen tveka ska råda om det egentliga händelseförloppet.
Den journalistiska litteraturen ska tillåtas ta ut sina svängar för att skildra det som inte går att konkretisera mer än i ord. Man måste helt enkelt då spela på de "mjuka värdena". Då kan det vara fullt acceptabelt med konstlade scener - om det nu inte påverkar berättelsens tes, bilden om det eller av den porträtterade.

Men man bör alltid ha en faktiskt utgångspunkt. Det är svårt att bygga hållbara väggar av pimpsten.
Naturligtvis är det en hårfin gräns som Björn Elmbrant balanserar på när han petar in lite godtyckliga scenbilder. Men de är få. Och det ger ett flyt och ger känslor. Avsaknaden av dessa hade boken förlorat sitt egentliga värde - att ge insikt. För ibland räcker inte rena citat, fakta, siffror och undersökningar - vi behöver något vi kan binda oss till för att förstå.

Det är också skillnaden mellan en författare till en uppsats och en journalist - journalisten sätter ord på det upplevda, målar scenernas bilder utifrån faktans skiss.
Journalisten blir mellanhanden mellan faktan och läsaren. Ett stort ansvar som inte bör missbrukas för att återge avgörande felaktigheter.
Det blir genom Björn Elmbrants sätt att stundtals varva kritiska inlägg, scener och fakta lätt för lekmän som mig att sätta sig in i det spel som pågick. Det påverkade mig så varför ska jag inte kunna förstå?

Men man kan också fråga sig - var tog utgångspunkten, "Så förändrades Sverige av börsbubblan", vägen? Ett kapitel om hur börsbubbland faktiskt påverkade Sverige. Resten av boken gestaltar mer eller mindre hur omvärlden och Sverige påverkade börsbubblan. Så undertexten "Så påverkade världen börsbubblan" vore nog mer lämpligt för framtida nyversioner.

Björn Elmebrant kommer fram till flera intressanta orsaker till den ekonomiska kollaps som började. Den som vill veta mer om dessa har bara att slå upp boken.
Men det som säger mest om de faktorer som var avgörande för börsraset 2000 är att de är mycket snarlika de som förorsakade 2008 års ekonomiska stagnation.

En brinnande aktuell bok om historien. Om historien som nu tycks återupprepa sig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0