Vem är du, vem är jag? Ett inlägg om våra val av böcker

 Ett urval. Ett par titlar med svår aura kring sig.
 
Allt började med Nerikes Allehandas kulturskribent Måns Ugglas krönika. Eller det började med hans dotters "min vänner bok", ett iaktagande och en distansierad analys. Om hur våra bokval, vad vi läser, speglar inte det vi är, utan vad vi vill vara.
 
Krönikan med titeln Du är vad du läser – eller läser vad du vill vara grundar sig i en klassisk mina vänner-bok. En sådan där innehavaren låter sina nära och kära delge alltifrån favoritfärg till, just ja: favoritbok. Och detta, egentligt triviala förkunnande av favoritprosa tycktes av de allra flesta vuxna som fått förtroendet att plita ned sina favoritalster vara av högsta sakliga relevans.
 
Uggla kommer i ett resonerande iscensättande av valet till favoritbok fram till att den bok som hamnar i toppen oftast tycks vara den som vi läst och som vi vill att andra ska förknippa oss med. Ugglas kanske mest lästa bok, Sagan om ringen, platsar inte där, ty vem vill framstå som en fantasynörd? Istället väljer Måns Uggla, efter brydderier såvida han egnom några andra eventuella val kommer att framstå som pretentiös, att Hemsöborna känns som det tryggaste valet. Man framstår som bildad, men ser samtidigt inte ut att stretcha jantelagen.
 
Sakta börjar jag själv fundera på, vem fan är jag?
 
För om nu valet av böcker tycks spegla den genuina, men ack så, klassiska strävan efter att vara någon annan, då framstår jag inte bara som en splittrad person av rang, utan även som en pretantiös jävla stropp.
 
De senaste två månaderna har jag läst nervkittlande dramer, men kanske allra mest titlar som skvallrat om fnösketorra radikalexposéer över kapitalism, politikfilosofiska redogörelser över offentligt förnuft och nutidshistoriska samhällsskifte i USA. Lägg därtill någon nobelpristagare och en och annan svensk klassiker.
 
Jag ställer frågan till alla andra: Vem vill jag vara?
 
Jag ställer frågan till mig själv: Vem vill du vara?
 
Vilken bok jag hade valt?
Ni skymtar den underst i högen på bilden: Dante Alighieris Den gudomliga komedin.
Kommer jag ihåg någontig av den?
Näe. Men den är tillräckligt udda för att ingen ska orka bemöda sig med att fråga vad jag har för favoritfärg.

Undergången, vart tog du vägen?

 
Hade laddat upp.
Bunkern inredd, gasmasken inköpt. Vita bönor på konserv, hobojackan över axlarna. Och såklart, massor med bensin, läkemedel och amunition.
 
Men så blir skiten inte av. Antiklimax, när jag redan efter ett par timmar stegade upp ur apokalypskapseln.
 
Då upptäcker jag det. Domedagsprofeten själv, Ronald Weinland, som spådde jordens undergång först till 2011, och sedan till 2012 har nu reviderat sin uppgifter. Den 19:e maj 2013, då jävlar smäller det.
 
Här är några sköna låtar att ladda upp med inför jordens slut. Fan vad jag peppar.
 

Mr. Dickens speaks


Top 5: Låtar att think-about-your-life-and-get-it-together till

Hade tio timmar på tåg i helgen.
Och mig själv att hitta.
Men inte utan musik.

Den här bloggen handlar inte om mig. Den handlar allmänt om att bli vuxen. Och om zombies.
 
Att bli vuxen innebär ansvar. Ansvar över dig, ditt liv.
Ibland innebär de mer än så.
 
Jag är på det hela taget inte ensam. Jag har en underbar flickvän. Hon älskar mig, säger hon. Hon offrar saker för mig.
 
Här kom det till ett läge av tafatthet. Av något som gjorde mig oförstående. Att bli bekräftad på ett sätt som jag inte kan förstå. Eller rättare sagt: Inte kunde förstå.
 
Någonstans försvann den som var Eric.
Det var en person som inte kunde förstå sitt egna värde. Som vacklade när personer han själv brydde sig om brydde sig om honom. Som hade svårt att släppa de han själv blev lycklig med inpå sig själv.
 
Att förändras som person är smärtsamt. Fråga de runt omkring mig - det har märkts.

Under tiden mognaden fortgår, under tiden värderingar förändras så är det ett enda virrevarr av allt. Där färger flyter samman och där allt som är svart plötsligt blir vitt. Inget självklart.
 
Jag har bearbetat och bearbetat. Tänkt, tänkt. Men mest har jag känt, och det blir oftast aldrig bra när du inte känner dig själv.
 
På tåget till och från Norge hade jag tio timmar för mig själv. Jag tror att den gamla Eric fann den nya Eric på perrongen i Kongsvinger.
 
Han hade kommit fram till att han och hans flickvän tyckte om varandra. Hur litet detta må låta, är detta litet något mycket stort, för honom.

Det hade varit svårt för honom att förstå att någon kunde tycka om honom. Han läste nio månader gamla SMS, han tänkte på allt sedan en januarikväll för länge sedan. Han förstod, att även om de inte alltid varit så nära som de var nu så hade de alltid lutat sig mot varandra - oavsett om klockan var ett på natten, om de var nyktra, fulla, i tält eller utomlands. De fanns där, även om mycket annat hänt.
 
Den där nya killen vill mycket. Och han vill att allt ska bli bra igen. Han har redan tagit steg dit.
 
Den Eric som sitter vid tangenterna nu är inte emo. Hans handleder är intakta, inget smink. Inte ens en en pop-stjärna vid ögat, faktiskt. Han behöver väl, som alla, få ur sig lite emellanåt. På olika sätt. Det här blir det väl ett av de sista klippen av navelsträngen med den gamla Eric. Ett litet reqiuem i bloggformat.
 
När han vänder sig inåt och ältar (vilket han gör för mycket) lyssnar han på deppig och bra musik.
 

Bara känsla. Räcker ibland så.
 
 
                                                                                     
2. Bara känsla. Ibland räcker det så.
3. "What if I got it wrong? And no poem or song.
Could put right what I've got wrong. Or Make you feel I belong
(...) Let's take a breath, jump over the side"
 
                                                                               
4. "I'm here to show, I help you out.
It takes a lot of time. I've worked it out
(...) You never know, unless you try."
5. Den texten. Den texten är sanning. Allt. Rättigenom.

Att studera på universitet: Meningen med livet

Plötsligt måste man göra något i livet.
De sura uppstötningarna från livets räkmacka i strupen varenda dag.
Att bli något är det allra viktigaste.
 
För att bli något i dag i Sverige så räcker det inte med att vara allmänt bra på någonting. Du kan var hur världsbäst på att knappa html-kod du vill. Hur satiskt bra som helst på att förstå människors behov. Alldeles överväldigande genial på att räkna ut det mest kostnadseffektiva sättet att renovera bilen.
 
Glöm att du är värd något ändå.
Du måste följa systemet.
Med andra ord: Vanlig, normal och utan subkulturella fetischer. 
För att bli så behöver du en universitetsutbildning. Först då kan du ta tag i det som i Sverige kallas liv.
 
Som tur är erbjuder universiteten i dag en mängd olika kurser med varierande innehåll, så att du trots din fäbless för amöbor, trots din intullektuella kåthet på Jane Austen och trots din pillimariska förtjusning för karaktäristiska bakverk faktiskt kan ingå i samhällets allra innersta och mest åtråvärda krets av normala människor.
 
Resten är utanförskap och det är typ samma sak som i filmen Waterworld; Massa ingenmansland, snubbarna med vapen har makten och en farbror med gälar är hjälten. Hamnar man i ingenmansland är man typ körd, som ungdomarna säger. Det tycker i alla fall politikerna som verkar hanterra det här med invider än andra mål än de själva som alla andra stora politiker innan dem behandlat människor de inte förstår: Med rädsla.
 
Den kurs som känns allra lämpligast att läsa över huvud taget är nedanstående kurs ...
 
 
Jag ÄLSKAR att kunna få möjligheten att läsa en KURS om livets mening.  En KURS om livets mening. Fantastiskt.
"Eximination: Tentamen.
Tid: Sex timmar.
Utrustning: Stol.
Del av betyget: 65 %
Högsta möjliga betyg: VG
Information: Med hjälp av befintliga teorier sätter du dig på en stol på valfritt ställe i provsalen. Du funderer därefter över livets mening. Rättning sker senast två veckor efter provtillfället."
 
Min alldeles fantastiska sam-/filosofi/historia-lärare på gymnasiet, Martin Hylén, menade att Meningen med livet är att göra det du själv vill. Med andra ord: Det finns ingen övergripande mening i den bemärkelse vi söker. Din livs mening är inte någon annans.
 
är det fantastiskt att vi för att kunna leva drägliga liv i princip måste skaffa oss en utbildning vi inte vill ha.
 
Absolut förstår jag den samhällsekonomiska problematiken i att inte inordna sig i den samhällseffektivaste produktionsmallen. Men i någon slags utopi bör vi väl ändå sträva efter själslig tillfredsställelse. Ett mått som prioriteras allt mindre samtidigt som behovet endast tycks öka.
 
Jag själv behöver nog ingen kurs i livets mening. Inte nu i varje fall. Kanske en i hur man skaffar en lägenhet på enklast sätt. Men inte om livets mening. Däremot så återfinns den här kursen på min ansökan (för att jag trots min vilja att stämma in i samhällets kör måste få plats själv):
 

Framtiden är nu

Vad är jag om en månad?
Vem är jag om en månad?
 
Allt jag vet, och alltid vetat, är att ingenting blir som man tror sig veta.
John Marsden beskrev det såhär:
 
"What's the future? It's a blank sheet of paper, and we draw lines on it,
but sometimes our hand is held, and the lines we draw aren't the lines we wanted."
The dead of night 

Han har kanske rätt, John Marsden; Det blir ibland inte som jaget vill.
Men det klassiska uttrycket kill your darlings bör nog implementeras i själva analysen av framtiden.
Att vilja kan vara positivt. Att vilja något för viljans skull är enkom negativt.
 
Vilja är ett begrepp i kombination med ego, drivkraft och målsökande. Inte helt olikt en missil, som när den väl når fram exploderar och förintar sig själv.
Viljan tar dig framåt. Men viljan kan också leda dig dit du inte vill.
Ibland blir själva målet bara en vision om någonting som är lika osäkert som framtiden. Slutpunkten blir ett antiklimax istället för ett klimax.
 
Ibland gäller det att bara släppa taget om framtiden för att kunna fatta grepp om nuet.
 
Framtiden skapas nu. Låt inte alltid framtiden skapa nuet.
 
Allt ordnar sig. Om du ordnar det nu.
 
John Marsden har rätt i att livet är som ett blankt papper på vilket vi ritar linjer (vilket även den brittiska liberalisten och filosofen John Locke hävdade redan på 1600-talet). John Marsden har rätt att de linjerna inte alltid blir som vi vill. Men att den egna viljan alltid är rätt kunde inte vara mer fel.
 
Lyssna på andra. Lev inte i tron om att du alltid har rätt. Andra kan veta mer om dig själv än vad du själv vet. Andra kan få dig att upptäcka saker du aldrig trodde var möjliga. Andra kan få dig att hitta nya värden, nya riktningar på ett liv du hellre vill leva.
 

Taking it fuckin' up

Har varit nere, down, under bordet. Ska sluta med det nu. Det räcker med några dagar.
 
Det börjar ju bra, de tankegångarna.
 
- Får inte reda på om jag är antagen till universitetet eller inte.
- Det börjar att regna.
 
EDIT: Det var klockan 13:00 beskedet kom om universitetet - inte 12:00 som jag trodde.
 
Hejhej.

340.29: Ideas that you'll never find, All the inventors could never design.

När jag tar mig tillbaka. X&Y.
När jag vill att vi ska framåt. X&Y.
 
 
All those signs, I knew what they meant. Some things you can invent. Some get made, and some get sent.
 
För sex månader sedan lyssnade jag på X&Y.
 
Och det är vi.

Mina hjältar

Jag är ung, ni är gamla.
Ni är mina idoler, jag är er trogen.
U2, ni börjar bli gamla.
 
Det är vid en snabbspolning av Glastobury-framträdadandena från i år som sorgen hopar sig över mig. Det som jag länge förnekat, en kärlek så typisk.
 
Paul Hewson, Dave Evans, Larry Mullen Jr. och Adam Clayton är inte 16, 16, 15 och 14 år gamla längre. Det är inte så som det var på den tiden bandet Feedback bildades, 1976.
 
 
På Spotify toppar With or without youBeautiful dayI still haven't found what I'm looking forSunday bloody sunday och One följer därefter.
 
 
Min kompis har köpt en tröja. På tröjan är en bild Paul "Bono" Hewson tryckt. Brevid bilden texen Twat.
 
Kanske är han och hela U2 Twats. Men jag bryr mig inte.
Låtar som ingen hört och som knappast toppar några listor är U2 mer än något annat. Ltar som Stories for boysOctoberTryin' to throw your arms around the world och Electrical storm.
 
Oavsett - Ni kommer alltid vara mina hjältar.
 

Keep it up, you boy

Många bitar som ska falla på plats just nu. Och de kommer de göra, på ett eller annat sätt. Det måste bli så.
 

Reach the top - of yourself


 
Lösa jordens energikris, få snyggast sexpack eller skapa musihistoria.
Men skit i kraven. Gör det för att du vill.

Träningsikonen Martin Löwgren, även känd som Axon, skriver insiktsfullt och klokt om att våga vara sig själv, att inte låta jaget bli någon annans.
 
Vi har bara oss själva. Det viktigaste är att vi trivs. För att andra ska trivas lika bra krävs det ärlighet och ett varmt hjärta. Och ett varmt hjärta får du bara genom att vara dig själv.
 
Vill du bli bäst i världen. Bli det. Men gör det för din egen skull, inte för någon annans. Ingen kommer någonsin tacka dig annan än du själv.

Förstå

Förståelse. Där har du svaret på hur du kan göra ditt liv så mycket enklare.

Förståelse för andra än dig själv är det viktigaste du har. Andra personers olikheter är nämligen det som gör oss människor lika - ingen är den andra lik.

Socialisterna säger: Alla har rätten att vara lika.
Liberalisterna säger: Alla har rätten att vara olika.
Dessa två skilda synsätt är det som förenar oss. Vi är alla människor - vi är en mänsklighet. Men i mänskligheten rör sig individer, alla olika. Precis som vi har en kropp men där varje del agerar olikt den andra. Inte ens lungorna är lika stora, inte ens hjärnhalvorna styr samma saker.

Att förstå, intressera sig och vara öppen för någon annans olikhet är kanske det vackraste mänskligheten har att erbjuda. Att förstå hur speciell varje person är, hur stora varje individs kapacitet är.

Att förstå är inte utan krav på prestation. Det är inte lätt att förstå, veta hur andra människor kan agera på sätt som vi själva aldrig skulle göra. Det är inte lätt att förstå. Att förstå gör allt lättare.

Vi förenas alla i våra olikheter. Förstå olikheten och se hur den öppnar nya möjligheter för varje person att vara sig själv.
 
Att vara en kräver att vi är oss själva.

Läsning - Blir du sugen av det här?

Ju mer avancerat ett litet ämne blir, desto mer intresserant blir det.


Jag är en humanoriasnubbe ut i fingerspetsarna.
Kan knappt memorera mitt eget telefonnummer, får fel svar på miniräknare och tycker att formen rund inte är alltid är rund.

Trots att samhällsvetenskap är ett brett och vitt accepterat ämne så är det betydligt mer diffust än naturvetenskapen. Naturvetenskapen ger ett svar som är rätt; Ett pluss ett är två. Samhällsvetenskapen kan ge ett stort antal olika svar på samma fråga beroende på vilken analysinriktning som tillämpas.

Ett är alltid ett inom naturvetenskapen, samtidigt som en människa inte är den andra lik inom samhällsvetenskapen. Mattens faktorer är givna och är bestämda, socialpsykologins aktörer är omöjliga att förstå på grund av deras skiftande förutsättningar och vitt skilda personer.
Det är skillnaderna.

Likheterna är fascinationen för de båda som ju alltid är beroende av varandra. En människa är på grund av naturens lagar, men naturen tvingas ändra på sig på grund av människans onaturliga sätt att tänka.

En atom är fascinerande för att den är så liten men ändå universums mest betydelsefulla beståndsdel (vid detta skrivelsetillfälles rådande uppfattning). Den är komplex, omöjlig att bevittna i sin helhet och måste förenklas för att vi ska förstå den så till den grad att vår uppfattning av en atom gör att den atom vi uppfattar inte längre är en atom.

På samma sätt är humanorians allra minsta ämnen betydelsfulla för att vi ska kunna förstå helheten av vårt komplexa samhälle. Och ju djupare du gräver i dessa ämnen, desto mer betydelsfulla kommer du förstå att de är. Vi förstår naturen, men vi förstår inte alltid oss själva.


När nationalismen och patriotismen är som vackrast

Klockan är en bit över tio på kvällen.
Zlatan pressar ut ett leende under den obligatoriska efter-matchen-intervjun efter förlusten mot Ukraina. Hans smilande läppar ser onaturligt, plågsamt, uppdragna ut. Han är för stolt för att visa sig sårad av ett nederlag.

Över till studion. Tillbaka till arenan i Kiev kort därefter.
Han gråter, även om han kämpar emot. Han är inte sårad. Han är stolt. Och han visar sig inte svag. Han visar sig stark.
På gatorna i den blågula huvudstaden hörs hans namn. I gathörn, på torg bakom en bar. Han är en hjälte.

Fattigdom är inte ovanligt i Ukraina. En genomsnittlig ukrainare tjänar dryga 3 000 kronor i månaden, enligt en internationell handelsförening i Ukraina. Arbetslösheten har stigit till uppemot 15 %, enligt svenska Sida.
Landet är korrumperat. Den ukrainska staten med Viktor Yanukovych som president kväver oppositionen och motarbetar de demokratiska framsteg som gjordes så sent som för bara sex år sedan i och med den Oranga revolutionen.

Du kan vinna ett slag men förlora kriget.
Men Andrey Shevchenko vann så mycket mer än ett slag mot Sverige.
Ukraina kommer troligtvis åka ur EM-gruppen. Men de gör det med värdighet.
Andrey Shevchenko lägger ingen värdering i Viktor Yanukoych's handlingar när han gråter framför TV-sportens kameror. Han hyllar inte staten. Han rättfärdigar inte fängslandet av oppositionsledaren Julia Tymosjenko genom att säga att han är stolt över att ha tagit lett sitt Ukraina till seger mot Sverige. Han hyllar inte staten. Andrey Shevschenko hyllar nationen Ukraina.

Visst finns det en bitter eftersmak att påstå nationalismen som någotning vackert. Och då syftar jag främst på att Ukraina och Polen är de två länder där rasistattacker är som vanligast på fotbollsarenorna. Jag syftar på det nackhårsresande faktumet att partier vars agenda är att stjälpa människor i nöd snarare än att hjälpa dem på grund av någonting de väljer att kalla nationens bästa gror sig allt starkare i de europeiska samhällena.
Men nationalism kan vara någonting vackert.

"We are russia". Det stod det på en banderoll som vecklades ut på läktarplats inför hatmötet mellan Ryssland och Polen under gårdagen. Hatmöte på grund av Sovjets tidigare marionettstyrning av Polen.
Men banderollen visade någonting annat än denna bakgårdens tidsepok. Den visade värderingar, den visade stolthet och den visade tro.

Det är i fotbollens landslag nationalismen hamnar.
Det är i landslagen vår tro på värderingarna vi förknippar med vårat land, vår nation, som de blir vackra.
Det är genom landslagen vi uttrycker det som är vår gemensamma kulturella identitet. Och med det menar jag inte fysiska förutsättningar som hudfärg eller kroppsbehåring. Jag menar människosyn, värdet av att gå ihop och enas runt någonting och jag syftar till tilliten.

Fråga en ukrainare vad hen tycker att en ukrainare är. Hen kommer inte svara att en ukrainare är korrumperad, antidemokratisk medborgare som skickar folk av motsatta åsikt i fängelse, trots att nationens stat de facto är sådan. Nationen skiljer sig från staten eftersom nationen är fylld med värderingar. Statens uppgift är att förankra nationens värderingar, men det är inte alltid tillämpat.
I EM, VM och andra mästerskap är den nationerna som tävlar mot varandra - inte stater.
I EM, VM och andra mästerskap är folkets röst den främsta - inte statens.
I EM är Andrey Shevchenkos tårar hela Ukrainas stolthet.

I want to belive

“Imagination is everything. It is the preview of life’s coming attractions.
Imagination is more important than knowledge.”

Kort om vem Du är. Eller vem Du inte är. Eller Du.

Satt och läste igenom vad jag skrev i natt. Om det är narcisistisk, egoistiskt eller bara prestationsångest lämnar jag till Din uppfattning av mig.
En uppfattning som alltid skiljer sig.
Beroende på vem Du är så gör det Mig.
Med de olika preferenser, erfarenheter och associationer som Din person innebär att Du uppfattar personer på andra sätt än Dina vänner. Oftast. 
Min identitet är alltså vem jag är. Men vem jag är beror alltså i stor utsträckning på vem Du är.

Identiteten är ingen konstant när det kommer till en person. Identinteten skiftar alltså på grund av vem det är som uppfattar mig. Är det jag själv som tänker på mig själv så har jag en bestämd bild av vem jag är. Men den bilden skiftar när Du eller någon annan refererar till min person.
Således: Du är bara Du i ditt eget perspektiv när Du tänker på dig själv. I någon annans ögon är din uppfattning av Dig själv inte alls Du.

Du är alltså inte Dig själv annat än när Du vet vem Du själv är. Men eftersom Du aldrig är det Du själv tror Dig vara i någon annans ögon blir en frågeställning plötsligt relevant:
Finns du?

Det är klart att Du finns. Du sitter ju och läser den här skiten. Problemet är bara att Du finns i en fysisk form så som alla uppfattar den, dock inte på samma sätt. Men om det är din fysiska form så är din identitet bunden till vad du gör. Dina handlingar blir med andra ord Du och det Du uppfattas som.

Och som Maximus Decimus Meridius uttrycker det i kanske världens bästa film, Gladiator: "What we do in life, echoes in eternity".
Du är alltså mer än bara här och nu. Du är något ingen kan bestämma, karaktisera eller tydliggöra. Ta till vara på det. För det är den största friheten Du kan få. Och Din största möjlighet. Bli aldrig den andra tror Dig vara, då blir Du bara bilden av dig själv. Och en Bild är en spegling av verkligheten, men aldrig verklig.

***

Kanske högtravande skit och massa töntigt dravvell (stavning?). Men vafan. Sånt där är ju stört kul att sitta att tänka på. Och lite upplyftande på något sätt.

Snälla huvud ...

... låt mig sova. Bara lite. Jag tror jag behöver det.


Kan inte sova - nightbus


Sorrows learned to swim


Roligaste bloggsvaret - någonsin

Enkelt - fruktansvärt kul.

Descartes: "Jag tänker, alltså fnns jag."
Anonym kommentators fantastiska passus, och ur filosofisk synvinkel ännu mer rätt:

Tidigare inlägg
RSS 2.0