Samtidigt i Sverige


Gustav Vasa hade varit kung på facebook

När Mark Zuckerberg introducerade Facebook blev han med ens Sankte per på jorden. Facebook är narcisisternas himmel där de ogenerat kan breda ut sig med allt de vill vara men inte är.
 
Det ska erkännas. Jag statusuppdaterar på facebook, i runda slängar, en gång i månaden. Och det kanske rent av är en överdrift. Jag har helt enkelt inget behov av att andra människor, mer eller mindre av mig kända, ska få ta del av vad jag gör, tänker eller tycker utan det minsta motkrav. Det liksom essensiella med vänskap finns inte där; Jag lyssnar på dig, du lyssnar på mig. Vi lyssnar på varandra. Simple as it is.
 
Facebook blir en vinklad monolog där alla får möjlighet att höra, men där ingen lyssnar.
 
Det går att urskilja trender på facebook. Sedan slutet på 00-talet har alkoholen varit ohotoad etta. Det finns tydligen ett omåttligt bekräftelsebehov när det kommer till att visa upp högprocentig läskeblask. Tillsammans med utlandsresor dominerar just nu rusdryckerna flödena. Ironiskt nog cirkulerar otaliga uppdateringar om ännu ett träningspass på det lokala gymmet. Inte sällan sker de nya inläggen av samma personer.
 
Och det är genom dessa nämnda, något generaliserade typer, som det blir tydligt att facebook blivit en modern bekräftelsemekansim. Aboslut inte historisk unik, eftersom behovet av att ses upp till och vara intressant tycks ligga i människans psykologiska natur. Fråga bara en historiker om Gustav Vasa någonsin skidade från Sälen till Mora.
 
Att hashtagga och varva den populära sloganen "Aldrig vila" med vinglas i motljus blir nutidens krönikor. Grabbar och tjejer som till skillnad från Gustav Vasa slapp det här med blodbad, krig och skit för att kunna visa eftervärlden hur magnifik man faktiskt var. Men i likhet med vår kanske mest välkände regent gestikulrerar de ofta på ett sådant sätt att deras person med ens blir otrolig och personligt paradoxal. Självuppfyllande rapparkalja som ingen egentligen lägger på minnet.
 
Om man nu vill bli ihågkommen, på allvar, då krävs det fanimej en rejäl attack från Danmark, ett tungt skägg och en soft spökskrivare med ohämmad fäbless för att salta historiska återgivanden med långdistanslopp på skidor. Tänk på det, ni som solar er i glansen från tolv likes och fyra kommentarer.
 

Brinn, pengar brinn

Liksom för att fortsätta på det inslagna spåret om böcker.
I dag anlände sommarens andra försändelse med skönlitterär lektyr. Titlar som "Idioten", Fjodor Dostojevskij, samsades me Umberto Eccos "Rosens namn" och Karin Boyes "Kallocain".
 
Med ens blev ingentings tristess utmanad, och  besegrad.
Först ut blev Ray Bradburys dystopi "Fahrenheit 451". En bok som skildrar en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att starta dem. Och då i huvudsyfte att förinta det föremål, men ack levande subjekt, som skildrar världsbilden allt för bra – böcker.
 
Men med blott 70 sidor kvar till pärmens ändelse, tro jag mig, rätt upprivet, kunna konstatera att Fahrenheit är lika brinnande aktuell som den var för 60 år sedan. Mer än den kanske var meningen att bli. Men eftersom boken inte är utläst riktigt ännu får min högst personliga, och ovetenskapliga, analys dröja en dag eller två.
 
Dystopier är kanske den allra tydligaste skildringen av dagens problem. Och ett av dagens största problem är dåliga dystopier. I alla fall på film. World war Z var, rent ut sagt, fruktansvärd.
Men. Musiken. Fantastisk.
Levande odöda kanske borda besöka Britney Spears nästa produktion. För att på så sätt faktiskt se till att hon producerar något bombadistiskt bra. Och kanske för den isande symboliken i att levande döda skulle besöka Brittan. De är ju lite av samma skrot och korn; Döda i de flesta människors ögon, ändå försöker de hålla sig levande hur förgäves det än är.
 

Vem är du, vem är jag? Ett inlägg om våra val av böcker

 Ett urval. Ett par titlar med svår aura kring sig.
 
Allt började med Nerikes Allehandas kulturskribent Måns Ugglas krönika. Eller det började med hans dotters "min vänner bok", ett iaktagande och en distansierad analys. Om hur våra bokval, vad vi läser, speglar inte det vi är, utan vad vi vill vara.
 
Krönikan med titeln Du är vad du läser – eller läser vad du vill vara grundar sig i en klassisk mina vänner-bok. En sådan där innehavaren låter sina nära och kära delge alltifrån favoritfärg till, just ja: favoritbok. Och detta, egentligt triviala förkunnande av favoritprosa tycktes av de allra flesta vuxna som fått förtroendet att plita ned sina favoritalster vara av högsta sakliga relevans.
 
Uggla kommer i ett resonerande iscensättande av valet till favoritbok fram till att den bok som hamnar i toppen oftast tycks vara den som vi läst och som vi vill att andra ska förknippa oss med. Ugglas kanske mest lästa bok, Sagan om ringen, platsar inte där, ty vem vill framstå som en fantasynörd? Istället väljer Måns Uggla, efter brydderier såvida han egnom några andra eventuella val kommer att framstå som pretentiös, att Hemsöborna känns som det tryggaste valet. Man framstår som bildad, men ser samtidigt inte ut att stretcha jantelagen.
 
Sakta börjar jag själv fundera på, vem fan är jag?
 
För om nu valet av böcker tycks spegla den genuina, men ack så, klassiska strävan efter att vara någon annan, då framstår jag inte bara som en splittrad person av rang, utan även som en pretantiös jävla stropp.
 
De senaste två månaderna har jag läst nervkittlande dramer, men kanske allra mest titlar som skvallrat om fnösketorra radikalexposéer över kapitalism, politikfilosofiska redogörelser över offentligt förnuft och nutidshistoriska samhällsskifte i USA. Lägg därtill någon nobelpristagare och en och annan svensk klassiker.
 
Jag ställer frågan till alla andra: Vem vill jag vara?
 
Jag ställer frågan till mig själv: Vem vill du vara?
 
Vilken bok jag hade valt?
Ni skymtar den underst i högen på bilden: Dante Alighieris Den gudomliga komedin.
Kommer jag ihåg någontig av den?
Näe. Men den är tillräckligt udda för att ingen ska orka bemöda sig med att fråga vad jag har för favoritfärg.

Namnchocken

Ironin som uppstår när Johan Norberg rasar mot den fria taximarknaden.
 
Eller är det "Johan Norberg"?

Istället för sol – Om abstrakt matematik ingen förstår

 
 
Jag förstår ingenting. Du förstår ingenting. Faktum är att ingen förstår något.

Strejkar från solen. Håller mig inomhus. Tittar på dokumentärer. Om matematik och kodning ingen lyckats lösa.
 
Finns något kittlande i att mänskligheten skapat system, universella världar men som trots vår stängida kontroll till slut blir ett mysterium även för den insatte. Som om vår egen kreation inte längre finner sig med att vara fjättrat till vårt intellekt.

Eller, som många proklamerar för: Finns matematiken även utan oss? Behöver fysiken människan? Är kemin ett mått av något som alltid finns?
 
Oavsett är det fascinerande hur de teoretiska mänskliga strukturerna blir till någonting större än människan själv.
 
Se till exempel den fantastiska BBC-dokumentären Fermat's last theoremom forskaren Andrew Wiles ihärdiga arbete med att läsa en av de kanske mest mystiska matematiska gåtorna. Själv sitter jag nu och fluktar då de härligaste på 70-talsprogrammet A mathematical mystery tour.

Tjugo i fyra

Har precis satt punkt för min recension av Lisa Miskovsky.

Sent. En morgon som aldrig var natt. Som bara var kväll och aldrig orkade lämna över till ett mörker som får fortsätta att vänta.

Kent. Alltid bra att lyssna på under natten. I kväll blev det aldrig natt. Men jag kan låtsas att det var det.
 

Supertabben - och superkväll

 
Sjuka bokingar – gånger tre. Några av Sveriges mest hyllade artister. Vinöns värdshus går på knock. Igen.
 
Dag Vag, Janne Schaffer. Och liksom bara där blir artisbokningarna chockerande. Men de tar knappast slut. Istället: Magnus Carlsson och Augustifamiljen. Men det är alltså tidigare års bokningar.

Senaste veckorna har ön i Hjälmaren lyckats locka både Soundtrack of our lives profilstarke sångare Ebbot Lundberg och Weeping willows. Och nu i kväll stiger kritikerrosade Lisa Miskovsky upp på värdshusets antites till arenascen.
 
För två veckor sedan, i ett något sömndrucket rus, tackade jag nej till att recensera Weeping willows. Inte för att jag på något sätt tycker att det är ett unket popband, utan istället för att jag till en början hörde frågan som: "Lyssnar du mycket på Deep and thrillholds?" (vad det nu än betyder). Ett klart nej; "De brukar jag inte lyssna på, sådär jättemycket."
Sagt och gjort innan magen vändes upp och ned, klockan klämtade och det ljus som gick upp för mig resulterade i en stunds mörker. Jag hade tackat nej till att recensera, inte ett konstigt gubbrockband, utan ett par softa typer med Magnus Carlsson i spetsen som starkt bidragit till att utöka den svenska musikskatten.
 
Tabberi, tabbara. Tidigare i veckan hade jag i alla fall vett att ge ett raskt ja om jag brukade lyssna på Lisa Miskovsky. Så i kväll revolterar jag mot innerstans Öbo och blir öbo. Åtminstone för ett par timmar.

Comeback: Another life, brotha'

Immanuel Kant var en soft snubbe. Han rabblade för rätt länge sedan om att du ska göra endast sådant att du skulle vilja upphöja handlingen till allmän lag.
Vill jag att alla ska blogga?
Näe.
Jag tänker göra det ändå.
Och redan där har jag använt katederlinjalen för att snärta en av historiens störste läroästare på fingrarna. En rebellisk gest antyder mer än jag kan lova. Men hey, något sådant har jag väl bjudit på när jag väl höll igång.
 
Det var ett bra tag sedan det blev en abrupt och relativt oanonserad paus. Men det har inte berott på månadslånga vistelser hos utomjordingar, och inte heller har det berott på fetischliknande besatthet för att undvika datorn. Näe. Mycket tråkigare än så.
Räknade ut att jag snittat 16 timmar jobb eller skola per dag sedan början på februari. Då blir det inte mycket tid över till något över huvud taget. Mitt popkulturella hjärta stannade men har nu tack vare solens defilibratoriska förmåga sakta börjat pumpa igen.
 
Men nu, nu har jag hittat tiden. Och jag har hittat motivationen. Eller kanske har jag inte hittat motivationen. Kanske är det bara så att den outtalade, men ack så påträngande, narcismen gör sig påmind och genom sin nästan maniska närvaro tvingar mig att breda ut virituella påfågelfjädrar återigen. Det är troligtvis den sistnämnda anledningen. Så hey, jag gör väl ett nytt försök?

Här råkar de ut – för sin egen kritik

Dagens Media kritiserar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – för att de använt samma bild.
Men de använder själva nästan samma foto.

Scrollar facebook för första gången på väldigt länge. Dagens Media länkar till sin egen artikel om problematiken med att tidningar använder sig av bildbyråer.
Utgångspunkten för artikeln är att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter använt samma byrå för bevakningen av premiären i Dam-EM i fotboll i går. Och de har dessutom använt samma bild. På fronten.

För den icke särskilt insatte: Det är inte bra.
NA publicerade i vintras samma bild på ettan (fronten) som inuti tidningen. Det resulterade i en upprörd fotograf, och gjorde att redaktionen skärpte sina rutiner för att något liknande inte skulle hända igen.

Nu handlar det specifika fallet om två vitt olika tidningar. Men, de konkurrerar med varandra. Och om de nu konkurrerar med varandra vill de kunna erbjuda läsaren ett unikt innehåll. Vem vill köpa en tidning som har samma innehåll som alla andra?
 
En problemtatik, naturligtvis.
Ironiskt nog, när Dagens Media puffar för hur många som såg själva matchen använder de en nästan identisk bild som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Skojigt, ironiskt och lite, lite klantigt.
 
 

RSS 2.0