Zombie: En levande död med behov

Jag lever. Ibland. Mest går jag på rutin för att försöka uppnå ett mål jag inte vet vad det är. Om det då är ett mål. Eller om det bara är en tillvaro. Men jag är på väg. Någonstans. Den leder ju dit. Inte lönt att fråga. Svaret är hypotetiskt. Är det konkret är risken att det är fel. Är det rätt så kan det ändå bli genom ett annat spår. Då är vägen inte densamma. Målet kanske fortfarande. Men utan att vägen kanske leder dit.
 
Jag lever. Ibland. Mer än sällan nu för tiden. Mitt levande jag genom materiellt dött som popkultur är ofta inte alls. Men det är forfarande jag. Om jag är min potential och om min framtida fullvärdiga existens definerar det nutida. Fan vet vad dåtiden var.
 

Så löser vi problemen med Zombieapokalypsen

De letar efter oss – för att äta våra hjärnor.
Zombiesarna. Själva vandrar vi runt i förfallna städer, i vildvuxna ödemarker. Lever på Del Montes aprikos i lag. På rävar med skabb. Det är en kamp för överlevnad. En kamp för att undivka de levande döda. En kamp för att mätta hungrande magar.

Kanske har vi hela tiden tänkt fel. Kanske kan vi utnyttja zombiserna – till att lösa världshungern.
 
Det slog mig när jag läste den här rubriken:
Artikeln handlar egentligen om arga folkmassor i Sierra Leone tänker elda upp ett sjukhus med jävligt sjuka människor – eftersom de ryktesvägen hört att ebolaviruset är ett påhitt för att dölja kannibalism.
 
Och det är så jävla genialt. Att när de söker sig upp ur sina gravar och till viss del lyckas att ödelägga städer och försätta världen i panik så blir de även lösningen på det problem som uppstår i zombieapokalypsens kölvatten.

Vi vet inte vilka de är – men vi kan jaga dem och döda dem. Och äta dem.
 
 

Filmtitlar del 1: Svenska är världens sämsta språk.

"Det sägs att eskimåerna har hundra ord för snö."
Nej det sägs inte. Det är hittas fanimej på bara för att exotifiera grabbarna och tjejerna som diggar råkyla och sälspäck. Men det visar i alla fall på en brist i det svenska språket - det är otroligt fattigt på ord.
 
Att beskriva någonting på svenska är ofta, in a lack of better word, good ... nej förlåt, jag menar: svårt. Utbudet av adjektiven är liksom hela kulturen sparsmakad till att matcha en effiktiviserad modell vars främsta syfte är att bibehålla den allt mer åtstramade ramen.

När engelska filmtitlar blir av någon outgrundlig anledning ska översättas till svenska blir de därför ofta till någonting helt annat än orginaltiteln på engelska var menad som. "Ett päron till farsa" härstammar til exempel ur "Vacation".

Som tur är så städar filmbolagen ibland bort sina värsta förslag Här är några pitchar som inte riktigt fungerade hos PR-byråerna.
 

Nazismen kommer tillbaka - från yttre rymden. Aliens: "Ni fattar ingenting"

 
 
Mänsklighetens största scoop låg som trea på Aftonbladets sajt i helgen.
Bloggen kan nu avslöja att forskare redan 1997 bevisade nazistiska budskap i radiosignaler från nära stjärnan Vega.
Eller, så är det bara populärkulturen som varit nästan två decennier före. Som vanligt.
 
Artikeln behandlar fenomenet med radioskurar, som pulserar ut från rymden. Bortom vår galax. En logisk förklaring skulle vara att vi hunnit ikapp vårt egna mediala brus som pågått i över hundra år. Så verkar inte vara fallet. Kanske speglas de tidigaste frekvenssändningarna tillbaka mot oss själv. Men i sådana fall av vem?
Pupulärkulturen har svaret.
 
I filmen "Contact", från 1997, med Jodie Foster i huvudrollen (och en sliskig Matthew McConaughey som en skön patriarkal ingridiens vars enda uppgift i filmen är att vara den jobbiga antagonisten som den kvinnliga huvudrollsinnehavaren inte kan motstå, trots hans ständiga bibelmoraliska uppläxningar) är det just detta som sker.

Eftersom hon är kvinna och forskare inom ett så tydligt publikt mansdominerat område som astronomi, så uppfattas Eleanor som ett riktigt wacko, lyssnades mot himlen efter en annan civilisation.
Men hon vinner gunst när hon, believe it or not, upptäckter en systematiskt återkommande signal. Som inte är jordisk. Men vars kommunikationsgrund vilar på primtal. Och innehåller, visar det sig, en långvågsfrekvent radiosignal – jordens första TV-sändning. Den amerikanska militärens pulserande ådror blir med ens panikledande endorfinkanaler när den allra första bilden visar – en svastika.
Ett hakors, en nazzesymbol. Kluddet på skolbänken, två korslagda zätan. Kalla det vafan ni vill. Aliensarna har skickat tillbaka nazismen till jorden.
Vår första kontakt med en annan värld är genom det tredje riket. Genom Eva Braun och Zyklon B. Genom galna tyskar och Adolf. Fan och hans moster.
 
Utomjordingar, matematik, nazism, kvinnlig huvudrollsinnhavare.
Ni konspirationsteoretiker som inte ännu rullat skinn, kan göra det nu.
 
Återigen är har populärkulturen gett svaret på de läckor myndigheterna nu försöker täppa igen. Ni minns väl alla det här och det här?

Läs mer
>Trailer: "Contact"

När man ser nya Assassin's creed-trailern.

 

Gustav Vasa hade varit kung på facebook

När Mark Zuckerberg introducerade Facebook blev han med ens Sankte per på jorden. Facebook är narcisisternas himmel där de ogenerat kan breda ut sig med allt de vill vara men inte är.
 
Det ska erkännas. Jag statusuppdaterar på facebook, i runda slängar, en gång i månaden. Och det kanske rent av är en överdrift. Jag har helt enkelt inget behov av att andra människor, mer eller mindre av mig kända, ska få ta del av vad jag gör, tänker eller tycker utan det minsta motkrav. Det liksom essensiella med vänskap finns inte där; Jag lyssnar på dig, du lyssnar på mig. Vi lyssnar på varandra. Simple as it is.
 
Facebook blir en vinklad monolog där alla får möjlighet att höra, men där ingen lyssnar.
 
Det går att urskilja trender på facebook. Sedan slutet på 00-talet har alkoholen varit ohotoad etta. Det finns tydligen ett omåttligt bekräftelsebehov när det kommer till att visa upp högprocentig läskeblask. Tillsammans med utlandsresor dominerar just nu rusdryckerna flödena. Ironiskt nog cirkulerar otaliga uppdateringar om ännu ett träningspass på det lokala gymmet. Inte sällan sker de nya inläggen av samma personer.
 
Och det är genom dessa nämnda, något generaliserade typer, som det blir tydligt att facebook blivit en modern bekräftelsemekansim. Aboslut inte historisk unik, eftersom behovet av att ses upp till och vara intressant tycks ligga i människans psykologiska natur. Fråga bara en historiker om Gustav Vasa någonsin skidade från Sälen till Mora.
 
Att hashtagga och varva den populära sloganen "Aldrig vila" med vinglas i motljus blir nutidens krönikor. Grabbar och tjejer som till skillnad från Gustav Vasa slapp det här med blodbad, krig och skit för att kunna visa eftervärlden hur magnifik man faktiskt var. Men i likhet med vår kanske mest välkände regent gestikulrerar de ofta på ett sådant sätt att deras person med ens blir otrolig och personligt paradoxal. Självuppfyllande rapparkalja som ingen egentligen lägger på minnet.
 
Om man nu vill bli ihågkommen, på allvar, då krävs det fanimej en rejäl attack från Danmark, ett tungt skägg och en soft spökskrivare med ohämmad fäbless för att salta historiska återgivanden med långdistanslopp på skidor. Tänk på det, ni som solar er i glansen från tolv likes och fyra kommentarer.
 

Brinn, pengar brinn

Liksom för att fortsätta på det inslagna spåret om böcker.
I dag anlände sommarens andra försändelse med skönlitterär lektyr. Titlar som "Idioten", Fjodor Dostojevskij, samsades me Umberto Eccos "Rosens namn" och Karin Boyes "Kallocain".
 
Med ens blev ingentings tristess utmanad, och  besegrad.
Först ut blev Ray Bradburys dystopi "Fahrenheit 451". En bok som skildrar en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att starta dem. Och då i huvudsyfte att förinta det föremål, men ack levande subjekt, som skildrar världsbilden allt för bra – böcker.
 
Men med blott 70 sidor kvar till pärmens ändelse, tro jag mig, rätt upprivet, kunna konstatera att Fahrenheit är lika brinnande aktuell som den var för 60 år sedan. Mer än den kanske var meningen att bli. Men eftersom boken inte är utläst riktigt ännu får min högst personliga, och ovetenskapliga, analys dröja en dag eller två.
 
Dystopier är kanske den allra tydligaste skildringen av dagens problem. Och ett av dagens största problem är dåliga dystopier. I alla fall på film. World war Z var, rent ut sagt, fruktansvärd.
Men. Musiken. Fantastisk.
Levande odöda kanske borda besöka Britney Spears nästa produktion. För att på så sätt faktiskt se till att hon producerar något bombadistiskt bra. Och kanske för den isande symboliken i att levande döda skulle besöka Brittan. De är ju lite av samma skrot och korn; Döda i de flesta människors ögon, ändå försöker de hålla sig levande hur förgäves det än är.
 

Vem är du, vem är jag? Ett inlägg om våra val av böcker

 Ett urval. Ett par titlar med svår aura kring sig.
 
Allt började med Nerikes Allehandas kulturskribent Måns Ugglas krönika. Eller det började med hans dotters "min vänner bok", ett iaktagande och en distansierad analys. Om hur våra bokval, vad vi läser, speglar inte det vi är, utan vad vi vill vara.
 
Krönikan med titeln Du är vad du läser – eller läser vad du vill vara grundar sig i en klassisk mina vänner-bok. En sådan där innehavaren låter sina nära och kära delge alltifrån favoritfärg till, just ja: favoritbok. Och detta, egentligt triviala förkunnande av favoritprosa tycktes av de allra flesta vuxna som fått förtroendet att plita ned sina favoritalster vara av högsta sakliga relevans.
 
Uggla kommer i ett resonerande iscensättande av valet till favoritbok fram till att den bok som hamnar i toppen oftast tycks vara den som vi läst och som vi vill att andra ska förknippa oss med. Ugglas kanske mest lästa bok, Sagan om ringen, platsar inte där, ty vem vill framstå som en fantasynörd? Istället väljer Måns Uggla, efter brydderier såvida han egnom några andra eventuella val kommer att framstå som pretentiös, att Hemsöborna känns som det tryggaste valet. Man framstår som bildad, men ser samtidigt inte ut att stretcha jantelagen.
 
Sakta börjar jag själv fundera på, vem fan är jag?
 
För om nu valet av böcker tycks spegla den genuina, men ack så, klassiska strävan efter att vara någon annan, då framstår jag inte bara som en splittrad person av rang, utan även som en pretantiös jävla stropp.
 
De senaste två månaderna har jag läst nervkittlande dramer, men kanske allra mest titlar som skvallrat om fnösketorra radikalexposéer över kapitalism, politikfilosofiska redogörelser över offentligt förnuft och nutidshistoriska samhällsskifte i USA. Lägg därtill någon nobelpristagare och en och annan svensk klassiker.
 
Jag ställer frågan till alla andra: Vem vill jag vara?
 
Jag ställer frågan till mig själv: Vem vill du vara?
 
Vilken bok jag hade valt?
Ni skymtar den underst i högen på bilden: Dante Alighieris Den gudomliga komedin.
Kommer jag ihåg någontig av den?
Näe. Men den är tillräckligt udda för att ingen ska orka bemöda sig med att fråga vad jag har för favoritfärg.

Här råkar de ut – för sin egen kritik

Dagens Media kritiserar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – för att de använt samma bild.
Men de använder själva nästan samma foto.

Scrollar facebook för första gången på väldigt länge. Dagens Media länkar till sin egen artikel om problematiken med att tidningar använder sig av bildbyråer.
Utgångspunkten för artikeln är att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter använt samma byrå för bevakningen av premiären i Dam-EM i fotboll i går. Och de har dessutom använt samma bild. På fronten.

För den icke särskilt insatte: Det är inte bra.
NA publicerade i vintras samma bild på ettan (fronten) som inuti tidningen. Det resulterade i en upprörd fotograf, och gjorde att redaktionen skärpte sina rutiner för att något liknande inte skulle hända igen.

Nu handlar det specifika fallet om två vitt olika tidningar. Men, de konkurrerar med varandra. Och om de nu konkurrerar med varandra vill de kunna erbjuda läsaren ett unikt innehåll. Vem vill köpa en tidning som har samma innehåll som alla andra?
 
En problemtatik, naturligtvis.
Ironiskt nog, när Dagens Media puffar för hur många som såg själva matchen använder de en nästan identisk bild som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Skojigt, ironiskt och lite, lite klantigt.
 
 

Källrelevans

Har snöat in på renässansen och symboler.
 
Läser om renässansen på alla studenters räddare nummer ett: Wikipedia. Hittar två referenser i hela texten. Mycket märkligt med tanke på tidsepokens populärkulturella inflytande.
Ja just ja. På tal om. Här är de två referenserna.
 

Upptäckten - "Hassan" finns på Spotify

Det är kanske det jag skrattat mest åt i hela mitt liv. Klassiker som aldrig blir tråkiga.
Radioprogramet "Hassan" finns på Spotify.

Som ÖVERLYCKLIG 13-åring fick jag alla skivorna av min farbror Lars.
Som flummig 11-åring garvade jag och Felix läppen av oss.
Busringningsprogrammet Hassan är episkt. Och LYCKAN när jag upptäcker att deras samlingsalbum finns på Spotify är helt överjävlig. Fantastisk humor.
 
Klicka här för att hitta till Hassan på Spotify.
Här kommer några favoriter
 

Coldplay på Stadion: Världsklass - men inte genuint

 
Coldplay
Stadion, Stockholm
Bäst: Öppningsshowen, "In my place", " Every teardrop is a waterfall".
Sämst: Mellansnacket. 
Fråga: Har världens största band verkligen ingenting mer att säga än "We love you"?
 
Det var en av de mest magnifika öppningsshowe jag sett. Någonsin.
Coldplay är godis - men inte scenens mästare.
 
Jag skrev i min recension av Coldplays "Mylo Xyloto" att det albumet var som glass. Ungefär likadan var konserten på Stadion i torsdags. Sprallig glittrig, söt och sånt man vill ha mer av. Men till syvende och sist, ur objektiv bemärkelse, väldigt näringsfattig.
 
Coldplay är ett extremt begåvat rockband. Det råder inget tvivel om den saken. De är troligtvis det bästa rockbandet i världen just nu. Men - det behöver inte betyda att de når en standard i världsklass.
 
Scenshowen är magnifik. Den håller världsklass. Materialet från bandets tre första album är urstarkt. Men de nyare låtarna håller inte samma klass. Det är mest popkommersiellt blaj.
 
Mylo Xyloto kunde ha blivit något annat, en vändpunkt. Albumen handlar ju trots allt om en dystopisk värld, som märks inte minst i låttetxterna till "Every teardrop is a waterfall" och "Major Minus". Men istället för att mellan låtarna hybrisartat predika om en bättre värld så är det samma ord som sägs som alla artister säger: "We love you guys. You're the best audience in the world."
 
Kanske är den här recensionen bara en uppgörelse med mig själv. En diskuterande text om varför Coldplay är så fruktansvärt bra, men ändå inte håller världsklass. Varför de har potentialen, men inte når fram. Kanske är de nöjda med var de står. Men jag vill se ett band som vill framåt, som inte nöjer sig med konfetti, rosa lampor och sjukt mycket cash på fickan. Jag vill se ett band som vill vara något mer än vad de är.
 
Coldplay var genuina, om än inte unika. Nu har de en unik scenshow  , men är inte genuina längre. De har vunnit erkännande men förlorat sig själva.
 

Nörddöden

"I know this sound crazy ... "
En stående replik i de flesta sci fi- mystiska TV-serier och filmer. Och blir lika pojkfnittrig varje gång. När det jag "vet" ställs på ända, när gränser testas och vetenskapen inte vet någonting. 
 
Favoritläge i sängen. Fringe. "I know this sounds crazy" har hörts rätt många gånger i den serien. Nu hörde jag det senast i avsnitt sex, säsong tre. Inser då att jag måste se minst ett avsnitt till i dag.
 
Det var en stiltje i Fringtittandet på säkert tre veckor. Nu äntligen har jag hittat tillbaka. Problemet är att det är svårt att kombinera praktisk effektivitet med att titta på TV-serier, film och läsa en bra bok. Filmtittandet och bokläsningen få stå tillbaka. Åtminstone någon vecka.
 
Till råga på allt, världens klockrenaste film införskaffad i går - Iron Sky. Kan inte bli mycket bättre.
 
Det är de enda två sakerna du behöver se i år: Fringe (alla säsonger) och Iron Sky.
We come in peace. And I know the plots sounds crazy.
 

SM I "quidditch" - Jaha?


Klicka här.
 
SM i qudditch avgörs i helgen.
Bloggen rasar - men förstår på samma gång.
- Fyfan vad patetiskt, men varför inte?, säger den.
 
Skrattar lite. Den 15-åriga innebandykillen i mig smyger fram.
- Det. Här. Är. Nördigt, konstateras mellan flabben.
För man flabbar när man är sportkille. Noll perspektiv. Boll, muskler och brudar. Det räknas. Att intressera sig - vad fan är det?
 
Sådan har jag varit. I mina yngre år. Egentligen bara fem år sedan. Men saker förändras ju. Som tur är.
 
Mitt nördiga jag förstår.
Det finns saker som jag aldrig kommer bli ut i fingerspetsarna. Det är nörd, bland annat.
Subkulurmässan Comic con i San Diego är ett evenemang där nördarna (och ordet "nördarna" skrivit utan sarkasm och utan någon som helst negativ bemärkelse) kan leva ut sin nördighet till max. Och det i ett sammanhang där nörden börjar bli mer socialt accepterad.
 
Ända sedan tidens begynnelse har jägaren varit den optimala människan. Och även om bytet flyttats från antiloper till vita plastbollar med hål i så är principen densamma. Det är sälan filmhjälten är kutryggad och tjock, om man säger så. Att vara fascinerad över det immatteriella har ju aldrig stått högt på någon lista. Och speciellt inte om det är kultur.
 
Men nörden behövs. Det är ju trots allt i populärkulturen som vår egen kultur gestaltas (och ibland och ofta generaliseras i mer negativ bemärkelse). Vi behöver populärkulturen för att förstå vår egen kultur. Och de som förstår populärkulturen bäst är - nördarna.
 
Men vi behöver inte sången i slutet. Den är bara patetisk.

Way out west - varför är jag inte där?

Egentligen har jag ett väldigt bra svar på varför jag inte är på Way out west: Jag ska till Norge.
 
Så var det med det.
 
Men det finns så fruktansvärt många anledningar för er andra, som inte har den äran att dra SJ-tåg till grannlandet i väster, att kanske dra en Volkswagenbuss a lá hipsterstyle ner till Sveriges framstjärt framsida.
 
Den främsta anledningen säger sig självt: Kraftwerk
Ballare band är svårt att hitta. Om det ens finns.
 
 
 
Förutom dessa tyska technosuveräner, som jag förstår är svåra att förstå, finns det en rad andra guldklimpar.
 
Svenskamerikanska Miike Snow, med electropop som genre, är såklart ett karatrikt innehåll.

Sfäriska Mogwai, ger mig rysningar vid datorn. Ett liveframträdande och fan vet åt vilket håll mina nackhår skulle resa sig.
 
Bon Iver säger sig självt vara ett av dragplåstren. Det kritikerrosade bandet med melodiös alternativ rock är dock ett band vars prettantiösa aura och allmäna svårhet jag känt mig distansierad ifrån. De känns lite för allvarligt. Å andra sidan - ett band live är ett helt annat band än annars.
 
Engelska brittrockbandet Blur är till åren. Men självklart kommer de dra publik. Frågan är om de har lyckats behålla den typiska fuck- you-'cause-I-don't-give-a-fuck-about-you-fekker-auran. Om det är gubbar på scenen kan känslan bli mer åt I-can't-chew-my-peas-beacause-I'm-old. Det gillar vi inte. Men vafan, It's nice to meet you.
 

Grime: Jag är för ocool

Min flickvän Julia lyssnar på grime. Hon har distans till genren. Men hon förstår den. Och hon kan den. Inte direkt hennes favoritgenre. Men ändå. Grime. En musikstil som av Wikipedia beskrivs som "en blandning av musikstilarna UK Garage, hiphop och drum and bass". En musikstil där "killing is almost a fashion accesoary", enligt den förre engelske ministern Kim Howllels.
Med andra ord, och för att uttrycka sig på grimevis: That's some heavy shit.
 
Eller jag tror man uttrycker sig så.
Jag är förjävla ogrime.
 
Jag har inte den blekaste aning om hur en grimeartist skulle uttryckt sig.
Jag lyssnar på Oasis. På U2, på Coldplay. Vita medelålders män som sjunger om hur kära de är. Som går igenom reiligösa kriser. Som har råd med kokain. Som använder balsam i håret.
Grime är så annorlunda.
Vi snackar svarta killar. Med muskler. Med guldtänder.
 
Svarta killar som hatar alla andra svarta killar. Som säger det genom att trycka ut orden och inte sjunga. Inget nasalt wooande a la Chris Martin någonstans. Alla killar med ljus röst tror jag skjuts på en garageuppfart med en uzi. I röven.
Killar som kör tärningspel i gränder om den sista biten fulhasch. Och killar som har fler knivar innanför kalsongerna än vad du har i kökslådan.
 
Jag är alltför distansierad från den verkligheten för att helt och hållet förstå.
Jag menar kolla ...
 

Tjena. Syns.
/Cool kille.

Sommar med Nordpolen

Ni vet alla vem Pelle Hallström är.
Inte?
Jo. För ni har alla sett den här Youtubeklassikern.
 
 
NEJ ANDERS KRAFT - man måste inte vänja sig vid sådana typer av frågor. Man måste inte svara på exakt hur man skapar sin musik. Vill den intervjuade inte prata om det så då ska hen inte behöva svara på det.
 
Och varför Anders Kraft och Jenny Strömstedt skrattar ni Pelle Hallström rakt i ansiktet av den enkla anledning att han inte gillar mat?
Let it be fo' fuck sake. Gillar inte Pelle Hallström korvstroganoff, potatismos eller kikärter så är det väl så. ORKA SKRATTA HONOM I ANSIKTET FÖR DET?
 
"Vad ska vi prata om då ... ?"
"Jag vet inte ... Det är ju ni som är programledare ... Hehe ... "
Så jävla sant. Det är ni som ska komma på relevanta frågor. Hur VÄRDELÖS är den intervjuande "journalisten" om denne inte gjort en research med efterföljande frågor.
 
Sitta och läxa upp Pelle Hallström med den froma framförhållningen. Fyfan. Lågt.
 
Hur som helst ...
... Nordpolen, eller då Pelle Hallström, utsöndrar mer än bara, citat: "CP-varning".
 
Uppsalasonens hittills enda utkommna album, På Nordpolen, är indie och electropop i sin linda. Flörtar hejvilt med 90-tal och klassisk synthrock.
Egentligen är grunden enkel. Visst smygs det in en del svävande synthgångar. Men egentligen: Väldigt enkelt. Rent. Tungt och suggestivt.
Så också texterna. På samma sätt väldigt avskalade men ändå med samma mörka djup som musiken.
 
Raderna är simpelt skrivna. Det är inga poetiska mästerverk. Men de är underfundigt sanna.
Pelle Hallström säger det alla tänker men ingen säger. Han gör det på ett nästan tragikomiskt rättfram sätt. Sparkar systemet i sidan.
"Borde kommit någonstans nu. Men jag vet inte hur man gör, om fem år är jag civilingenjör", ur låten Under är en bitter sanning för alla de som skaffat sig en utbildning de inte vill ha, för att passa in i ett system som inte passar dem.
 
Intervjun med Jenny Strömstedt och Anders Kraft ur TV4:as ullbeklädda och puttenutt-normskapande Nyhetsmorgon blir ett perfekt bevis på just det.  Genier passar inte in i systemet. Pelle Hallström är ett geni.
 
Lyssna på: En meter under markenJohn TravoltaHar inte tid.
 

The amazing spiderman

 
The amazing spiderman
2012, USA
Action
Regissör: Marc Webb
Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans.
 
The amazing spiderman är fantastisk. En helt fantastisk idé faktiskt. En helt fantastisk idé från någon krösusrik Hollywoodsnubbe. En fantastiskt idé om att tjäna pengar. Ta ett väkänt koncept, stoppa en charmig och oskyldig kille i huvudrollen och sätta 'amazing' i titeln. Mycket mer amazing för bankkontot än så blir det inte.
 
The amazing spiderman är något av en remake på Spider-man från 2002 med Tobey Maguire i huvudrollen. Det är ju samma grundstory: Hur Spiderman blev Spiderman. Men visst finns där nya element.
Historien kretsar nu mer kring varför Peter Parkers föräldrar försvann. Det är också det som ger den "nya" Peter Parker drivkraften till att göra sitt jobb som spiderman.
 
Men förutom att manuset är något av en katastrof (som det exempel att Peter Parker blir biten av en spindel efter att retsamt enkelt tagit sig i ett rum med genomifierade spindlar i tusental, sedan dansat runt och tagit med händerna i spindelnätet) så är det en rätt trivsam rulle. För sådana människor som aldrig upplevt film. Då blir det nog häftigt att se rörliga bilder för första gången.
Eller så skräms de människorna av de otroligt bleka skådespelarinstaserna som bjuds.
 
Det var inte för inte som jag under filmens gång viskade till min flickvän i biostolen brevid: "Jävlar vad spasmisk han är, Peter Parker. Mer som Peter Parkinson för fan." Det var inte för inte vi satt och skrattade åt en slutscen som luktade av Gorgonzola och Bredsjö blå på grund av alla ostiga citat. Det var inte för inte vi undrade varför polisen valde att skjuta granater på Spiderman samtidigt som de använde lättare vapen mot en jätteödla med biologiska vapen.
 
The amazing spiderman är kanske bra. Men det är en Spiderman-film. Och då jämförs den oundvikligen med föregångaren från 2002. Och mot den är The amazing spiderman blott en korsspindel mot en svart änka. En ofarlig produktion som du egentligen inte ska bry dig om.
 

Industri - den nya housen?

Sitter och lyssnar igenom hjärndöd house till träningslistan.
Hittar en alldeles utomordentligt tung Nu-trycker-vi-upp-fingret-i-luften-och-bara-kör-låt.
Jag kände igen den. Vagt. Typ som deja vu, fast med ljud.
Nedanför kan ni lyssna på den.
 
 
Den där deja vu-känslan gnagde i mig i ungefär två minuter.
Då slog det mig.
Nitzer ebb. Det brittiska industribandet Nitzer ebb har blivit samplat i Atom av Nari & Milani.
Det, det är coolt.
Bland de ballaste låtarna som gjorts, Let your body learn, finns med på ett par hörn i den annars rätt nutidsosande produktionen.
 
Housen är ju utan vidare konkurens när det kommer till vad svenska yngre festar till.
En annan som tycker att den smalare genren Industri vore betydligt roligare att döda hjärnceller och bli arg på allt och alla till blir naturligtvis stolt. Nästan tårögt besitter jag en vetskap få yngre förmågor förunnat. Jag tänker att: "Ha! Peta i luften och hoppa på tårna ni. Här är det inte housen som är grunden - det är industri. HA!".
 

En månad. Tio Dagar.

Augusti, 30. 2012.
Då är det dags för Coldplay på Stadion i Stockholm. A fucking Orgasm.
 
Coldplay är ett av de få band som fortfarande framkallar rysningar hos mig. Bokstavligen. Huden knottrar sig längs nacken. Ryggen krampar. Genom armarna stömmar kårar av is och av förälskelse.

Det finns få band som klarar av att leverera sanning.
Sanningen upplevde jag när jag tog av mig öronpropparna på Where the action is i Göteborg förra året. Allt strömmade igenom mig. Och om det finns ögonblick av lycka, eufori och av hjärtlig godhet som kan rädda världen så var det ett av dem. När sticket löper ut, basgångarna blir intensivare och trummorna överraskar. Då är livet med ens bara njutning.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0