Rummens musik: Flygplatsen 2075

Tyst, smutsigt. Kliniskt och kargt.
Hur låter egentligen rummet, platserna där vi befinner oss?
Först ut i nya serien om rummens musik: Flygplatsen 2075.
 

Den brittiska
electrogruppen The Black Dog turnerade över hela världen. Konsert efter konsert. Men tiden på scenen blev snabbt endast ett arbete. Intresset kretsade istället kring tiden mellan spelningarna. När de befann sig i vad de menar vara samhällets kanske glättigaste institutioner: Flygplatserna.
 
Det bandets medlemmar, Ken Downie, Martin Dust och Richard Dust, möttes av var en putsad yta av postindustrialism, av luftiga avgångshallar med glasväggar. Nästan uppdrömd perfektion av teknik, logistik och arkitektur.
Därför ville de göra ett album som vars ljudmattor skulle sprida flygplatsens verkliga känsla; rädsla.
 
Flygplatsen, med specialbeställt rostfritt stål, skinande golv och luftiga ytor är allt det samhället vill vara men inte är. Rummet blir en iscensättning av ett falskt Utopia; Modernismens flagsskepp blir skådeplats för det som menas vara människans slutgiltiga segern över sina egna oförmågor, flygidealet.
 
Flygplatsen är ett ideal grundad på mänsklig otillräcklighet, på ångest och på falska förhoppningar. Men är samtidgt en plats av spänning, kärlek och upprymdhet.
 
Resultatet av bandets sökande efter planhamnarnas identitet var först 200 timmars fältinspelningar, med ett tidsspann på tre år, som senare blev Music for real airports. Inte en nödvändigtvis bekväm lyssning, men ett album som fångar romantiken såväl som besvikelsen.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0