Recension: The Fooo

 
"Pop ska inte vara någon slags privatiserad musikalisk version av UR. Pop definieras ju liksom av att den är lättillgänglig, bred, inkluderande och om den lyckas bra, ett föremål för kollektiv eufori. Med andra ord är Felix Sandman, Oscar Enestad, Oscar ”OG” Molander och Omar Rudberg pop."

Hela recensionen hittar ni på na.se.
 
Men här kommer ett facit till mer eller mindre krystade referenser i texten.
>"Kastratsångare"
En manlig sångare som kastrerats för att bevara en ung pojkes ljusa röst.
Läs mer.

>"Raubtier"
Industrimetallband vars "Låt napalmen regna" låter nästan citeras.
Lyssna.

>"Vipeholmskolan"
En kolhydratfylld toffee som användes på mentalsjuka på 40- och 50-talet för att bevisa att socker gav hål i tänderna.
Läs mer.

>"Kafka hade inte heller så roligt"
Citat från en t-shirt som såldes på Akademiebokhandeln under 80-talet och som var poppis på Lunds universitet under 90-talet.
Läs mer.

Avicii är den nye Alladin

Han har redan cashat in på det som Rednex gjorde redan 1994. Nyttjat en av de smutsigaste musikgenrerna för att tjäna en sjuhelsikes massa kosing. Tagit countryn in på dansgolven. Ett smutsigt knep eftersom banjo och fulla människor liksom förutsätter varandra. De fungerar inte på det sätt de är tänkta utan att de interagerar med varandra.
 
Men nu går Avicii än längre för att få kulorna att rulla in på kontot. Han arrangerar, tillsammans med några andra rätt spaciga housenamn utan respekt för sitt eget verk, en samling av remixade (vänta, det bästa kommer nu) ... Disneylåtar.
 
Det värsta är inte att Sebastian Ingrosso kan komma att göda pluskan genom en nyproduktion av en Peter Jöback-låt, utan att det kommer att fungera. Summerburst-folket kommer att fistpumpa rotatorcuffen av sig, fjortisboysen kommer att ha sladden nonchalant hängandes över örat med Pharell Williams skrålandes "Can you feel the love tonight?" och det kommer att kastas så mycket trosor upp på scen till Amy van Buuren när han bombar på "Mössens arbetssång" från USB-stickan att framtida generationer i 400 år kommer ha sin underklädeslåda tryggad.

Som Karin Boye hade skrivit: "Från oss går pengarna ut, i er glider kaviaren ned".
 
Läs mer
>
Gaffa: "Housejättar tolkar Disney"
 

"La belle epoque" och "Ingenting"

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
 
Ingenting från Tillbaka till Samtiden (2007) är precis vad Kent gör igen. De gör faktiskt ingenting när de blickar mot samtiden, med nya singeln La belle epoque.
Kent är vemodets illustratör, ångestens tonsättare och kanske vår tids enda poeter med någon slags medelklassbas. Där 999 från Jag är inte rädd för mörkret blir bakgrundsmusik till grillknastret på sommaren.
 
Men där Kent förut vågade vidröra livets allra hårdaste stötestenar på det abstrakta vis känslor är har bandet nu gått i en riktning som ger sken av ångest men som liksom de allra flesta band distansierar sig från dess nyanser.

La belle epoque sätter ord på själva mörkrets företeelse. På ondskans, det tungas, subjekt: "Jag är halvåret av mörker." "Jag är svartsjukan." Kent vill få ned på det svenska mörkret på papper, men blir en del av landets tidstypiska avstånd från känslor.
 
Istället för att låta livets innersta väsen vara det avancerade gör Kent det enkelt för sig. Vår epoks vånda blir en nutidskrönika istället för konst. Referat istället för romantik.
 
Låt vara att La belle epoque kan komma att bli en del av en större kontext i och med bandets albumsläpp den 30 april. Men fram till dess är La belle epoque ett utdrag ur de senaste årens Aftonbladet. En produkt som vill sälja utan födjupning i de människor den berör.
Kanske bli allt mer rätt i vårens mittmånad när singeln är en del i en större kör. Men kom ihåg:

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting

 
 

Läs mer:
>
La belle epoque

Rummens musik: Flygplatsen 2075

Tyst, smutsigt. Kliniskt och kargt.
Hur låter egentligen rummet, platserna där vi befinner oss?
Först ut i nya serien om rummens musik: Flygplatsen 2075.
 

Den brittiska
electrogruppen The Black Dog turnerade över hela världen. Konsert efter konsert. Men tiden på scenen blev snabbt endast ett arbete. Intresset kretsade istället kring tiden mellan spelningarna. När de befann sig i vad de menar vara samhällets kanske glättigaste institutioner: Flygplatserna.
 
Det bandets medlemmar, Ken Downie, Martin Dust och Richard Dust, möttes av var en putsad yta av postindustrialism, av luftiga avgångshallar med glasväggar. Nästan uppdrömd perfektion av teknik, logistik och arkitektur.
Därför ville de göra ett album som vars ljudmattor skulle sprida flygplatsens verkliga känsla; rädsla.
 
Flygplatsen, med specialbeställt rostfritt stål, skinande golv och luftiga ytor är allt det samhället vill vara men inte är. Rummet blir en iscensättning av ett falskt Utopia; Modernismens flagsskepp blir skådeplats för det som menas vara människans slutgiltiga segern över sina egna oförmågor, flygidealet.
 
Flygplatsen är ett ideal grundad på mänsklig otillräcklighet, på ångest och på falska förhoppningar. Men är samtidgt en plats av spänning, kärlek och upprymdhet.
 
Resultatet av bandets sökande efter planhamnarnas identitet var först 200 timmars fältinspelningar, med ett tidsspann på tre år, som senare blev Music for real airports. Inte en nödvändigtvis bekväm lyssning, men ett album som fångar romantiken såväl som besvikelsen.
 

#Nordostpassagen

 
Isande vindar. Hav. Hud som spricker i minusgraderna. Vatten. Vågor mot skrov.

Billy Rimgard gästade i veckan Musikguiden i P3. Ovanstående var temat för hans timlånga mix. En tung timme av långa mörka stunder, kyla. Av ambient och minimal techno.
 
Bakgrunden: En resväg brevid karga land. Nordospassagen, båtvägen från Kina till Nederländerna. En resa norr om Ryssland. Förbi milvis av obebodd kust.
 
En mix, präglad av natt och av oändliga djup.
 
Lyssna. Ladda ned.

Supertabben - och superkväll

 
Sjuka bokingar – gånger tre. Några av Sveriges mest hyllade artister. Vinöns värdshus går på knock. Igen.
 
Dag Vag, Janne Schaffer. Och liksom bara där blir artisbokningarna chockerande. Men de tar knappast slut. Istället: Magnus Carlsson och Augustifamiljen. Men det är alltså tidigare års bokningar.

Senaste veckorna har ön i Hjälmaren lyckats locka både Soundtrack of our lives profilstarke sångare Ebbot Lundberg och Weeping willows. Och nu i kväll stiger kritikerrosade Lisa Miskovsky upp på värdshusets antites till arenascen.
 
För två veckor sedan, i ett något sömndrucket rus, tackade jag nej till att recensera Weeping willows. Inte för att jag på något sätt tycker att det är ett unket popband, utan istället för att jag till en början hörde frågan som: "Lyssnar du mycket på Deep and thrillholds?" (vad det nu än betyder). Ett klart nej; "De brukar jag inte lyssna på, sådär jättemycket."
Sagt och gjort innan magen vändes upp och ned, klockan klämtade och det ljus som gick upp för mig resulterade i en stunds mörker. Jag hade tackat nej till att recensera, inte ett konstigt gubbrockband, utan ett par softa typer med Magnus Carlsson i spetsen som starkt bidragit till att utöka den svenska musikskatten.
 
Tabberi, tabbara. Tidigare i veckan hade jag i alla fall vett att ge ett raskt ja om jag brukade lyssna på Lisa Miskovsky. Så i kväll revolterar jag mot innerstans Öbo och blir öbo. Åtminstone för ett par timmar.

Här är Noel Gallagher's "nya" låt

Det har varit den stora snackisen på de brittiska öarna under dagen. Noel Gallaghers "nya" låt alltså. Som spelades in 2010. I nästan tre år har guldkornet alltså gått under radarn.
 

Brittrocken är samma sak

Beatles, Oasis och U2. Många populärkulturella finsmakare hyser nog diverse sura smaker i gommen när jag nämner U2 i samma mening som två band vars status är långt mer alternativ än, konstigt nog, de mainstreama brittrockarna från fyrklövslandet.

Skillnaden mellan dem är omåttlig när det kommer till karaktärer.
 
Beatles blandade originalitet, svärmorsutseende med senare LSD, konstiga kläder och minst lika skumma låtar.
 
Oasis. Oasis sket i allt. Vet inte hur många gånger jag tjatat om Liam Gallaghers totala arrogans, minimala självdistans och sin påtagliga egoism.

U2. De vill rädda världen och leker superdiplomater. Någonting som de i och för sig tycks lyckas rätt bra med. Så egentligen kanske vi ska vara tacksamma och inte klanka ned på pojkbandet från Dublin för att de åtminstone försöker förändra någonting i den här relativt smutsiga världen.
 
Men är musiken ändå inte väldigt snarlik. Eller är det jag som vilseleds Penny lane's och Window in the skies snarlika intro, samt stråkarna i Whatever och Window in the skies?
 

Pluggmusik deluxe

Favoritspellistan när det kommer till alla skolrelaterade diskussioner heter Sphere. Ungefär lika svår som den låter. Men lätt är ju sällan argumenering som innefattar alltifrån genusperspektiv på skräckfilm till förutsättningar för upptäcktsresorna under renässansen.
 
Nedan kommer det mest relaxerande, och intellektuellt laxerande, som finnes.
 

Bitch, snitch, homoerotiskt

"A fuck nigga, that's that shit I don't like, nah"

Första raden ur Chief Keef's Dont't like. Jättegangster. Superhårda killar som sjunger om hur de inte gillar att se skjutna horor.
 
Jag vill ju absolut inte ha detta, säkerligen, skjutglada knarkargäng efter mig. Men jag måste ändå påpeka att videon till Don't like är homoerotisk. Minst sagt. Halvnakna killar som kramar om varandra. Är det nu det absolut coolaste man kan göra. Nah.
 
 
Superironiskt förresten att Justin Bieber är bakgrund på Vevos sida. Bidrar ju inte direkt till Chief Keef's hotfulla image. 
 

Festivalsommar 2013

Världen går under i år.
Men om den inte gör det har jag planerna klara för nästa år.
Siktet är inställt på Reading Festival och Bråvalla.
 
Reading festival (i just Reading, England) är världens äldsta festival för popkulturell musik. Och dit måste man ju. Typ som Glastonbury, fast lite mindre kände, lite färre och med kanske inte lika stora artister.
Men. Det kan vara en fördel det också.
Vem orkar befinna sig i ett kvävande myller av människor där ingen ser något (förutom de längst fram iklädda vuxenblöja och illavarslande sjukdomssyptom)?
 
 
Bråvalla sätter upp scener för första gången någonsin nästa år. Festivalplatsen är Norrköping. Kanske kommer den att konkurera ut skuldtyngda Peace and Love som är planerad till samma helg. Bråvalla har nämligen redan tre sjukt feta bokningar: Green Day, Avicii - och Rammstein. När de sistnämnda dök upp på artistilstan var jag såld. Troligtvis det enda bandet som kombinerar megaton av pyroteknik med en synthkille iförd en kroppstrumpa i glitter gåendes på ett löpband.
 

Some fokkin' britrock-medley

Håller i detta nu på att packa ihop hela mitt liv (känns det som)
Flyttar i morgon, så har röven full.
Öronen med - fast med britrock.
 

Oasisklippet innehåller egentligan alla ingridienser du behöver för att få din veckliga dos med britrock. Det är arrogansen, det är Umbrotröjan, det är frisyrer, det är jackan - men framför allt - det är Union Jack-gitarren. Fokkin' med for it.
 

Coldplay släpper tour-DVD

Coldplay har ju giggat gärnet i snart två år i sträck.
Nu släpper de en DVD inspelad från turnén från 2012.

Även om jag inte riktigt diggar bandets rätt slätstrukna och gråtrista aura ... så fan vad jag rös när jag såg det här. Det är världens bästa Liveband, just nu. Om än endast för att de är svulstigt bombadistiska genom sin scenshow och för att de har en säreget vass reportoar. Inte för att de faktiskt säger mig någonting. Men jävlar, vad bra det är studntals.
 
Läs mer på Gaffa.se.
 

Världens sämsta låt och jag har vart där

I somras gled jag och min otroligt snygga tjej runt i en ful blå Volvo V40.
Förutom en nyinköpt samlings-cd medhHouse hade vi endast radion som sällskap under våra timslånga färder mellan Östkustens metropoler.
 
Dessvärre var vårt sällskap emellanåt otrevligt. Förutom en stund med P3:s program "Ligga" där smeknamn för fittan diskuterades var radion inte någon vältaligt komanjon.

Den svenska hip-hop-artisten Lilla Namo satt med i P3:s musikguiden, en tisdagkväll. Hon blev där intervjuad om sitt smärre genombrott i och med låten "Haffa Guzz".
 
Förutom ett skönt beat framstår "Haffa Guzz" som en elvaårings, småpubertal och gränstestande svennes, med fäbless för förortsslang, mer ytliga tankar. En låt som kanske fått utrymme på en Hits for kids-CD under 90-talet, men som i det stora hela är en spricka i musikens murbruk.
 
Av någon anledning kikade jag på låtens video. Upptäcker att jag befunnit mig på inspelningsplatsen, där Lilla Namo sitter på en lastkaj.
 
Lyckades köra fel i Stocholm (vilket man jämt får räkna med) när jag skulle till Stadion och Coldplay för tre veckor sedan. Var därför tvungen att vända. Som av en slump vände jag vid just den lastkaj där Lilla Namo rappar om att om hon var kille så skulle hon minsann ragga babes hela dagarna.
 
Oddsen på att jag skulle känna igen en vändningsplats?
 

Bäst i spellistan just nu


Anledningen till att mina vänner hatar mig

Har haft sjuka cravings för U2 den senaste tiden. Eller gamla U2.
"80-talet, vart tog du vägen?"
 
När de inte var stora, lika gamla som jag själv och var definitionen av urrock. När de var ett indieband som slog igenom. 
 
Jag väntar fortfarande på samma kick, samma känsla hos ett band.
 
På grund av mitt tjat för U2 finns det många som inte orkar med mig.
Men allt de ser är ett band som fått hybris, som turnérar runt och predikar om något så skrattretande som världsfred. Ett band som glider runt på vågor av pengar (förvisso sant) och som alltid varit ett av världens största band. Som har gjort någon rätt okey låt de spelar på radio i bland.
 
Skillnaden mellan många artister och U2 är sättet att förvalta sina drömmar.
U2 var i grunden politiska, och är det fortfarande. Bandet, har trots sin storhet, aldrig blivit en "sell out".
Bandet är bara mycket större än på den tiden bandet var coolt för att ingen lyssnade på dem.
 
U2 har aldrig fått storhetsvansinne. De blev bara vad de drömde om att bli. 
 

Döden i musik - och skivomslag

Chillwave låter så himla mysigt.
Men kom in på fel grejer.
Jävla mörker.
 
Sitter och googlar fram olika band inom msikgenren cillwave. En genre som kan beskrivas som syntigh lightpop med drag av ambient. Sådär härligt cozy när grått regn attackerar fönsterglaset.
 
Men stannar det där?
Öh, nej.
 
Svävar bort till fan det djupaste mörker som hörts inom musiken.
Panik, ångest och svärta. Jocke Berg fattar ingenting. Banden AUN och Young hunting dödar all glädje. På dementoriskt vis suger de ur allt livsbejakande, lämnar bara spår av själslig förrutnelse efter sig.
 
Om man får vara smålustig: Satan vad bra det är.
 
Liksom sin otäcka musikaliska framtoning är förpackningen av djävulsk illvilja minst lika modstämmigt dräpande. Det är, med all sannolikhet, de sjukaste skivomslagen jag sett.
 
Fan vad dåligt jag mår av det här.
 

Dirty electronica från Norge - En professor skapar bitswag



 
Norges främsta musikaliska framgång det senaste århundradet heter Alexander Rybak.
'nough said - kunde man tro.
Men Gisle Marten Mayers projekt Ugress är något du aldrig hört.

De norska toplistorna känns så jävla ute. Alltid.
Simple plan ligger på femte plats i toplistan för Norge. Det liksom räcker för att ha täckning för sitt påstående om norrmännens avsaknad för musikalisk kompetens (Sveriges toplista på Spotify är i och för sig inte så jävla smickrande den heller).
 
Men så från ingenstans dyker något upp. Ett electronicaprojekt med en typ av swag jag närmast kan tänka mig finns i britrocken. Den norske pionjären Gisle Marten Mayer kanske blir ännu en del av den genre jag skulle vilja kalla bitrocken?
 
Scenshowerna performenceartade och med influenser av Skinny Puppy, kan tänkas. Skinny Puppy bra mycket mer vulgära i sina uttryck. Å andra sidan så är Ugress inte industriellt aggressiva heller. Mer subtilt suggestiva. Och samtidig med jazzigt poppiga.
 
Ugress gör uttrycket swag till någonting coolt. Då är det bra.
 
>

Chris Browns nya tattuering (Om det bara vore så)

Chris Brown dömdes för att ha slagit sin före detta flickvän Rihanna.
R&B-sångaren har nu en ny tattuering. Så här ser den ut.
 


Vid inzoomning ser den ut såhär. Helt normalt.
 
Här hittar ni ett helt inlägg om den avskyvärda porträtteringen av en slagen kvinna.
Bloggen reserverar sig för att det här kan vara någon form av sjukt skämt.
 
 

Session

Två dagar sedan jag hade en riktig jävla music session. jag, en kopp kaffe, Spotify.
 
Två timmar till innebandyträning. Det betyder två ytterliggare timmar med musik.
 
Upptäckter den första timmen

Bandet Cold caves senaste skiva Cherish the light years låter som Depeche mode The cure. Typ.
 
Kleerup. Fan vad bra han är. Fan vad bra han är. 
 
Den engelska klangen är jordens sexigaste. Ska bli engelsman i mitt nästa liv. Trots att jag är tysk, så är jag i underläge. Engelskan är coolast. Eller hur?

Tidigare inlägg
RSS 2.0