COLDPLAY I KVÄLL

Nu drar jag! Brorsan och jag rullar till den kungliga hufvudstaden i en knallblå Volkswagen Polo. Som hittat.
 
Coldplay entrar scenen någon ging vid samma tid som sommarens sista solstrålar letar sig in över Stadions orangeröda murbruk. 
 
Ni kan till i morgon, då jag är tillbaka, uppleva Coldplays spelning från Toronto 2006.
 

I morgon: Coldplay

I morgon står jag där igen.
Coldplay, Stadion, 30 Augusti 2012.
Epical. Hoppas jag, men tror inte.
 
Coldplay har genomgått en tragisk metaformos. Från att på klassiskt manér varit oförstörda och raka, har de nu sönderproducerats i två album i rad. De har blivit ett musikproduktionellt monster. En musikens Xenomorph, där bandet ätits upp innifrån av en elakartad tumör kallad kommersiellt skit.
 
Ellen Ripley tog i tu med sin Xenomorph i Alienfilmerna. Hoppas att Coldplay gör det med sin.
 

"När mitt blod pumpar i dig" - Nordpolen är tillbaka

Nordpolen, alias Pelle Hellström hyllades på bloggen för sitt debutalbum På Nordpolen.
Nu är han tillbaka.
Singeln När mitt blod pumpar i dig släpptes redan i juni, men har nu fått en video.
 

Och videon är lika psykadeliskt aggressiv som låten är erotikeggande.
 
"Höfterna följer min puls, när mitt blod pumpar i dig
För min sav är dirrigent, när mitt blod pumpar i dig"
 
Som tidigare är alltså Pelle Hellström rakt på sak på sitt säregna vardagspoetiska sätt. Och i takt till ett betydligt mer elakare sound än det tidigare mer förslöjande popelektriska kanske Uppsalasonen nu äntligen kan bli tagen på allvar, även utanför Sveriges mest indbitna musikkretsar.
 
Singeln är Nordpolens första från det album som väntas släppas i oktober.
 

YOURS0187 - när mitt blod pumpar i dig - nordpolen from sincerely yours on Vimeo.


Saker man hittar bakom sin bokhylla

Nedan kommer ett foto att publiceras. Ett foto på de tre föremål jag hittade bakom min bokhylla: En couronnekö, en fjärkontroll daterad från 13 000 år f. kr. samt ett plastvapen.
 
Svunna tider. Helt klart inte grejer jag använde i går.
 
Fick för mig, halv tolv i går att: "Shit fan, läslampan måste upp. Nu. Mitt i natten. Och då måste jag dra en ojordad förlängssladd med grenuttag bakom min bokhylla. Fan vad smart jag är. Geni. Hahahaha."
 
Så var det med det Nobelpriset.
 
Couronne. Fan vad man spelade couronne. Martin. Felix, Mellberg, Mamma. Alla spelade fan couronne med mig. man borde ha en couronnekväll. Med öl. Fattigversionen av biljard. Och så otroligt mycket tråkigare.
 

Note to my self

Köpa fonder.
Sålde precis min Rysslandsfond för att få loss lite nödvändigt kapital. Den har rasat med nästan en femtedel sedan jag investerade i den 2008, mitt under brinnande finanskris. I morgon ska jag återinvestera en del av det kapital jag fick loss. Inga supersummor, men något som kan ge någon hundralapp extra måhända.
 
***
 
Fringe framför TV:n i natt.
Ska somna i soffan i natt. Framför Fringe, som börjar skrämma mig rejält. Mindfuck-varning utfärdad för potentiella tittare.
 
***

Sätt upp läslampan.
Köpte en ful läslampa på Claes Ohlsson i dag. Men den var billig.

***

Läs
Just nu: Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme.

Totall Recall

 
 
Total recall
2012, USA
Science fiction/Action
Regissör: Len Wiseman
Skådespelare: Colin Farell, Jessica Biel, Kate Beckinsale
 
Du har möjligheten att uppleva ett liv du aldrig levt. Men livet du vill drömma har du egentligen levt - utan att du kommer ihåg det. Och eftersom att du i livet du inte kommer ihåg var en spion och därför nu jagas av staten så kan du bli rätt förvirrad. Vem är du?
Douglas Quaid (Colin Farell) har en del rätt tuffa frågor att jobba med i remaken på filmen från 1990 med samma namn.
 
Douglas Quaid jagas av staten United Federation of Britain (UFB) , en av två stormakter som lyckats erövra territorium och livsutrymme i en annars dystopisk skildring av jorden som en obeboelig plats efter biologisk krigsföring. Han ställs in för sinnesförvirrande frågor om vem han är, vem han varit och vems sida han egentligen står på - UFB:s eller den UFB-beroende staten känd som The Colony.
 
Som med alla dystopier finns det så stora möjligheter till att kommentera framtiden utifrån dagens förutsättningar. Men förutom en rätt sedvanlig framtidsvision om jorden ödelagd efter biologisk krigsföring stannar nästan kommentarerna där. The colony utmålas förvisso som någon slags framtida vision av Afrika eller dagens U-länder, men filmen fokuserar nästan mer på rätt långsamma actionsekvenser. Den enda snygga fighitngscenen är en rätt solklar passning till kultklassikern The cube.
 
En intressant film om framtidens möjligheter och framtidens begränsingar, men med en rätt intetsägande berättarteknik mer inriktad på långdragna fighingscener. Om dystopitolkningen fått mer utrymmer hade filmen kanske blivit lika välvsvarvad som Colin Farells kropp. Nu blir den storyn bara lite löst hängande, precis som bilringen från Pringlseröret i biofotöljen. Trots det är Total Recall bara slapp och otillräcklig, mer än en fet rulle.
 
Läs mer
>IMDB: Total recall
>Filmtipset: Total recall

Bloggen presenterar: Veckans playlist

En spellista kommer att släppas på bloggen varje vecka.
Spellistan är ett steg i fördjupningen av profilen mot populärkultur.
 

Spellistan kommer att publiceras varje söndag klockan 12. Musiken kommer att variera och kommer att vara ett utrdag ur allmänt bra musik. Genrenerna som kommer märkas i synnerhet är electropop, britrock, electronica, alternativ rock och pop.
Spotify kommer att vara plattformen för publikationen.
Har du inte Spotify kan du klicka här för att registerara dig.
 
Kulturprofil
Publikaionen av spellistan är ett naturligt steg i arbetet med bloggens profil. Bloggen vill utmärka sig som en allmänt reflekterande och diskuterande plattform för populärkultur i allmänhet. Bloggen kommer också vilja funka som ett bollplank för kulturellt nyvaknande.
 
Här ett smakprov från den spellista som publiceras på söndag.
 

Fredagens låt


Roligast i dag


Tidernas skönaste liveuppträdande?

Såg knappt en minut av OS. I efterhand tror jag inte att jag missade särkilt mycket. Förutom Usain Bolt. Och avslutningscermonien.
 
På något sätt är det ändå stort att tidernas poppigaste popgrupp, Spice Girls, återförenades för den enda spelningen. De var ju liksom peaken på 90-talspopen. Hur stora som helst. Ofattbart, nästintill.
 
Men den absolut coolaste under hela OS, ja Usain -släng dig i väggen, var ingen storbröstad Victoria Beckham. Inte heller någon skön 10 000 meterslöpare. Nej, det var en 49-årig gubbe.
 
Norman Cook, alias Fatboy slim, pionjär inom DJ-genren ägde allt. Han dyker upp ur en blommönstrad folkabuss. Som förvandlas - till en bläckfisk. Sen kör han bara. Han kör loss.
 
När hans kanske mest kända låt, Rockafeller skank, varvar ner i tempo, ja då är det smärtsamt för honom. Som Max Andersson (alias allatiders_max på Twitter) uttryckte det: "Det gör så jävla ont. Så jävla ont. Det är smärtsamt. Så jävla ont."
 
Spela fram till 1:50:18.
 

Tänder - på paket

Ett paket som förseglades 1912. Det får inte öppnas - fören i år. Vad kan finnas i det?
 
Jävlar vad jag går igång på sånt här.
Tänk om det är ett meddelande från typ Gud. Eller ett livseleiir. Fan, tänk om det är Pandoras ask. Kittlar.
 

"Jag kan nog greja det här"

Skön.
 
 
Läs hela artikeln här.

Ulf Brunnberg och jämställdheten

Ulf Brunnberg begick kollektivt självmord genom sitt sommarprat 2011. Skådespelaren föreslog då bland annat en "man channel" på TV för att slippa all feminism som sköljer över oss.
- Alla som inte bott under en sten det senaste decenniet gör bäst i att undvika det här programmet, skrev GP:s kulturkrönikör Elin Grelsson efter att ha hört programmet.

Nu har mannen, myten och den seglivade gubfanlegenden gjort det igen. Läs och beundra.
Poäng i att en person på 1.60 och med en till synes ganska obefintlig muskelmassa ska bevaka större, tyngre och starkare kriminella. Men könet - vad spelar det för roll?
 
Är man, 176 cm, gymmar tre till fyra gånger i veckan. Springer minst lika många gånger. Om jag skulle låta tjejen  på gymmet på 150cm och som tar 70 kilo mer än mig i knäböj gå före mig in i en cell. Absolut.
 
Artikel på Aftonbladet.se

USA och abortförbjudet - rubriker att vänta


Otidsenligt. Läs hela artikeln här.
 
Republikanska partiet i USA antar med all sanolikhet ett förslag om att verka för ett totalförbud av abort.
Om förbudsförslaget kommer repbulikanerna att verka för att göra abort olagligt - för tredje valet i rad.

Abortfrågan är livligt omdebaterad i valtider i USA. Åsikterna går isär i båda de politiska lägrena, mellan republikaner och demokrater. De konservativa republikanerna är dock mer kritiska till aborter än sina politiska motståndare.
Partiets presidentkandidat, Mitt Romney, sällar sig till gruppen av abortkritiska.
 
Mjukare linje
Mitt Romney för en mjukare linje än sina partikollegor. Han menar att abort bör tillåtas vid exempelvis våldtäkt eller om det finns risk för den havandes liv.
Det republikanska partiförslaget omfattar ett totalförbud av abort. Våldtäkt, incestfall eller dödsrisk är alltså inga undantag. Det antas med stor sannolikhet under helgens partikongress. Liknande förslag antogs redan inför valrörelserna 2004 och 2008.
 
Splittrade partier
Partifunktionaliteten i USA ser något ut i jämförelse med de svenska partiernas. Frågor drivs ofta med lokala skijleaktigheter och även om enhetliga partilinjer finns är det sällan som alla delstatsförgreningar i partiet följer dessa. Presidentkanidaten är mer eller mindre partiet under valtider och partiet är på många sätt en nationell formalitet under presidentval. Presidenten för exempelvis sin egen linje och är inte bunden av det partiet tycker. Presidenten behöver dock partiets stöd vid omröstning i kongresshuset, och även senatorernas stöd, för att driva igenom sina förslag.
 
"Stänga av den där saken"
Abortdebatten blossar inte sällan upp under valtider. Abortfrågan växte sig allt större efter ett uttalande av den republikanska kongressledamoten av representanthuset Todd Atkin i en intervju påstått att en riktig våldtäkt inte leder till graviditet.
- Först och främst är det, så vitt jag förstår väldigt ovanligt. Den kvinnliga kroppen kan på olika sätt försöka stänga av hela den där saken, svarade Todd Atkins på frågan om abort skulle tillåtas i fall av våldtäkt.
Todd Atkins har senare dementerat och bett om ursäkt för sitt uttalande.
 
Bloggen undrar naturligtvis när vi får se dessa rubriker dyka upp
 
 
 
 

Nörddöden

"I know this sound crazy ... "
En stående replik i de flesta sci fi- mystiska TV-serier och filmer. Och blir lika pojkfnittrig varje gång. När det jag "vet" ställs på ända, när gränser testas och vetenskapen inte vet någonting. 
 
Favoritläge i sängen. Fringe. "I know this sounds crazy" har hörts rätt många gånger i den serien. Nu hörde jag det senast i avsnitt sex, säsong tre. Inser då att jag måste se minst ett avsnitt till i dag.
 
Det var en stiltje i Fringtittandet på säkert tre veckor. Nu äntligen har jag hittat tillbaka. Problemet är att det är svårt att kombinera praktisk effektivitet med att titta på TV-serier, film och läsa en bra bok. Filmtittandet och bokläsningen få stå tillbaka. Åtminstone någon vecka.
 
Till råga på allt, världens klockrenaste film införskaffad i går - Iron Sky. Kan inte bli mycket bättre.
 
Det är de enda två sakerna du behöver se i år: Fringe (alla säsonger) och Iron Sky.
We come in peace. And I know the plots sounds crazy.
 

Fyra framträdande att se fram emot på Popaganda

Bloggen har inga pengar till att dra på Popaganda. Men skulle jag finnas på plats vore dessa tre framträdande självklara höjdpunkter.
 
 
Thåström 
 
Damien Rice
 
Sameblod
 
Korallreven

Indieporr - eller är det indie?

Sitter fastklistrad vid datorn. Öppen mun och är rädd för att grannarna ska bli störda.  Länk på länk. Fan vad mycket skit det finns på internet. Så hittar man ett guldkorn. Porr. Alltså musikporr.
 
Indie, ett uttryck som växt något enormt de senaste fem åren, är slang för det engelska ordet för fristående eller oberoende, independent. I musiksammanhang menas indieartister vara de som inte tillhör större skivbolag. Tyvärr är det lätt att klumpa ihop de flesta nutida musiker och artister med indiebegreppet. Åtminstone i folkmun.
 
Indien har blivit inne. Det i takt med hipsterkulturen. Hipsterkulturen som subkultur är egentligen väldigt innehållslös och själstom. Rena definitionen av hipster är att kulturen snarare konsumerar och anförskaffar sig coolhet än bidrar till den själv. Att vara annorlunda, sticka ut och originell har blivit mainstream.
 
Det är viktigt att hålla isär begreppen. Att vara alternativ är inte detsamma som att vara originell. Svenskamerikanska bandet Miike Snow är ett praktexempel på ett band som beskrivs som "indie". Bandet tillhör absolut en alternativ electropop-genre. Men att vara indie, oberoende från musikproduktionella influenser, och samtidigt ha ett skivbolaget Downtown records i ryggen rimmar illa.
 
Downtown records har förutom skrivet kontrakt med Miike Snow även artister som gigantiska DJ-duon Justice, popartisten Gnarls Barkley och glamrockarna i Scissor Sisters i sitt stall.
 
Frågan vi kanske ska ställa oss då är: Blir vi lurade som musikkonsumenter när en recension, ett biljettsläpp eller artikel kategoriserar ett band som indie - trots att bandet i själva verket har ett större skivbolag bakom sig?
 
Ett av de smartaste marknadsföringsknepen är att få varje individ att känna sig speciell vid köp av en viss produkt. I dagens allt mer globaliserade och växande samhälle blir möjligheterna men också viljan att sticka ut ur mängden större. Hipsterkulturen kommer därför inte ologiskt. Inte heller indivievågen inom musik. En indievåg som kanske inte är en indievåg över huvud taget.
 
Musikbranschen ligger illa till. De behöver pengar, men allt färre köper musik. Viljan att känna sig originell finns fortfarande där. Att lyssna på indieartister kan verka stimulerande för det egna jaget. "Indieartister" som de i Miike Snow -med ett stort skivbolag i ryggen.
 
Indien som begrepp är hotat. Tur att roten aldrig lossnar.
 

En gammal vän - Ny kärlek

Boom. En ny värld.
Mitt bitpopsuppvaknande kom i och med låten Stein auf Stein av den tyska synthelectroniska duon Schwefelgelb. Det var hösten 2010. En höstkväll. Starka lampor i köket.

Det tyska hardelectronica-bandet har tidigare bara haft ett album ute på Spotify, Alt und nue från 2008. Deras andra album, Das ende vom Kreis från 2010, har den sugne fått infrskaffa sig på annat vis.
 
Men nu så - nu ligger den där, Das ende vom Kreis.
Och precis som electronica- och housetrenden i övrigt går Schwefelgelb ned på djupet. Det är tyngre, hårdare och elakare. De snuddar på den annars nästan pattenterade tyske genren Industri. Klanget är mekaniskt strikt, men ändå med bitpopens särpräglade ljud av dataspel och modernt 80-tal.
 
Industrins influenser blir extra tydlig i låtar som Solande du atmest och, i och för sig mer lågmälda, Unser eigener Müll. Det är också de två låtarna som inleder skivans kanske svagare del. För även om Schwefelgelb kan vara en pionjär inom bitrocken (för det är inte pop), så saknar de fortfarande en bredd inom genren. Debutalbumets gladelektroniska sound funkade rätt igenom. Men det är på sätt och vis en enklare och mer okomplicerad genre. När band blir tyngre i sitt sound behöver det oftast motiveras, precis som om vägen hade varit den motsatta - från tyngre till mer lättsamt. Schwefelgelb tycks ha glömt bort vid halva produktionen om varför de valde just den stigen och därefter mest plitat ned låtar på ren rutin.
 
Den första halvan är däremot sprängstarkt nog att få upp bandet på de flesta Sverigefestivalers scener. Zu zweit är rent av ett nutida mästerverk inom electronica. Lättsam nog för en bredare publik, men tillräckligt från rötterna för att vara trogen musiken. Singeln Alle sterne glimtar naturligtvis även den.

Das ende vom Kreis är ett steg framåt fast i en helt ny riktning.
 
´

Passionerat hål

Upptäckte Passion Pit i morse
Gladlynt indiepop. Typ. Inte IQ 230-texter. Men vafan. Gillar deras happy-osande 80-talsflörta med electronicapop. "Hihi" och stora godisklubbor. Lite naiv ungdomskärlek (inte om man lyssnar på texterna though).
 
Så det blir asbra att lyssna på. Själv drar jag till jobbet.
 

Epilepsi på kvällen

Drar och jobbar. Tja!

 
 
 

Delfiner - havets hipsters

Fredrik Backman skriver krönikan "Delfiner är havets hipsters" i Metro.
Bloggen anar en tänd lampa, knölar i huvudet och andra geniliknande drag efter den populärkulturella modeanalysen.
Delfiner - snart med en påse nära dig.
 

 
Läs mer
>Metro.se: "Delfiner är havets hipsters"
 

Filmen - vart tog du vägen?

Skrev ett långt inlägg om varför jag inte tittar på film. Skiter i det. Vad är det för kul att läsa?
Lyssna på en bra låt istället.
 

Så.Jävla.Bra.


Bojaakachaaa

ÄNTLIGEN!
 
Då har jag i alla fall lite att göra i höst.
Det var efterlängtat.
Då blir 75 % av min tid upptagen. Fan inte en minut försent.
 
Ämnen jag kan, gillar och faktiskt tycker är roligt. Slut på den intullektuella stagnationen, kunskapsvakuumet och imbicilla funderingar om stekfläsk eller bacon är godast.
 
Har ju för övrigt en annan, helt fantastisk, kurs att se fram emot: Skäckfilm och våldsskildringar. Stört kul, om än inte så seriös.
 
En ack så nödvändig extrainkomst likaså. Endast någon tusenlapp, men hey - klagar inte.
 

Här plagierar Coldplay - Kraftwerk.

Coldplays låt Talk är helt samplad från Kraftwerks Computer love.
Bloggen älskar det.

Samplingen är med flit. Melodin i Talk är faktiskt helt byggd kring de inledande tonerna i Computer love, enligt engelska Wikipedia.

Coolt som fan.
 

Asgarv

Älskar fan tjockisskämt.
 


Mr. Dickens speaks


Varför har jag inte ...

... Upptäckt Bon Iver tidigare. Johannes (kompositör, musiker, kulturprofil rent av) var ju såklart år före mig på den fronten och sa: "Det här gillar du nog." Fan att min reaktionstid är så jävla långsam (ibland).
 
 
 
... Har jag fortfarande inte sett nya Batman-filmen? STORT FRÅGETECKEN där ?!?!?!?!
 
... spelat in den här filmen? Jättedumt. En hälsning till nyss påhälsade kompisarna i Norge. Ballade ur totalt.
 

Frid och Frej

Tror att jag rör mig i den svenska musikens avkrokar.
Sitter och lyssnar på gruppen Häxor och porr.
I ett försök att anförskaffa mig kunskap om Frej, Frej Larsson, hamnade jag där.
Det är egentligen om Frej det ska handla, men jag kunde inte låta bli att nämna Häxor och porr. Det är ett för genialt bandnamn för att negligera.
 
Slagsmålsklubben (SMK) är Sveriges kanske mest hyllade electronicaprojekt.
Från att ha varit ett misslyckat band där sångaren aldrig dök upp till det första repet så är de nu dragplåster på de flesta festivaler i Sverige.
Ett av mina bättre liveminnen kommer faktiskt från en SMK-spelning.
Campus 48, längst fram. Full på Minttu och pucko. Rejvglad som fan. Ung och nikotingödd. Jävlar vad livet man levde då.
Men slagsmålsklubben hade inte varit samma sak utan Frej Larsson.
 
Frej Larsson gjorde den svenska bitpopens pionjärer till stora. Precis som han levererar med landets kaxigaste sidoprojekt, Maskinen.
Killen är ett musikalindustriellt geni.
Han vet precis på vilka strängar han ska spela (no pun intended) för att lyckas.
 
Vissa av Frejs projekt har kanske inte varit lika kommersiellt framgångsrika.
Men varje uppfinnare behöver sina experiment för att lyckas.
Bandet 50 hertz är ju trots allt i en svårdefinerad variant av bitpop unika i det de gör. De själva kallar genren för Korvjazz, så det får väl bli det då.

Far och son är kanske inte Sveriges mest uppmärksammade projekt. Men för första gången sedan sexan och Björn Rosenström-epoken (we've all been there) så skrattar jag åt en textrad.
"Elgitarr och mindisc och penisskaft och klitoris och Larsson (?)
Allting mellan dig Eufrat och Tigris Vi säljer Mesopotamien, bitch", ur låten Tjeckoslovakien.
 
För att komma till någon slags slutsats.
Lyssna på Frej Larsson. Allt han rör vid blir till guld.
 

Child happens


Top 5: Låtar att think-about-your-life-and-get-it-together till

Hade tio timmar på tåg i helgen.
Och mig själv att hitta.
Men inte utan musik.

Den här bloggen handlar inte om mig. Den handlar allmänt om att bli vuxen. Och om zombies.
 
Att bli vuxen innebär ansvar. Ansvar över dig, ditt liv.
Ibland innebär de mer än så.
 
Jag är på det hela taget inte ensam. Jag har en underbar flickvän. Hon älskar mig, säger hon. Hon offrar saker för mig.
 
Här kom det till ett läge av tafatthet. Av något som gjorde mig oförstående. Att bli bekräftad på ett sätt som jag inte kan förstå. Eller rättare sagt: Inte kunde förstå.
 
Någonstans försvann den som var Eric.
Det var en person som inte kunde förstå sitt egna värde. Som vacklade när personer han själv brydde sig om brydde sig om honom. Som hade svårt att släppa de han själv blev lycklig med inpå sig själv.
 
Att förändras som person är smärtsamt. Fråga de runt omkring mig - det har märkts.

Under tiden mognaden fortgår, under tiden värderingar förändras så är det ett enda virrevarr av allt. Där färger flyter samman och där allt som är svart plötsligt blir vitt. Inget självklart.
 
Jag har bearbetat och bearbetat. Tänkt, tänkt. Men mest har jag känt, och det blir oftast aldrig bra när du inte känner dig själv.
 
På tåget till och från Norge hade jag tio timmar för mig själv. Jag tror att den gamla Eric fann den nya Eric på perrongen i Kongsvinger.
 
Han hade kommit fram till att han och hans flickvän tyckte om varandra. Hur litet detta må låta, är detta litet något mycket stort, för honom.

Det hade varit svårt för honom att förstå att någon kunde tycka om honom. Han läste nio månader gamla SMS, han tänkte på allt sedan en januarikväll för länge sedan. Han förstod, att även om de inte alltid varit så nära som de var nu så hade de alltid lutat sig mot varandra - oavsett om klockan var ett på natten, om de var nyktra, fulla, i tält eller utomlands. De fanns där, även om mycket annat hänt.
 
Den där nya killen vill mycket. Och han vill att allt ska bli bra igen. Han har redan tagit steg dit.
 
Den Eric som sitter vid tangenterna nu är inte emo. Hans handleder är intakta, inget smink. Inte ens en en pop-stjärna vid ögat, faktiskt. Han behöver väl, som alla, få ur sig lite emellanåt. På olika sätt. Det här blir det väl ett av de sista klippen av navelsträngen med den gamla Eric. Ett litet reqiuem i bloggformat.
 
När han vänder sig inåt och ältar (vilket han gör för mycket) lyssnar han på deppig och bra musik.
 

Bara känsla. Räcker ibland så.
 
 
                                                                                     
2. Bara känsla. Ibland räcker det så.
3. "What if I got it wrong? And no poem or song.
Could put right what I've got wrong. Or Make you feel I belong
(...) Let's take a breath, jump over the side"
 
                                                                               
4. "I'm here to show, I help you out.
It takes a lot of time. I've worked it out
(...) You never know, unless you try."
5. Den texten. Den texten är sanning. Allt. Rättigenom.

Norway - en stund

Häng på Aker brygge. Satin fattar ingenting.
 
Rebecka blev dropkickad av en galen pundare i går på vägen dit. Lol? Satan vad arg han var. Ett litet tips sådär: Knarka inte. Det är rätt dåligt.
 
Satt uppe till halv fem i morse.
 
Annars?
 
Oslo är en del av mig. Typ 47 procent. Mitt Carpe-diem-I-fuck-it-and-I-fuck-them-all-jag. Hade jag bott här hade jag nog spårat ganska ordentligt. Typ som våren i trean på gymnasiet, fast med bättre förutsättningar och mer deluxe och ultra och utan plugg.

Fan vad roligt det hade varit. Fan vad illa det hade slutat.

Jag behöver min lugna ro, mitt nördiga pluggande, mina löprundor och mitt gym. Det för att fungera normalt. Det hade nog inte funkat riktigt här - socialt sett, även om folk definitivt hade accepterat mitt way of living mer här än i Örebro. Det går liksom inte ihop att vara carpe-diem-människa och samtidigt vara tråkmogen.
 
I Oslo träffar man skönt folk hela tiden. Genuint trevliga människor. Som i och för sig rökt gräs, många av dem. Och nej - jag gillar inte knark. Minus där. Det förstör människor. Men de jag träffat har trots det lyckats bevara sig själva någorlunda. Och varit trevliga. Väldigt trevliga faktiskt. Örebro har ganska mycket att lära där. Ett enkelt "Tja, vad heter du?", istället för att vara grabbigt revirpinkande.
 
Solen skiner. Förhoppningsvis är det varmt. Nu ska jag väcka roomie. Over and out.
 

VIVA LA NORGE (Jag vet inte vad Norge heter på franska)

Ska grilla galet i Norge i helgen.
Teflonpannan där hemma kommer inte fatta ett dugg på grund av allt stek.

Redan roliga grejer på tåget:
- Har en utlovad kasse grejer med mig. Ett halvt kilo bacon. Ett kilo dipp. Cheddardipp. Inga konstigheter. Blir jag gripen i norska tullen är det inte för att ha smugglat narkotika. Nej, det beror i sådana fall på rökt, och inte minst saltad, svensk grisändalykt.

- Resturangvagnen. En kille med en blodhund tattuerad på axeln. Inga konstigheter. Blodhundar är gulliga i vissa kretsar. Har du sett filmen Hostel vet du bättre. Där ges varje man eller kvinna som torterat, samt dödat, en person i katakomberna på ett slovenskt industriområde en tattuering. Av en blodhund. Ska inte ta den sista påsen cashewnötter framför honom. Om jag inte vill dö av att en bittång sticker hål på mina tarmar.
 
- Konduktören: "Vart ska alla resa ... Oslo? Kongsvinger?
Kommer fram till svart man: "Where are you going?"
 

Avgiftning

 
Facebook.
Jag är nog inte ensam om att tro att jag lever för att jag ser alla andra statusuppdatera.
 
Facebook.
Absolut bra om man vill "hålla kontakten", ordna upp träffar eller vad som helst.
 
Men det blir för mycket.
Sätter mig vid datorn. Facebookikonen. Scrollar. Gillar. Tittar bilder. Ytterligare lite tid där fokuset kunde legat på någonting annat. Paranoid. Ett överflöd av information jag hellre tagit del av öga mot öga.
 
Istället blir det twitter. Det är väl som massa och energi i unviersum - summan av beroende är konstant.
Twitter är dessutom roligare. Här kan ni följa mig.

"Hur det nu än går ..."

Rudolf har brutit foten.

Varje gång jag ser den här tänker jag: "Peter Haber borde fan adlas."
 
"Älsking ... hur det nu än går vill jag bara säga att ... jag älskar dig ... och barnen ... och dig."
 

Top 5: Julis mest spelade låtar

 
 
 
 
 
 
 

SM I "quidditch" - Jaha?


Klicka här.
 
SM i qudditch avgörs i helgen.
Bloggen rasar - men förstår på samma gång.
- Fyfan vad patetiskt, men varför inte?, säger den.
 
Skrattar lite. Den 15-åriga innebandykillen i mig smyger fram.
- Det. Här. Är. Nördigt, konstateras mellan flabben.
För man flabbar när man är sportkille. Noll perspektiv. Boll, muskler och brudar. Det räknas. Att intressera sig - vad fan är det?
 
Sådan har jag varit. I mina yngre år. Egentligen bara fem år sedan. Men saker förändras ju. Som tur är.
 
Mitt nördiga jag förstår.
Det finns saker som jag aldrig kommer bli ut i fingerspetsarna. Det är nörd, bland annat.
Subkulurmässan Comic con i San Diego är ett evenemang där nördarna (och ordet "nördarna" skrivit utan sarkasm och utan någon som helst negativ bemärkelse) kan leva ut sin nördighet till max. Och det i ett sammanhang där nörden börjar bli mer socialt accepterad.
 
Ända sedan tidens begynnelse har jägaren varit den optimala människan. Och även om bytet flyttats från antiloper till vita plastbollar med hål i så är principen densamma. Det är sälan filmhjälten är kutryggad och tjock, om man säger så. Att vara fascinerad över det immatteriella har ju aldrig stått högt på någon lista. Och speciellt inte om det är kultur.
 
Men nörden behövs. Det är ju trots allt i populärkulturen som vår egen kultur gestaltas (och ibland och ofta generaliseras i mer negativ bemärkelse). Vi behöver populärkulturen för att förstå vår egen kultur. Och de som förstår populärkulturen bäst är - nördarna.
 
Men vi behöver inte sången i slutet. Den är bara patetisk.

Craft spells

Lade till en låt på spellistan Summer '12 i kväll.
Craft spells - After the moment.
 
Lite småostig, vid en andra genomlyssning. Men fan, sommarvänligt trall ändå. Och 80-tal Gillar.
 

Den okända länken

Förmiddag. Slår upp datorn. Allt är normalt.
Men, så plötsligt, är det ett bokmärke för mycket i bokmärksfältet.
Känslan präglas allt mer av obehag. Av olust.
Symbolen är blank. Ingen beskrivande text. En tillsynes innehållslös länk.
Vid klick, vad händer då?
Leds jag till en okänd sida av internet, där jag sugs in i systemet? Där jag blir en del av själva internet?
Installeras en trojansk häst? Länsas mitt konto? Är det någon som ämnar sno mina uppgifter från universitetet?
 
 
Jag klickar.
Då - antiklimax.
 
 
Nej - jag utsätts inte för det värsta viruset sedan jag drabbades av influensan i januari. Istället för att mina farhågor om ett länsat konto (som i och för sig inte går att länsa mer på pengar eftersom jag redan gjort det jälv) är det som sker framför mina ögon ännu mer förvånande - en sida för tidningsprenumerationer glider fram.
 
Rättare sagt: En sajt där jag beställt en prenumeration på tidningen Sofis mode.
Tillhörande premie: Cover all mix från Makeup store.
 
Jag blinkar, jag gnuggar ögonen. Ser jag rätt?
Har jag i all min maskulinitet, bland besöken på gymgrossisten, bland klicken på army star, bokmärkt en sida om klänningar rosetter och atteraljer?
 
Detta är obehagligt ... MYCKET obehagligt.

Way out west - varför är jag inte där?

Egentligen har jag ett väldigt bra svar på varför jag inte är på Way out west: Jag ska till Norge.
 
Så var det med det.
 
Men det finns så fruktansvärt många anledningar för er andra, som inte har den äran att dra SJ-tåg till grannlandet i väster, att kanske dra en Volkswagenbuss a lá hipsterstyle ner till Sveriges framstjärt framsida.
 
Den främsta anledningen säger sig självt: Kraftwerk
Ballare band är svårt att hitta. Om det ens finns.
 
 
 
Förutom dessa tyska technosuveräner, som jag förstår är svåra att förstå, finns det en rad andra guldklimpar.
 
Svenskamerikanska Miike Snow, med electropop som genre, är såklart ett karatrikt innehåll.

Sfäriska Mogwai, ger mig rysningar vid datorn. Ett liveframträdande och fan vet åt vilket håll mina nackhår skulle resa sig.
 
Bon Iver säger sig självt vara ett av dragplåstren. Det kritikerrosade bandet med melodiös alternativ rock är dock ett band vars prettantiösa aura och allmäna svårhet jag känt mig distansierad ifrån. De känns lite för allvarligt. Å andra sidan - ett band live är ett helt annat band än annars.
 
Engelska brittrockbandet Blur är till åren. Men självklart kommer de dra publik. Frågan är om de har lyckats behålla den typiska fuck- you-'cause-I-don't-give-a-fuck-about-you-fekker-auran. Om det är gubbar på scenen kan känslan bli mer åt I-can't-chew-my-peas-beacause-I'm-old. Det gillar vi inte. Men vafan, It's nice to meet you.
 

En liten sommarorgasm


Cockney vs. Zombies - Och det är sant

Zombies - check.
Cockneydialekt - check.
Cockney vs. Zombies kan bli en helt perfekt film.
 

Okey - Vilken umor är som allra mest träffsäkrast? Som alltid, i sin torrhet och i sitt subtila gråmörker, lyckas.
Den engelska, såklart.
Säger man Monthy Pyhton så finns det ingenting som är i närheten av att nå samma nivå.
Som humanoria- och samhällsvetenskapsnörd blev den här sketchen en klassiker redan första gången jag såg The holy grail.
 
Men fan, skitsamma.
 
Och om en film innehåller zombies, då är den per automatik bra i mina ögon. Den är något med det här att grönaktiga människor sluskar tarmar och skriker som jag är förtjust i.
 
Dra till med världens bästa cockneydialekt. Och pensionärer med Uzis. Då har ni Cockney vs. Zombies.
Lovar gott, och är i nästan samma episka mixklass som Iron sky.
 
"He's eating a foot. That's disgusting."
 

Det här är min tjej när hon har PMS


Back in business - från hålornas håla

Semester bara sådär. Men nu är bloggen tillbaka.

Drog nedåt landet. Ostkusten närmare bestämt. Har hängt i hålor som Finspång, Gryt, Valdermarsvik och Söderköping.
 
Men priset för Sveriges värsta håla går fanimej till Gusum. Fy fuck.
 
Min flickvän och jag rullade in med hyrbilen på parkeringen utanför Ica (varför finns Ica överallt?). Tre komma sju sekunder senare var vi TOTALT utstirrade. Av inavel. Helt säker på att det var ett gäng tvättäkta inavel. Vi såg inte, de satt för långt bort. Helt säkra kan vi inte vara. Men vi tyckte oss höra grymtande, något om tillagning och styckning. Min flickvän påstår sig ha sett en hand med tolv fingrar och en man med tryne.
 
Det finns ingenting i Gusum. Ingenting. Ingenting som kan göra orten unik. Lågvattenmärket (no pun intended) var denna skylt. Signifikativt i sin grundform.
 
 
De har inte Sveriges godaste vatten. inte ens det kan de erbjuda. De är på efterkälken redan där.
 
Och just som jag inlett mitt kvava fniss åt skylten som officiellt proklamerar Gusums annars redan påtagliga steget-efter-aura dyker en kvinna upp. I cowboyboots. I cowboyhatt. I cowboymundering överhuvudtaget. Ingen pickadoll vid sidan. Men jodå - en kniv med 25 centimetersegg. Crocodile Dundee utklassad. Och allt i Gusum - Sveriges allra skitsmutsiga stad.
 
Läs mer
>Crocodile dundee: "That's not a knife"

RSS 2.0