Zombie: En levande död med behov

Jag lever. Ibland. Mest går jag på rutin för att försöka uppnå ett mål jag inte vet vad det är. Om det då är ett mål. Eller om det bara är en tillvaro. Men jag är på väg. Någonstans. Den leder ju dit. Inte lönt att fråga. Svaret är hypotetiskt. Är det konkret är risken att det är fel. Är det rätt så kan det ändå bli genom ett annat spår. Då är vägen inte densamma. Målet kanske fortfarande. Men utan att vägen kanske leder dit.
 
Jag lever. Ibland. Mer än sällan nu för tiden. Mitt levande jag genom materiellt dött som popkultur är ofta inte alls. Men det är forfarande jag. Om jag är min potential och om min framtida fullvärdiga existens definerar det nutida. Fan vet vad dåtiden var.
 

RSS 2.0