Att (inte) jämföra i recensioner

Att jämföra är otroligt vanligt i recensioner. Men hur mycket får man egentligen jämföra? Här en diskussion om att jämföra verk, i synnerhet film, med varandra i recensioner.
 
Jag är personligen av den åsikten att jag inte tycker att jämförelser ska användas. Det är ett instrument som jag tycker används endast om likheterna är slående och/eller avsiktliga.
 
Till syvende och sist handlar inte en recension om jämförelser. En recension handlar om att bedömma ett enskilt verk utifrån det verkets premisser. Inte utifrån alla andra verks egenetablerade standarder.
 
Det svarta hålet
Att jämföra är en risk. Om jag jämför Harry Potter (Columbus, 2001) med Sagan om ringen (Jackson, 2001) kan mycket av det jag vill försöka få fram och påpeka gå förlorat. Och det av den enda anledningen att läsaren inte vet något om Sagan om ringen.
 
Det är nog fler som inte sett Sagan om ringen än som sett filmen. För dem blir då liknelserna med Harry Potter ganska innehållslösa. Individen förstår inte liknelsen eftersom recensenten förutsätter kunskaper av läsaren, som den stora majoirteten inte har. Jämförelsen blir för dem ett svart hål.
 
Man skulle kunna likna dagens synthinfluerade musik med Michalis Rakintzis verk och sen utgå i sin recension helt och hållet utgå ifrån jämförelse med vad som är likt och vad som är olikt. Men vem vet vem Michalis Rakintzis är, och vad han har gjort?
 
Analysen är bristfällig
I en recension analyseras ett huvudobjekt. I detta fall kan vi säga, som tidigare, Harry Potter. Den filmen analyseras, ingen annan.
 
För att rättvist kunna jämföra Harry Potter med Sagan om ringen skulle jag även behöva analysera Sagan om ringen. Och en recension strävar endast efter att analysera ett verk. Att jämföra och ha sakligt rätt kräver att analysen blir större. Recensenten skulle alltså aktivt behöva titta på även Sagan om ringen och analysera den filmen för att kunna dra liknelser. Det kan man väl göra om man känner för det. Men att analysera två filmer för att komma fram till vad en film är ger inget incitament.
 
Eftersom då den hänvisande refereringen kan vara, och allra troligast, är analytisk bristfällig blir liknelsen bristfällig.
 
Orättvist
Att jämföra filmer med varandra kan vara, och är oftast, orättvist.
Här blir det enklast att förklara genom ett exempel från empirin. Zombiefilmer har ett gemensamt element - Zombies. Därifrån kan zombiefilmer se mycket olika ut. Ändå så tenderar zombiefilmer att jämföras med varandra. Det trots att handlingen i sig kan vara väldigt olika.
 
Det kanske ändå bästa exemplet är hur Star Wars-trilogin (Lucas, 1977-1983) (näpp; de andra tre filmerna förtjänar inte att omnämnas i samma mening) orättvist buntas ihop med något den inte är: Science fiction. Ofta kategoriseras Star Wars som science fiction. Bland annat på filmforumet och recensionssidan Filmtipset. Det skulle alltså göra det legitimt att jämföra Star Wars med andra science fiction-filmer eftersom den kategoriseras som science fiction.
Problemet?
Star Wars är per definition inte science fiction. Science fiction kretsar kring samhället i framtiden. Star Wars utspelar sig In a galaxy far, far away, long, long ago.
 
Extremfall. Men Star Wars kategoriseras även äventyrsfilm. En annan äventyrsfilm är Jumanji (Johnston, 1995). Liknande element? Ytterst få.

Genrekategoriseringar kan alltså leda recensenter in på spår som egentligen är falska, enkom för att en film behöver jämföras med andra filmer. Genrer är både svåra att definiera och att tillämpa praktiskt. Filmen Rec 2 (Balagueró & Plaza, 2009) är förvisso utan tvekan en skräckfilm. Men skräckfilmsgenren är övergriapande. Dess subgenrer är många. Rec 2 innehåller ju väl mockumentära såväl som slasherliknande och exorcistliknande inslag. Vad är den för genre?
 
Även om den på ett övergripnade plan lätt kategoriseras in under skräckfilm blir svårigheterna större sedan vid en djupare analys. En film som helhet är ytterst svår att jämföra med andra filmer, mer än möjligtvis på ett övergripande plan.
 
Olikt - trots likheter
Trots att det finns likheter mellan filmer så är de likheterna inte samma sak. De är inte substitut. De liknar varandra. Men Batman är inte Superman och de två bör därför inte jämföras. Punkt.
 
Att jämföra blir kontextuellt fel.
Jag kan absolut jämföra Harry Potter med Sagan om ringen i några avseenden. Men kontexterna är fruktansvärt olika, trots att en del element (manus, klippning etc) är lika. Det blir mer som är olikt än som är likt - varför jämförelsen som utgår från att verken är likartade fallerar totalt eftersom de inte alls är det.
 
Till sist
Recension är analys av ett verk, och bör så förbli. Att analysera mer än så vore att kartlägga. Och att kartlägga är inte en recension. Att analysera ett stort antal verk kommer att göra helheten annorlunda jämfört utan den stora analysen. Däremot så är det de enskilda analyserna som måste föregå den större analysen. Den större analysen kan inte existera utan den småskaliga analysen. Lika lite som ett korthus inte kan göras utan många delar kort.
 
Visst kan man argumentera för att erfarna recensenter kan jämföra - de har sett och analyserat ett stort antal filmer. Men vad de inte gjort är att perspektivgranska. De må ha sett den första Supermanfilmen och analyser den vid det tillfälle de premiärvisades på biograferna. Men om de ska jämföra den nya Batman-filmen med den gamla Superman så måste de också se Superman med perspektivet att analysera Batman. Det vill säga att analysen skulle behöva göras om. Det går, men blir väldigt krångligt.
 
Låt helt enkelt verket recenseras för sig, i största möjliga mån.
 
Men vänta ...
... Vem F*N är då Michalis Rakintzis? Troligtvis en av Eurovision song contests allra sämsta deltagare. Greken, tillsammans med sina bundsförvanter, ställde år 2002 upp i den Euorpaomfattande sångtävlingen. Iförda femtiotolv knäskydd för rollerblades framförde de låten S.A.G.A.P.O. (som betyder lösenord på grekiska). Naturligtvis fick de tolv poäng från Makedonien och Cypern ... Kolla gärna genom att klicka här.

Skaparna från succén avslöjar: Iron Sky II blir av

 
Förra årets nazi-komedi Iron sky får en uppföljare.
Det avslöjade skaparna på sin officiella facebooksida under gårdagen.
 

Vad uppföljaren kommer att handla om är i nuläget högst oklart. Än så länge verkar Iron Sky II endast ta plats på ritbordet. Filmen är med andra ord långt ifrån ett widescreenformat på en bioduk nära dig.
 
Återstår att se hur Iron Sky II kommer att finansieras. Den första filmens budget landade på kring sju miljoner euro, och då efter att fans världen över bidragit med likviditet. Däremot spelade filmen endast in cirka åtta miljoner dollar varför avkastningen kan verka låg från de större bolagen. Och då i synnerhet i Hollywood. I USA har filmen endast spelat in drygt 150 000 U.S. Dollar.
 
Läs mer
>Recension: Iron Sky

"Tårarna bara sprutade"

Jag brukar aldrig gråta. Men.
I måndags, innan jag avslutade en hiskeligt utsvävande uppgift om genus i skräckfilm, satt jag framför skärmen och bölade. Ensam. Ensam. En Forever alone-meme hade passat perfekt.
 
Själva kärnan till denna emitionella tsunami var bilder från en klubb för inbördes beundran. Oscarsgalan. Men när Heath Ledgers far stegar upp för att ta emot sin avlidne sons postymt givna Oscar för Bästa manliga biroll, på grötig australiensiska förklarar att Heath hade pratat mycket om den här dagen. Då brister det.
 

Cockney vs. Zombies - Och det är sant

Zombies - check.
Cockneydialekt - check.
Cockney vs. Zombies kan bli en helt perfekt film.
 

Okey - Vilken umor är som allra mest träffsäkrast? Som alltid, i sin torrhet och i sitt subtila gråmörker, lyckas.
Den engelska, såklart.
Säger man Monthy Pyhton så finns det ingenting som är i närheten av att nå samma nivå.
Som humanoria- och samhällsvetenskapsnörd blev den här sketchen en klassiker redan första gången jag såg The holy grail.
 
Men fan, skitsamma.
 
Och om en film innehåller zombies, då är den per automatik bra i mina ögon. Den är något med det här att grönaktiga människor sluskar tarmar och skriker som jag är förtjust i.
 
Dra till med världens bästa cockneydialekt. Och pensionärer med Uzis. Då har ni Cockney vs. Zombies.
Lovar gott, och är i nästan samma episka mixklass som Iron sky.
 
"He's eating a foot. That's disgusting."
 

Abraham Lincoln: Vampire hunter

 
Abraham Lincoln: Vampire hunter
2012, USA
Action
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Benjamin Walker, Dominic Cooper, Rufus Sewell.
 
Abraham Lincoln kan vara bland de mest kända av de amerikanska persidenterna. Han hann ju med att kriminalisera slaveriet och ro hem kampen till nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Till råga på allt blev han ju mördad också vilket säkerligen spätt på hans rykte som martyr än mer.
Just ja. Abaraham Lincoln var vampyrjagare också - om man får tro filmen med det klingande namnet Abraham Lincoln: Vampire Hunter.
 
Abraham Lincolns (Benjamin Wlaker) tid som vampyrjägare börjar som en lärotid hos vampyrjägaren Henry Sturges med målet att hämnas sin mors mördare. Men ju fler vampyrer den unge Lincoln dräper (eller förintar, som filmen vill göra gällande) växer fruktan i vampyrlägrena. Vampyrledaren och fadern av alla tidens vampyrer, den iskalle mannen med smeknamnet Adam (Rufus Sewell) sätter Lincoln i bullseye. En kamp mellan gott och ont, mellan människa och vampyr, som snart växt sig större än Abraham Lincolns hämndbegär. Som snart växt sig till en kamp för hela USA:s framtid. Med Abraham Lincolns nordstater å ena sidan, Sydstaterna understödda av en vampyrarmé å andra sidan.
 
Det är ju egentligen jättelarvigt, det här med vampyrer. De finns ju inte. Och när de illustreras på film så brukar det alltid vara med glimten i ögat, en rolig one-liner eller övridrivet bombadistiska explotioner. Ja, Blade, jag sneglar mot dig.
Det finns inte ett uns av humor, onödigt pangpajiga dräparscener eller ens en enda oneliner. Det är stencoolt. Rätt igenom. Det är en seriös film. Helt seriös. Det är inte meningen att det ska finnas utrymme för tanken "nu drog dom den där repliken så jag skrattar lite åt att det egentligen inte finns några vampyrer". Vampyrer finns. Eller har funnits.  Det är känslan rätt igenom hela filmen. Från början till slut.
 
Jag köper allt. Rakt av. Det här har skett. Storyn i Abraham Lincoln: Vampire hunter känns mer som en något modifierad sanning av ett verkligen skeende än et påhitt av en stenad fantasyproducent.
So far so good. Men visst finns det en part tre fjärdedelar in i filmen som är lite småsegt av allt allvar. Det ska tillägas. Och att slutscenen inte är den häftigaste fighten mellan Abraham Lincoln utrustad med yxa och spetstandförsedda vampyrer.
 
Blanda den rätt kaxiga kompotten av historia, vampyrer, Abraham Lincoln, en hjälte försedd med yxa, allvar och episka citat samt den enda kvarvarande standardingridiensen från fantasyfilmer idag, slow motion, så är det redan där avgjort en bra film. Dynga på med, faktiskt, extremt bra 3D-effekter och ännu bättre slowmotionanvändning än i många andra produktioner. Då kommer du i framtiden aldrig kunna bli historielärare.
 
Läs mer
>IMDB: Abraham Lincoln: Vampire hunter
>Filmtipset: Abraham Lincoln: Vampire hunter

The amazing spiderman

 
The amazing spiderman
2012, USA
Action
Regissör: Marc Webb
Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans.
 
The amazing spiderman är fantastisk. En helt fantastisk idé faktiskt. En helt fantastisk idé från någon krösusrik Hollywoodsnubbe. En fantastiskt idé om att tjäna pengar. Ta ett väkänt koncept, stoppa en charmig och oskyldig kille i huvudrollen och sätta 'amazing' i titeln. Mycket mer amazing för bankkontot än så blir det inte.
 
The amazing spiderman är något av en remake på Spider-man från 2002 med Tobey Maguire i huvudrollen. Det är ju samma grundstory: Hur Spiderman blev Spiderman. Men visst finns där nya element.
Historien kretsar nu mer kring varför Peter Parkers föräldrar försvann. Det är också det som ger den "nya" Peter Parker drivkraften till att göra sitt jobb som spiderman.
 
Men förutom att manuset är något av en katastrof (som det exempel att Peter Parker blir biten av en spindel efter att retsamt enkelt tagit sig i ett rum med genomifierade spindlar i tusental, sedan dansat runt och tagit med händerna i spindelnätet) så är det en rätt trivsam rulle. För sådana människor som aldrig upplevt film. Då blir det nog häftigt att se rörliga bilder för första gången.
Eller så skräms de människorna av de otroligt bleka skådespelarinstaserna som bjuds.
 
Det var inte för inte som jag under filmens gång viskade till min flickvän i biostolen brevid: "Jävlar vad spasmisk han är, Peter Parker. Mer som Peter Parkinson för fan." Det var inte för inte vi satt och skrattade åt en slutscen som luktade av Gorgonzola och Bredsjö blå på grund av alla ostiga citat. Det var inte för inte vi undrade varför polisen valde att skjuta granater på Spiderman samtidigt som de använde lättare vapen mot en jätteödla med biologiska vapen.
 
The amazing spiderman är kanske bra. Men det är en Spiderman-film. Och då jämförs den oundvikligen med föregångaren från 2002. Och mot den är The amazing spiderman blott en korsspindel mot en svart änka. En ofarlig produktion som du egentligen inte ska bry dig om.
 

Supersågningen

Christina Aguilera hittar hem i Burlsesque. Cher får sig en rejäl jävla känga av Svenska dagbladets recensent Jan Söderqvist. Ett personpåhopp som inte alls har med någonting att göra.
 
Slökollade på musikalen Burlesque med min finaste i går, den regnigaste junidagen på flera decennier. Inte riktigt min påse med godis kanske, men å andra sidan ingen film jag direkt vomiterade av (även om sura uppstötningar luskade sig fram i gommen under vissa klichéartade pusspuss-scener). Tvingade min flickvän att se Alien för ett par veckor sedan. Hon somnade efter tio minuter. Det tog mig åtminstone en timme att börja gäspa.
 
Jan Söderqvist, medarbetare på Svenska dagbladet, går dock snäppet längre än att gapa med munnen och ta stora andetag. Han drar fram häcksax, motorsåg, skördetröska och stubbfräsen. Sen kör han på utan dess like.

 
Läs mer
>Svenska dagbladet: "Lättklätt - inte vågat"

Take one: A documentary film about Swedish house mafia




Take one: A documentary film about Swedish house mafia
(Sverige, 2010)
Dokumentär
Regissörer: Henrik Hansson och Christian Larsson

De revolutionerade hela house-genren. De säljer ut Madison square garden och är Sveriges största musikexport sedan Abba.
Swedish house mafia är större än vad många vill förstå eller ens är medvetna om. Men de har format en hel generations syn på klubbmusik och visat hur kvalitativ brains-off-musik är möjlig.
Men jävlar vad innehållslös Take one är.

Jag kan inte beskylla Henrik Hansson eller Christian Larsson för att ha gjort ett medvetet dåligt arbete. Klippningen är schyst intensiv och får faktiskt dokumentären att speeda förbi i ett hetsigt tempo ackompanjerad av huvudbandets bombadistiska dunkadunka. Å andra sidan så får de inte direkt ur bandmedlemmarna Sebastian Ingrosso, Steve(n) Angello, Axel "Axwell" Hedfors någonting. Faktum är att dokumentären berättar så lite att jag fick dra en Wikipediasökning för att få fram bandmedlemmarnas rätta namn. Då känns det som att Take one inte sa mig speciellt mycket mer än att Swedish house mafia är ett band som åker runt och gör det alla andra band i världen gör utan att vara speciellt unika.

Det blir mest en 45-minuters klippshow á la youtube för fansen.
Take one: A documentary film about Swedish house mafia är en färglös klick om ett färgstarkt band med gråa medlemmar.
 
Läs mer:
>Take One: Officiell hemsida

Zombierna är tillbaka - Så bra kan Resident evil: Retribution vara




Resident Evil-serien utökas ännu mer.
Fyra filmer blir fem i och med Resident Evil: Retribution som får premiär den 14 september.
Men det verkar vara mer action och mindre zombier - och var är då charmen?

Det finns ju få saker som är så skräckinjagande kittlande som människor reducerade till hjärnätande monster. De ser ut ungefär som oss, men snackar inte utan vrålar: WUÖÖÖAÖÖAÖAÖÖ innan de sträcker armarna rakt ut och vrider fingrarna till leprainspirerade former.
 
Resident Evil-serien har ju alltid tagit det här med zombiern ett steg längre. Det har ju inte varit så enkelt som nidbilden av zombier gjort gällande.
Även om det fortfarande är de vanliga människohybriderna som utgör själva fundamentet av hotet och grundbasen i orsaken till (spoilervarning) jordens undergång så är filmens huvudskurk alltid en zombiehybrid.

I Resident Evil: Extinction (2007) så är det mer människoliknande hybrider. Dessa har förvandlats till groteska skapelser i Resident Evil: Afterlife (2010). Frågan är då: Kommer Resident Evil: Retribution bli en zombiefilm?
 
Att döma av trailern kommer zombiesarna absolut finnas med. Men att döma av utvecklingen i serien sett ut så kommer zombierna i Resident Evil: Retribution utgöra en biroll. De små glimtar som fås av den troliga handlingen skvallrar även de om att de traditionella zombierna lyser med sin frånvaro. Istället verkar det återigen vara superzombien som sätts i fokus. Och det kan vara okej, så länge originalzombierna inte glömms bort och ges en betydande roll framför kameran och inte bara som subtil huvudkaraktär i handlingen.

Till dess att vi får se hur mycket av zombiezombiesar det blir i Resident Evil: Retribution så hör jag dessa skall utanför mitt fönster ...

What do we want?!
- Braaaaains!
- When do we want them?!
- Braaaains!

Läs mer:
>
Resident Evil: Retribution - Officiell hemsida

Quentin Tarantinos nya film - Så bra kan den vara


Våldsam hämnd. Igen.

Quentin Tarantinos nya film, Django unchained, verkar faktiskt inte bjuda på någonting nytt.


Jag ska objekivt inte bedömma trailern eftersom jag inte har en ANING om vad som finns där. Det är en ännu oöppnad julklapp. Men om det här är det okända paketet under granen så känns det snarare som en stickad tröja från kusinerna än den coola polisbilen.


Trailern känns trött. Inget sticker inte ut på ett sätt som tidigare produktioner har gjort. Tendenserna till seghet har ju funnits där i nästan samtliga Tarantinos filmer, och har tippat över till det mer negativa hållet i Jackie Brown (1997) och stundtals i Inglorious basterds (2009). Det har då varit slätstruket. I Inglorious basterds räddades denna slätstrukenhet av Tarantinos fantastiska ådra för scenografi och av en Brad Pitt i högform. Jag undrar om det räcker den här gången.

Om jag får se mycket slow motion, bli lite förvånat äcklad likt i Grind House (2007) och twister som bara Tarantino har potential till (Vi vet ju alla vad som hände med Marsellus Wallace i den berömda källarepisoden) så blir det väl lika bra som vi är vana vid. Och om det är fler quentinskt stillistiska klipp från ett skott till en bomullsplanta som färgas röd av blod kommer jag lämna biosalongen helnöjd. Det står nog klart.

Förväntingarna på ett mästerverk kanske ska sänkas något. Det kommer bli en bra film. Och precis som Tobias Norström skriver så tycks Leonardo DiCaprio har hamnat i helt rätt kläder. Han strålar faktiskt i trailern. Åtimonstone mer än både Jamie Foxx och Christoph Walz gör tillsammans.

Django Unchained får biopremiär i Sverige den 18 januari 2013.

Läs mer:
>
Django unchained: Officiell hemsida
>IMDB: Django unchained


Prometheus: Slut på slutet av cirkeln



Året är 1979.
Den svenske studenten Sören Andersson befinner sig i San Diego, USA. Tillsammans med sin studievägledare bestämmer de sig för att gå på bio. Kvällen kanske är ljummen när de betalar sina biljetter i kassan. Ingen informationfilm innan filmen börjar om SMS-tävlingar eller om att stänga av ljudet på mobilen. De ser filmen Alien.

Över 30 år senare.
Felix Andersson, Sören Anderssons son, och jag i Örebro. Två biljetter hämtade ur en automat. Taggning på facebook med två likes innan filmen är slut.
Vi såg Alien: Prometheus.

Det är slutet.
Vi sluter cirkeln på en annan kontinent, i en annan tid. Men med samma fascination som Sören Andersson beger vi oss hem i natten och ställer filmen mot juninattens vägg av mörker. Så annorlunda, men ändå så lika.

Och frågan är om det är slutet.
Ridley Scott har hintat för en uppföljare till Prometheus.
Kanske är det inte i Örebro cirkeln sluts, eller av oss.
Kanske är det en annan Andersson i en annan tid och med en annan vän som är ämnad att avsluta den era som påbörjades för 33 år sedan.


Nananananaaananaaa, Batman



  • Varför är Christian Bale med så lite i trailern?
  • Har Catwoman för en gångs skull blivit en figur vi kan ta på allvar?
  • Hur dystopisk är världen som anas?

Utomjordingarna attackerar

Alien: Prometheus-taggen fortsätter. Nu har ännu en trailer släppts.



Analys: Tveksam.
Alltså, det är ju inte så att filmen på något sätt verkar sämre än förut. Absolut inte. Men avslöjar inte den här trailern lite för mycket? Är den inte lite för anpassad till en publik som inte sett tidigare Alienfilmer och spelar den inte lite för mycket på att ge en skön actionrulle snarare än ett nytt epos i Alienklass?

Trailern berättar ju hela storylinen känns det som, visar "tunga" scener som kanske avslöjar för mycket. Som visar mer än det döljer. Som en strippshow som slutar i total nakenhet. Ungefär.

Trailern dålig, för kommersiell och för lite tease.
Och varför den ens släpps när en genialisk första trailer (två om de internationella och amerikanska särskiljs från varandra) redan balanserat snyggt på linjen av att reta viljan av att se filmen och att avslöja vad den handlar om är en för mig olöslig gåta, om svaret nu inte är att skapa en större hype till gagn för dollarintäkter - snarare än att ge en bättre bioupplevelse än om denna nya trailer aldrig skulle släppts.

Engelska tidningen The guardian's journalist Ben Child är inne på samma spår i sin analys av den nya trailern, och av PR-arbetet som helhet. Rubriken "Spoiling Prometheus: is the PR campaign giving away too much?" skvallrar om det. Ben Childs analys kan du läsa genom att klicka här.

Stor kniv, stora explosioner. Och Mel Gibson.



Machete är en av senare tids hårdaste dudes på filmduken.

I filmen med samma namn spelar Danny Trejo hård mexicanare i strid met etablisemangets negativa syn på sydamerikansk arbetskraft. Hans fäbless: En stor machete.

Filmen får en uppföljare - Machete kills. Såklart, såklart.
Robert Roudrigez regisserar filmen till en början men fortsätter troligtvis inte eftersom han redan tackat ja till att bossa över uppföljaren till Sin City.

Filmen drog relativt stora namn till sig redan i ursprungsupplagan. Bland annat spelade Robert De Niro en av huvdrollerna. Nästa stora stjärna att haka på grindhousehajpen blir ingen mindre än fyllesamtalets affischnamn - Mel Gibson. Ballt.

Läs mer
>
Recension: Machete
>Total film: "Mel Gibson to appear in Machete sequel"

Brains on, thumbs up, eyes wide.

New shit in town.


TV-serie
>
Fringe

Film
>A clockwork orange
>The cube
>Mothman Prophecies
>Contact
>Gattaca
>Melancholia
>Knowing
>Last legion

Dum i huvudet

Är sjukt jävla efterbliven.
Har suttit och skrivit anteckningar för en sammanfattning av ett kapitel på sju sidor i tre timmar. TRE TIMMAR?! Herrejesus. Det är för överambitiöst och tidsinnefektivt.
Blir illamående av min egen brist på förmåga att begränsa min egen nivå. Lika äcklad som jag blir av Total film's lista över de 30 mest våldsamma filmerna i historien. Inte för att jag håller med den inbördesordningen. Men skitsamma många av de där filmerna lämpar sig inte att se. Inte ens jag mår bra efter att ha sett dem.



Hårdaste actionfilmen någonsin?

Fortsätter på inslagna temat film-grejer-du-inte-visste. Här kommer världens kanske hårdaste och mest actionspäckade film någonsin. Från Indien, såklart. Underbar på så många sätt och viss.


"The voice"

"ONE MAAAN. ONE MISSIOOOON. ONE PLANET TO SAVE".
Amen typ.
Alltid undrat vem som gör den där jävla voicen i fan alla trailar du någonsin sett? Typ alla trailar. Här är en minidokumentär om mannen med the golden voice, Don LaFontaine.


En äkta JÄVLA PEPP

Jag och Felix. Iron Sky på bio i kväll. Vi har biljetter. Har nog inte haft en sådan här pepp sen Batman: Dark knight.

Som påpekas i podcasten Obiter Dictum är pepp inte detsamma som förväntningar. Pepp innebär bara att man är så JÄVLA sugen på att få uppleva någonting. Förväntningar innebär att man ställer krav på själva utförandet.
Det gör jag inte. Jag vill bara se Nazister från månen åka rymdskepp och försöka ervövra jorden, skrika "We come in peace" med tysk accent och KICKA ARSEL.

Det som fick mig övertygad över att Iron Sky kommer kicka arsel?
Att slovenska(!) industribandet Laibach gör filmmusiken. Gråter av lycka.

Eftersom jag ogillar långrandighet länkar jag några sidor där ni kan läsa mer om Iron Sky. Jag hade nog kunna skrivit hur länge som helst om filmen, men känner att min filmiska preejaculation får räcka.



Läs mer om Iron Sky
>
Officiell trailer
>Iron Sky's officiella hemsida
>Iron Sky på IMDB
>Iron Sky på filmtipset
>Sveriges Radios/Roger Wilsons recension
>IMDB/Jake Bolins recension av Iron Sky
>Sveriges Radio, Vetenskapsradion: Historia - Rymdnazisterna anfaller!
>Fiedeli.blogg.se: Iron Sky - jag är såld.

När nörderiet kliver upp en nivå

Inser nu att min nördfaktor börjar bli påtaglig.
Först populärkulturell porrsurfning på IMDB.
Nu - rekvesitacravings.

Under de timmar jag inte pluggat eller tränat har jag haft en sak i åtanke - film. Inte ovanligt för min del. Ända sedan ettan på gymnasiet har jag rotat i begagnatinkorgen på Banana Moon och torkat dreggel från min haka under slow motion-scenerna i Matrix.

Men nu börjar jag fan gå för långt. Jag sitter och funderar ALLVARLIGT på om jag ändå inte behöver en PredAlien-mask i realstorlek, Kung Leonidas halsband eller T-800:s datachip som skrivbordslampa.

En blodfläckad Nazi-skalp från Inglorious basterds är nog mer livsavgörande viktigt än lägenhetens rinnande vatten. Knappa 2 000 spänn + frakt = som HITTAT.


Tidigare inlägg
RSS 2.0