I give you - Kasabian

Flyttar som en sjuk tok i dessa dagar.
Avbryter i detta nu på jobbet.
Bloggen blir lidande, tyvärr - men se fram emot att den blir lika bra som alltid nästa vecka.
 
Till dess kan jag bjuda på Kasabian, som för tillfället är mitt absoluta favoritband. Ett band som kritikerna inte förstår sig på, men som musikälskare älskar.
 

Some fokkin' britrock-medley

Håller i detta nu på att packa ihop hela mitt liv (känns det som)
Flyttar i morgon, så har röven full.
Öronen med - fast med britrock.
 

Oasisklippet innehåller egentligan alla ingridienser du behöver för att få din veckliga dos med britrock. Det är arrogansen, det är Umbrotröjan, det är frisyrer, det är jackan - men framför allt - det är Union Jack-gitarren. Fokkin' med for it.
 

Vad gör alla kvinnor på krogen en torsdagskväll egentligen?


Coldplay släpper tour-DVD

Coldplay har ju giggat gärnet i snart två år i sträck.
Nu släpper de en DVD inspelad från turnén från 2012.

Även om jag inte riktigt diggar bandets rätt slätstrukna och gråtrista aura ... så fan vad jag rös när jag såg det här. Det är världens bästa Liveband, just nu. Om än endast för att de är svulstigt bombadistiska genom sin scenshow och för att de har en säreget vass reportoar. Inte för att de faktiskt säger mig någonting. Men jävlar, vad bra det är studntals.
 
Läs mer på Gaffa.se.
 

En jävla tystnad

Det har ekat av gamla inlägg, för att det varit tyst från mig.
För första gången på flera dagar sitter jag helt sonika vid datorn.
Men jag ska skärpa mig - lovar.

Och som av en händelse så ska jag vara nördig. Ska läsa "Njals saga" och vara allmänt skönt källkritisk. Och det genom litteratur som jag inte har. Det känns ... stabilt. Men vafan, det är la bara att köra.
 
I bland säger tystnaden mer om allt som händer än faktiska ord. Och när ord inte räcker till, talar musiken, som det brukar heta.
 

Veckans playlist: Vecka 38 2012

Inte en blogg på två dagar. Försenad spellista och undermålig kvalite på inläggen den senaste veckan.
Frukta icke - vi kör hårt ändå.
 
 
Vill ni ha hela listan + fem extra låtar? Klicka då här för att komma till extramaterialet!

Vill ha en griffeltavla

Griffeltavla är så jävla respekt.
 

Världens sämsta låt och jag har vart där

I somras gled jag och min otroligt snygga tjej runt i en ful blå Volvo V40.
Förutom en nyinköpt samlings-cd medhHouse hade vi endast radion som sällskap under våra timslånga färder mellan Östkustens metropoler.
 
Dessvärre var vårt sällskap emellanåt otrevligt. Förutom en stund med P3:s program "Ligga" där smeknamn för fittan diskuterades var radion inte någon vältaligt komanjon.

Den svenska hip-hop-artisten Lilla Namo satt med i P3:s musikguiden, en tisdagkväll. Hon blev där intervjuad om sitt smärre genombrott i och med låten "Haffa Guzz".
 
Förutom ett skönt beat framstår "Haffa Guzz" som en elvaårings, småpubertal och gränstestande svennes, med fäbless för förortsslang, mer ytliga tankar. En låt som kanske fått utrymme på en Hits for kids-CD under 90-talet, men som i det stora hela är en spricka i musikens murbruk.
 
Av någon anledning kikade jag på låtens video. Upptäcker att jag befunnit mig på inspelningsplatsen, där Lilla Namo sitter på en lastkaj.
 
Lyckades köra fel i Stocholm (vilket man jämt får räkna med) när jag skulle till Stadion och Coldplay för tre veckor sedan. Var därför tvungen att vända. Som av en slump vände jag vid just den lastkaj där Lilla Namo rappar om att om hon var kille så skulle hon minsann ragga babes hela dagarna.
 
Oddsen på att jag skulle känna igen en vändningsplats?
 

Alla kändisar är släkt med Kevin Bacon - tack vare Google



 
Google. Du använder Google dagligen därför att du behöver Google. Nu har de lanserat en ny funktion på sin sökmotor. Den heter "Six degrees of Kevin Bacon". Tack vare den nya "uppfinningen" kan du nu se exakt hur alla kändisar är släkt med Kevin Bacon, som påstår sig ha jobbat med alla i Hollywood.
 
Metoden bygger på teorin "Six degrees of seperation", som menar att alla är släkt med alla i hela världen i ett led om max sex personer.
 
Läs Feber.se:s artikel om Bacon-teorin här.

NA och "attacken"

Nerikes Allehanda, tillika arbetsgivaren, bjuder på storjournalistik i dag onsdag 19 september.
 
Upprinnelsen till rubriken är den här händelsen.
 



Historia - vi har fel

Det första jag får lära mig i kursen Historia A1 är att "Historiker har fel".
Det är lika befriande att höra människor erkänna sina fel som att själv höra sig ha rätt.
 
Historien, den skrivna, är egentligen endast tolkningar av det som gått att studera (föremål, skrifter, målningar och så vidare). Det är inte möjligt att rekonstruera historien i det formatet det faktiska skeendet skedde. Det skulle bli i det närmaste omöjligt att återge det trettioåriga kriget exempelvis. Det skulle, i det närmaste och om det skulle gå, ta 30 år att beskriva.
 
Historien är alltså historieförfattarnas egna tolkningar, om än baserade på historiska fakta. Men fortfarande, en tolkning är inte en sanning. Tolkningarna beror i sin tur på vilka teoretiska inriktningar historikern har: om denne är humanoriaorienterad eller samhällsvetenskapligt lagd. Och tolkningarna beror på författarens subjektiva bedömning.
 
Till råga på allt: Upplevelsen av historien skiljer sig från individ till individ, av exakt samma anledning som historikerns. Vi har olika erfarenheter och fakta till grund för vår egen slutsats av vad som egentligen hänt. Fakta är desamma desamma från individ till individ (oftast), men det är tolkningen av dess fakta och adderingen av dessa till en enhet som gör vår historia. Historietolkningarna finns alltså lika många som det finns individer.
 
Den viktigaste fråga jag därför fått hittills under kursen är: Vilken är din historia?
 
Nedanför ett klipp om Karl XII:s dumdristiga försök att erövra Östeuropa. Behållningen ligger dock i den fantastiska Hans Villius berättande.

Bäst i spellistan just nu


Anledningen till att mina vänner hatar mig

Har haft sjuka cravings för U2 den senaste tiden. Eller gamla U2.
"80-talet, vart tog du vägen?"
 
När de inte var stora, lika gamla som jag själv och var definitionen av urrock. När de var ett indieband som slog igenom. 
 
Jag väntar fortfarande på samma kick, samma känsla hos ett band.
 
På grund av mitt tjat för U2 finns det många som inte orkar med mig.
Men allt de ser är ett band som fått hybris, som turnérar runt och predikar om något så skrattretande som världsfred. Ett band som glider runt på vågor av pengar (förvisso sant) och som alltid varit ett av världens största band. Som har gjort någon rätt okey låt de spelar på radio i bland.
 
Skillnaden mellan många artister och U2 är sättet att förvalta sina drömmar.
U2 var i grunden politiska, och är det fortfarande. Bandet, har trots sin storhet, aldrig blivit en "sell out".
Bandet är bara mycket större än på den tiden bandet var coolt för att ingen lyssnade på dem.
 
U2 har aldrig fått storhetsvansinne. De blev bara vad de drömde om att bli. 
 

Veckans playlist: Vecka 37 2012

 
Extramaterialet hittar ni på bloggens faceboksida.

I'm on fire. Or not.

Jobbar min sjunde timma i detta nu. Tar en kort rast för mat. Vart igång i ett enda streck annars. Mikropaus tillåtet när de andra är och handlar vad nu de än vill ha.
 
Premier League-fotboll i bakgrunden. Låttemat, Kasabians fantastiska "Fire".
 
Fan vad coola de är. Vill också ha en träningsjacka i guld, mönstrad med rosa jordgubbar. Fan va coolt.
 

Jag hjärta Sean Connery

Skottland uppfann världen. Läs bara den här artikeln om hur hårt Sean Connery och sir Alex Furgeson äger allt. Skottar såklart.
 
På grund av detta hyllar jag Sean Connery i kväll.
 
"Tonight, we sail into history!"
 

Döden i musik - och skivomslag

Chillwave låter så himla mysigt.
Men kom in på fel grejer.
Jävla mörker.
 
Sitter och googlar fram olika band inom msikgenren cillwave. En genre som kan beskrivas som syntigh lightpop med drag av ambient. Sådär härligt cozy när grått regn attackerar fönsterglaset.
 
Men stannar det där?
Öh, nej.
 
Svävar bort till fan det djupaste mörker som hörts inom musiken.
Panik, ångest och svärta. Jocke Berg fattar ingenting. Banden AUN och Young hunting dödar all glädje. På dementoriskt vis suger de ur allt livsbejakande, lämnar bara spår av själslig förrutnelse efter sig.
 
Om man får vara smålustig: Satan vad bra det är.
 
Liksom sin otäcka musikaliska framtoning är förpackningen av djävulsk illvilja minst lika modstämmigt dräpande. Det är, med all sannolikhet, de sjukaste skivomslagen jag sett.
 
Fan vad dåligt jag mår av det här.
 

Like in the good old days




Njals saga - Jag är historien



 
Historiab är episkt. Historiaböcker är det coolaste som finns.

Historien blir med ens min närmsta granne och min högra hand när jag öggnar gulnande sidor i hopp om att finna rätt årtal för Magnus Ladulås födelse. Och med ens finns jag med påen av båtarna under slaget vid Trafalgar. Julius Ceasar rider på hästen strax framför mig i ledet ufrån Rom, och bara någon sekund efter ser jag Napeloen dra i skinnflöjten under sin fängeslevistelse på S:t Helena. Och det bara för att jag läser om historien.
 
Till detta är jag ackompanjerad. Hela tiden. Så fort jag slår upp en sida i Njals saga eller fluktar i slitna publikationer om flintavapen så bara STRÖMMAR musik ut.
 
Amen, typ så.
 
Fan vad nördigt.
 

Här totalsågas Anna Järvinen av Gaffa

Favoritmening:
"Av henne går det att förvänta sig mer än så, och tyvärr verkar hon från början vara inställd på att vi är ängsliga typer med tygpåsar som bara förstår ironi."
 
 
Här hittar du recensionen.

Dirty electronica från Norge - En professor skapar bitswag



 
Norges främsta musikaliska framgång det senaste århundradet heter Alexander Rybak.
'nough said - kunde man tro.
Men Gisle Marten Mayers projekt Ugress är något du aldrig hört.

De norska toplistorna känns så jävla ute. Alltid.
Simple plan ligger på femte plats i toplistan för Norge. Det liksom räcker för att ha täckning för sitt påstående om norrmännens avsaknad för musikalisk kompetens (Sveriges toplista på Spotify är i och för sig inte så jävla smickrande den heller).
 
Men så från ingenstans dyker något upp. Ett electronicaprojekt med en typ av swag jag närmast kan tänka mig finns i britrocken. Den norske pionjären Gisle Marten Mayer kanske blir ännu en del av den genre jag skulle vilja kalla bitrocken?
 
Scenshowerna performenceartade och med influenser av Skinny Puppy, kan tänkas. Skinny Puppy bra mycket mer vulgära i sina uttryck. Å andra sidan så är Ugress inte industriellt aggressiva heller. Mer subtilt suggestiva. Och samtidig med jazzigt poppiga.
 
Ugress gör uttrycket swag till någonting coolt. Då är det bra.
 
>

Chris Browns nya tattuering (Om det bara vore så)

Chris Brown dömdes för att ha slagit sin före detta flickvän Rihanna.
R&B-sångaren har nu en ny tattuering. Så här ser den ut.
 


Vid inzoomning ser den ut såhär. Helt normalt.
 
Här hittar ni ett helt inlägg om den avskyvärda porträtteringen av en slagen kvinna.
Bloggen reserverar sig för att det här kan vara någon form av sjukt skämt.
 
 

Session

Två dagar sedan jag hade en riktig jävla music session. jag, en kopp kaffe, Spotify.
 
Två timmar till innebandyträning. Det betyder två ytterliggare timmar med musik.
 
Upptäckter den första timmen

Bandet Cold caves senaste skiva Cherish the light years låter som Depeche mode The cure. Typ.
 
Kleerup. Fan vad bra han är. Fan vad bra han är. 
 
Den engelska klangen är jordens sexigaste. Ska bli engelsman i mitt nästa liv. Trots att jag är tysk, så är jag i underläge. Engelskan är coolast. Eller hur?

Örebros nya livescen: "Ett lyft för Örebro"




 
Treehouse - så heter Satins satsning på en ny livescen i Örebro.
Ett tomrum som fylls, menar arrangörerna.
- Det här är något som Örebro behöver, säger medarrangören Johannes Rex.
 
Festivalen Live at hearts sista toner har precis klingat ut.
Nattklubben Satin i Örebro presenterar sin satsning på en ny livescen i Örebro.
Den nya livescenen kommer att figurera runt klubben "Treehouse". Treehouse kommer att arrangeras varannan fredag med start i veckan. Premiärartisterna är poppiga Filip Fjäril från Örebro och Karlskronabandet Vapenbröder.
- Det kommer vara musik som vi tycker är jävligt bra helt enkelt. Och vi kan lova att det alltid kommer att vara bra musik. Lite softa liveband få inleda och sen dunkar på lite mer dansvänlig musik framåt kvällen sen, säger arrangören Johannes Rex.

"Treehouse behövs"
En livescen i Örebro behövs, enligt arrangörerna Johannes Rex, Tuva Hardorp och Ted Andreasson.
- Det är inte så att vi pressar fram ännu ett ställe med livemusik. Örebro saknar helt klart sådana här ställen dit man bara kan gå och lyssna på ett skönt band. Det finns ingenstans man kan gå och liksom upptäcka ett helt nytt band, eller en ny genre. Treehouse behövs och kommer att bli ett lyft för Örebros musikliv, säger Johannes Rex.

Magisk stämning
Namnet på klubben, Treehouse, ska spegla den atmosfär arrangörerna Johannes Rex, Tuva Hardorp och Ted Andreasson vill skapa.
- Det ska vara ett ställe dit man bara kan sätta sig och hänga. Ta en öl, snacka lite. Men det ska också vara välkommet att digga till banden. Vi vill att alla ska känna sig välkomna. Treehouse får liksom stå för den avslappnade men ändå liksom magiska stämningen som kommer infinna sig, säger Johannes Rex.
 
Billigt inträde
Portarna till klubben slås upp klockan 21:00 fredagen den 14 september och fortsätter sedan varannan vecka. Inträdespris är 20 kronor. Pengarna går oavkortat till banden som uppträder. Två liveband utlovas varje kväll i genres i alltifrån pop och rock till 
 
Och att Örebros uteliv saknar ställen där man kan lyssna på någonting nytt har stått klart relativt länge.
House, dansgolv och house i all ära, men alternativen har saknats.

Treehouse kommer att bjuda på något nytt och unikt för Örebro. För det finns fullt med band som bara väntar på att bli upptäckta, artister som sliter sitt hår i förtvivlan över att inte ha någonstans att få ett enkelt gig och publik som scrollar Soundcloud när de sover.
 
Treehouse kommer att bli vägen ut till publiken, och publikens väg till ny musik. Det är ett musikaliskt måste med en livescen, ett självklart inslag i musiken. Men en sådan självklarhet har i Örebro varit eftersatt. Nu finns den återigen och örebroarna ges återigen chansen att upptäcka hur bra musik är live.

Lyssna:
>Soundcloud: Filip Fjäril
>Spotify: Vapenbröder

"Anonyma kretsen för de som gillar mjäk"

Torr luft. En fläkt i ena hörnet som surrar svävande. En källare med steril, grå belysning. Elva stolar i plast med ram av metall. Plasten brun, metallen beige. På stolarna sitter fyra kvinnor, sju män i en osymetrisk cirkel. Rundeln börjar och slutar med en kvinna i grön polotröja. Hon har en skrivskiva med blå rygg på det knä som ligger över det andra när hon sitter med strumpbyxförsedda ben i kors.
- Hej. Jag heter Eric, säger jag.
- Hej Eric, säger den obekvämt sittande gruppen människor. Tonen i hälsningen blir djupare och svagare mot slutet.
Kvinnan med skrivskivan tittar över sina smalbågade glasögon. Hon verkar frampressat och otåligt låtsatsintresserad.
- Eric, varför har du så svårt att komma igång? Du har varit med oss nu i snart nitton månader. Alla här lyssnar på mjäk, säger hon.
Jag tittar på henne. De smala ögonen med rynkor blinkar inte när hon spänt tittar tillbaka.
- Jävla gruppledare. De tror att de är något, tänker jag. Men jag säger det inte. Istället tittar jag bort.
- Jag har lyssnat på mjäk i sju år. Jag var mjäkfri förra veckan fram till i lördags, säger jag.
Ingen i gruppen tittar på mig. En kvinna (eller är hon tjej?) i tjugoårsåldern med röda läppar tittar på en punkt som skiftar plats mellan min navel och min pung. Och nej, det är inte sexuellt på något sätt. Hon ser bara sjukt uttråkad ut och tänker nog knappast på vare sig navelludd eller pelvisos.
Hatar varenda minut av sittandes med subtilt påtvingad skam. Jag gillar ju bara mjäk.
 

Veckans playlist: Vecka 36 2012

 
Extramaterialet hittar du på facebook

Recensionsironi

Min rubrik passar ju riktigt bra till vad Håkan Pettersson skriver ...
 



 
Så atte ...
 
Här hittar ni förresten recensionen av Ida Long. Och här hittar ni Ida Long på Spotify. Tåls att lyssna på.

"Musikrecensent på Nerikes Allehanda"



 
Det var den roligaste förändringen på Facebook på länge. Officiellt frilansar jag nu som musikrecensent åt Nerikes Allehanda.
 
De senaste dagarna har jag varit trött. Mycket trött. I går var jag så trött att jag somnade i min fotölj. Klockan var då tio över nio på kvällen. Det är illavarslande.
 
En dimmande vakt i huvudet som grundligt visiterar varje tanke innan de slipper ut. Lemmar bedövade, hjärtat på högtryck utan styrka.
 
Men så finns det guldkorn som agerar vardagslivets Red Bull.
 
För en vecka sedan publicerades min första recension för Nerikes Allehanda (NA). För en vecka och en dag sedan fick jag besked om att jag var välkommen att fortsätta som frilansande musikrecensent åt tidningen. Hur mycket, när, var och hur jag kommer att jobba är ju som alltid svårt att säga. Men vi hoppas väl på någon gång varje månad i varje fall.
 
Handen i handsken, fisken i vattnet, tårtan i magen och dobbarna i låret. Japp, det kommer bli asbra.
 
Jobbet på NA:s sportredaktion består. Nästa månad är det tre år sedan jag skrev på mitt första kontrakt om vikarieanställning. Fan vad gammal man börjar bli.
 
För övrigt måste jag bara säga att jag fan hatar föraktar Facebook. Så sjukt associalt och bekräftelsemaniskt att jag undrar varför jag ens har en profil. Men det är väl som med allt annat - syns man inte finns man inte.

Superhumor: Farbror Vattenmelon

90-talshumor äger. Det är ett konstaterande som osar så mycket sanning att fan brandvarnaren kolar vippen.

Det var tiden då Killinggänget gjorde succé på succé, då den sävliga ironin bröt ny mark. Till skillnad från dagens själslösa och simpla parlamentetgarv var dåtidens skratt på bekostnad av vår egen tragik. Med simpla medel och men med långt mer avancerad känsla för knastertorr sarkasm än i dag lyckades humorn på 90-talet pricka in rätt punkter. Det var enkelt. Man tog det man hade och så körde man det man själv tyckte var kul.

Varan-TV:s "Farbror Vattenmelon" är ett perfekt exempel på hur riktigt dålig stop-motion-teknik, pikar mot barnprogram och en tafsande bit blomkål kan göra succé. Fantastiskt.


I vetenskap och medicin finns ingenting


Kraut - Rocken som finns i blodet

Har kikat in schemat för Sveriges största musikfestival, Live at heart. Gruppen TÖKPB återfinns under genren kraut.
 
Av olika anledningar, som jag presenterar närmare i morgon, har jag stiftat bekantskap med Live at hearts artistuppsättning. Och med mitt halvtyska blod pumpandes i ådrorna tror jag redan att jag hittat en favorit bland samlingen musikutövare.
 
Fastnade insitnktivt för bandet TÖKPB. Ett band som i mina öron lät hårdbarkad rock med elektrosfäriska inslag. En mix av ren percussion, standardartade basgångar och synthizerenas säregna digitalläte. Genren TÖKPB opererar i kallas för kraut, enligt Live at hearts hemsida.
 
För att bäst beskriva det engelskmyntade uttrycket kraut får vi helt enkelt vända oss till elektronikans förlovade hemspråk - Tyskan. Kraut är "Kosmische musik" (Kosmisk musik). En form av psykadelisk och melankolisk rock som uppstod i Tyskland på 60-talet. Musikens upphovsmän strävade efter mer lågmälda psykadelisk toner i syfte att vidareutveckla och pressa gränserna för 60-talets excentriska rock. Genren kan sägas sträva efter enkelhet trots att den av den bredare musikpubliken kanske ses som just excentrisk och "svår".
 
För den som vill se lite nymodern Kraut (som egentligen menas vara perioden på 70-talet då Kraut uppbringades) kan bege sig till S:t Nikolaikyrkan i Örebro på lördag. TÖKPB spelar klockan 20:00.
 

Top 5: Augustis mest spelade låtar

 
                                                       

                                                     


Upptäckten - "Hassan" finns på Spotify

Det är kanske det jag skrattat mest åt i hela mitt liv. Klassiker som aldrig blir tråkiga.
Radioprogramet "Hassan" finns på Spotify.

Som ÖVERLYCKLIG 13-åring fick jag alla skivorna av min farbror Lars.
Som flummig 11-åring garvade jag och Felix läppen av oss.
Busringningsprogrammet Hassan är episkt. Och LYCKAN när jag upptäcker att deras samlingsalbum finns på Spotify är helt överjävlig. Fantastisk humor.
 
Klicka här för att hitta till Hassan på Spotify.
Här kommer några favoriter
 

Pennkjol, äpple och mobbing - Skolans återkomst

I går inleddes registreringen på de universitetskurser jag ska läsa.
Som alltid: "VA?! JAG FATTAR INTE. MEN ... HUR? VA? NEEEEJ, SÅ KAN DET INTE VARA. HAHAHAHA! VA?"
 
Nu har det ordnat sig. Efter lite om och men.
 
Det första jag laddar ned är information om ett första PM som ska skrivas.
Jodå, så atte. Mjukstart? Nej. men vi bara kör.
 
Är taggad på att läsa historia och ser fram emot ökad förståelse av grundfundamenten i civilisationsbygge. Det kan dräpa många argument i enligt mig relativt snara, naiva och kortseende diskussioner om dagens värld.
 
Studielitteratur gör mig pirrig att få hem. Känslan över att få förkovra sig i alldeles för avancerade facktermer om globaliseringsprocesser, att känna sig skitnödigt pretto och samtidigt kunna kokettera med akademisk hållning om saker som låter vikigtiga men som ingen egentligen bryr sig om. Shit. Vad skönt det är.
 
Funderar på att köpa mer kurslitteratur från kurser jag inte ens läser, bara därför att inhämta saklig, relevant och nödvändig information om sådant jag tycker är intressant. Andra spenderar sina surt förvärvade pengar på Guinnes, Ray Ban och bilar. Jag, jag pressar plånboken till förtvining bara för att få tag på ett exemplar ur kurslitteraturen för sociologisk samhällsteori. Det, det är fan stört. Stört nördigt.
 
XOXO
NördN
 
This is PORN. Fokkin' PORN!



En av tidernas främsta låtskrivare död

Hal Davids död uppmärksammas av Sveriges kanske bästa musikrecensent Andres Lokko.
 
Hal David gjorde sig mest känd för samarbeten med artistgiganter som Burt Bacharach och Dione Warwick och låtar som "What the world need now is love", "I'll never fall in love again" och "I say a little prayer".
 
I dagens popkommersiella musikvärld av skitighet kan det vara värt att minnas de som skapat tidlös musikhistoria.
 
Hal David avled lördagen den första september. Hal David blev 91 år.
 

Veckans playlist: Vecka 35 2012

 
Missa inte extramaterialet med fem extra låtar!
Det hittar du på bloggens Facebooksida.

Coldplay på Stadion: Världsklass - men inte genuint

 
Coldplay
Stadion, Stockholm
Bäst: Öppningsshowen, "In my place", " Every teardrop is a waterfall".
Sämst: Mellansnacket. 
Fråga: Har världens största band verkligen ingenting mer att säga än "We love you"?
 
Det var en av de mest magnifika öppningsshowe jag sett. Någonsin.
Coldplay är godis - men inte scenens mästare.
 
Jag skrev i min recension av Coldplays "Mylo Xyloto" att det albumet var som glass. Ungefär likadan var konserten på Stadion i torsdags. Sprallig glittrig, söt och sånt man vill ha mer av. Men till syvende och sist, ur objektiv bemärkelse, väldigt näringsfattig.
 
Coldplay är ett extremt begåvat rockband. Det råder inget tvivel om den saken. De är troligtvis det bästa rockbandet i världen just nu. Men - det behöver inte betyda att de når en standard i världsklass.
 
Scenshowen är magnifik. Den håller världsklass. Materialet från bandets tre första album är urstarkt. Men de nyare låtarna håller inte samma klass. Det är mest popkommersiellt blaj.
 
Mylo Xyloto kunde ha blivit något annat, en vändpunkt. Albumen handlar ju trots allt om en dystopisk värld, som märks inte minst i låttetxterna till "Every teardrop is a waterfall" och "Major Minus". Men istället för att mellan låtarna hybrisartat predika om en bättre värld så är det samma ord som sägs som alla artister säger: "We love you guys. You're the best audience in the world."
 
Kanske är den här recensionen bara en uppgörelse med mig själv. En diskuterande text om varför Coldplay är så fruktansvärt bra, men ändå inte håller världsklass. Varför de har potentialen, men inte når fram. Kanske är de nöjda med var de står. Men jag vill se ett band som vill framåt, som inte nöjer sig med konfetti, rosa lampor och sjukt mycket cash på fickan. Jag vill se ett band som vill vara något mer än vad de är.
 
Coldplay var genuina, om än inte unika. Nu har de en unik scenshow  , men är inte genuina längre. De har vunnit erkännande men förlorat sig själva.
 

RSS 2.0