Godhet vs. Ondska

Det har aldrig varit mer betydelsefullt.
City-United.
Vad fan är valborg?


Utomjordingarna attackerar

Alien: Prometheus-taggen fortsätter. Nu har ännu en trailer släppts.



Analys: Tveksam.
Alltså, det är ju inte så att filmen på något sätt verkar sämre än förut. Absolut inte. Men avslöjar inte den här trailern lite för mycket? Är den inte lite för anpassad till en publik som inte sett tidigare Alienfilmer och spelar den inte lite för mycket på att ge en skön actionrulle snarare än ett nytt epos i Alienklass?

Trailern berättar ju hela storylinen känns det som, visar "tunga" scener som kanske avslöjar för mycket. Som visar mer än det döljer. Som en strippshow som slutar i total nakenhet. Ungefär.

Trailern dålig, för kommersiell och för lite tease.
Och varför den ens släpps när en genialisk första trailer (två om de internationella och amerikanska särskiljs från varandra) redan balanserat snyggt på linjen av att reta viljan av att se filmen och att avslöja vad den handlar om är en för mig olöslig gåta, om svaret nu inte är att skapa en större hype till gagn för dollarintäkter - snarare än att ge en bättre bioupplevelse än om denna nya trailer aldrig skulle släppts.

Engelska tidningen The guardian's journalist Ben Child är inne på samma spår i sin analys av den nya trailern, och av PR-arbetet som helhet. Rubriken "Spoiling Prometheus: is the PR campaign giving away too much?" skvallrar om det. Ben Childs analys kan du läsa genom att klicka här.

Måltid. Eller bara Mêlée

Åttan. Det kan ha varit nian. På den tiden man hade MP3-spelare. Länge sedan alltså. Vår var det. Då var det en del låtar som gick mer frekvent än andra i lurarna.

Oasis The masterplan i en livverssion (varifrån kommer jag inte ihåg). Har för mig att vissa mindre verk av Queen fanns i listan.

Men i går, spontant hittade jag ett gammalt inlägg om Mêlée - ett poprockband från O.C. i Californien. Föga förvånande geografi efter att ha hört ett par låtar. Så trallvänlig poprock får väl signalera att det blev vår även i år.

Någon som har någon skön vårlåt, posta på i kommentarer!


I sängen med "klubban" i handen

Avslutar söndagen med flaggan i topp. Dagens andra kycklingklubba, dagens andra rostade macka och det andra avsnittet av Fringe.


Jag jobbar - med en rosa flamingo.

Helt normal startfemma på jobbet i dag. Fredrik (Redi)Scherman, Johan "TF" Arvidsson, Jens "Börsen" Bennysson, jag själv. Och en rosa flamingo. Stående på ett bord.

Helt Normalt.
- Det är Johan Tolléns katt, svarar Johan Arvidsson på frågan vad flamingon gör här. Och då ska vi komma ihåg att Johan Arvidssons smeknamn står för Tillförordnad. Tillförordnad sportchef alltså.


Linus Mattisson har samtidigt dragit igång hashtaggen #pushthebutton på twitter.
Det efter det omskakande scoopet att Sugababes fortfarande finns - men utan några originalmedlemmar. Det har spårat till nivån av Israels Euroivisionbidrag från 2007. Helt normal diksussionsarena. Joina gärna samtalet genom att klicka här.

Runkdunk, alkohol och redaktion. En journalists vardag.

Jobbar på Nerikes Allehanda Sporten, för er som inte redan vet.
Nattklubben Frimis ligger, bokstavligen, ett stenkast härifrån. I kväll är det Capmus 48 h. Det innebär att högtalarsystem nu även finns på utsidan av nattklubben. Det hörs. Min arbetstelefon vibrerar. Apokalypsen stundar. Åtminstone tror jag det när Timbuktu drar igång.


Sambandet mellan zombies, Terminator och politik.



Blev alltså klar med min uppgift tre minuter före deadline.
Uppgiften med den otroligt sexiga utångspunkten Internationella relationer och med den uppkåtande preferensen "Processer - internationella relationers funktion i praktiken".

För mig är detta något av porr. Det finns inget mer njutbart än att dissikera teoretiska perspektiv, anteckna globaliseringens konsekvenser på världssamfundet i så stor utsträckningen att pekfingret begåvas med sn stor fördjupning eller att sörpla kaffe ackompanjerad av Vangelis och pappersblad som skrapar mot varandra när ännu en sida avverkats i studielitteraturen.

Lyckades i min personliga kommentar om globaliseringen fläta samman begreppet med Resident Evil, google och Terminator II. Då mår man. För integrationen mellan popkulturen och den mycket osexigare politiken är inte ovidkommande. Ta bara George Orwell-eposet 1984 från 1948 och dess dystopiska framtoning till en potentiell framtida verklighet och dra sedan paraleller till verkligheten. Tro mig det finns en del.

Men hur fan får jag en film med hjärnätande zombier att gå ihop med dagens verklighet?
Nja, här är mina tankar.

6.1. Kommentar till globalisering
Teknologi bör anses vara orsaken till explosiva takt globaliseringen fortskridit i. Det är svårt att tro att företag hade agerat på de sätt de gör i dag utan möjligheten till snabba transporter, kvicka kommunikationskanaler, teknologisk produktionsutveckling och med snabbare och enklare hantering av kapital. Det går även att se ur kulturen påverkats kraftigt genom den ökade teknologin. Det är numera möjligt att ta del av universitetsutbildningar tusentals mil från själva institutionen, titta på TV-program som sänds i USA samtidigt i Sverige, titta på och prata med en person i realtid trots ett avstånd på hundratals dygn av gående mellan parterna. Listan kan göras än längre. Globaliseringen kan därför fortsätta i än högre grad än den nivå den nått nu. Världen var påtagligt globaliserad redan på 80-talet, men så kom internet vilket revolutionerade globaliseringen än mer.

De tekniska framstegen kan alltså menas underlätta globaliseringen. Inom populärkulturen är det dock inte ovanligt att tekniken menas kunna utgöra ett hot mot samhället eller till och med den mänskliga existensen, vilket kan ses i exempelvis filmen Terminator II (James Cameron, 1991) där teknik avsedd för att hjälpa istället stjälper hela mänskligheten. Om denna referens anser sig vara otrolig finns det vidare paralleller mellan multinationella företag och redan befintliga företag som är svåra att undvika. Internettjänstleverantören Google som inte bara sysslar med internetbaserad kommunikation och tjänster samt media utan även med sociokulturella och medicinska projekt (Andreas Ekström, 2010) tenderar till att likna det multinationella företaget, med liknande om än muterade tjänster i sitt utbud, Umbrella Corporation från filmserien Resident Evil från 2002 (Paul W.S. Anderson) som har ett förstärkt inflytande och ställning i dystopivärlden i filmen gentemot sin realmotsvarighet Google, Det må vara fantasiartade skildringar, men bör samtidigt beaktas som en faktisk, om än kanske grovt fantasispäckad vision, av ett samhälle som genom globalisering och teknologisk utveckling inte tenderar till att nå de positiva effekter som globaliseringen ofta kopplas samman med.

BLIXTBLOGG: Mitt i pressen

Lyssnar på Jurij Gagarin. Sitter i pappas BMW. Har en uppgift som ska vara inne tre. Då stänger inlämningen. Kommer i nuvarande stund på att jag glömt ringa jobbet angående söndag. Fan, tänker jag. Fan. Men framför allt tänker jag Bajs. Med stort b. Bajs.


Stor kniv, stora explosioner. Och Mel Gibson.



Machete är en av senare tids hårdaste dudes på filmduken.

I filmen med samma namn spelar Danny Trejo hård mexicanare i strid met etablisemangets negativa syn på sydamerikansk arbetskraft. Hans fäbless: En stor machete.

Filmen får en uppföljare - Machete kills. Såklart, såklart.
Robert Roudrigez regisserar filmen till en början men fortsätter troligtvis inte eftersom han redan tackat ja till att bossa över uppföljaren till Sin City.

Filmen drog relativt stora namn till sig redan i ursprungsupplagan. Bland annat spelade Robert De Niro en av huvdrollerna. Nästa stora stjärna att haka på grindhousehajpen blir ingen mindre än fyllesamtalets affischnamn - Mel Gibson. Ballt.

Läs mer
>
Recension: Machete
>Total film: "Mel Gibson to appear in Machete sequel"

Irriterat, kaffe. Plugg.

Egentligen fungerar den sammanfattningen. Det behövs inte mer. Kanske en bild. Ni fattar, hur som helst hur det är. Jag är inte irriterad. Det är Julia. Hon har problem med internet. Det har inte jag. Ni fattar. Jag pluggar, hon pluggar. Ni fattar.


To begin with: End titles


Brains on, thumbs up, eyes wide.

New shit in town.


TV-serie
>
Fringe

Film
>A clockwork orange
>The cube
>Mothman Prophecies
>Contact
>Gattaca
>Melancholia
>Knowing
>Last legion

När synthtrumman blev modern. Igen.


Mr. & Mr. Gallagher


Noel underleverar så totalt med sitt Beady Eyes. Behövs ingen examen i mikronukleärfysikaliskbandkonstellation för att förstå vem som var The brains i Oasis. Noel Gallagher.

Eller var han det?

För Oasis är (var) inte ett koncept musik, som Bon Iver eller Coldplay. De är ju Rock'N'Roll fo' fuck sake. Klassisksa bråk på scenen mellan de båda, skandalbråken rent avLiams allmänt ovårdade framtoning mot allt och alla. Knarket, inte minst. Hade Liam varit mer social kompetent och varit mer tillbakadragen, hade Oasis varit lika stora då?

För att svara på frågan: Nej.

Oasis var världens enda riktiga rockband.
De fyller en rätt stor kvot av svineri: De knarkade, söp, sket i sina fans (mer eller mindre), gjorde grym musik, pratade klockren brittisk engelska, de knarkade mer, trashade hotellrum och lämnade ett historiskt verk utan motstycke genom att bråka. Lägg därtill att de fortfarande inte pratar med varandra.
Det är rock.
Och att bygga en pool med Union jack i mosaik i botten.

Mycket ett spel för gallerierna kanske, men ändå. Oasis var rock som den aldrig kommer bli skildrad igen. Speciellt inte i en värld präglad av Lady Gagiska köttkostymer, Nicki Minajiskt tingel-tangel och töntiga raprader om att röka gräs. Alla vet att en riktig artist hellre pratar om hur dumma i huvudet alla är än om miljöförstöring, klär sig i slitna umbrotröjor på scen och köper det enda riktiga knarket kokain för tolv miljoner kronor.

Fuck You.

BLIXTBLOGG: Säkraste vårtecknet

Chillar järnet på universitetsområdet. Jobbar - Med division 4-fotboll. Tackar.

När Närkes egen allsvenska drar igång, då är det vår.

Närkes egen allsvenska. Där bollen studsar mer än rullar, där tacklingarna är ner otajmade än Daniel Radcliffes munrörelser. Gärdsgårdsserie. Och foboll när det är som på allra mest allvar.


Twin Peaks - serien som alltid lever

Klockan är nästan ett. Natt. Mörkt. Mörkt bara när ögonlocken inte faller. När de faller svallar vågor från de röda gobellängerna framför mig.

Rummet är tomt. Tomt så länge inte ögonlocken faller. När de faller är jag inte ensam. Den lilla mannen som gör jaget vi rör sig stelt rytmiskt till musik utan rumsligt ursprung. Dvärglik i sin längd, mänskligt verklig utan antydan till mänsklighet.

Fingrar mot lädertrumman är egentligen regn mot dubbelglasat fönster. Men bara när jag inte blundar. Då är ljuden tvärtemot sin vanliga systematiska klang baklänges i ett sammanhang jag aldrig kommer att förstå. I ett ytterligt kryptiskt steg i redan kodifierade meningar.

Jag mår dåligt när jag stänger locket på datorn.
Allt har fått sin förklaring. Den pressades ihop något i två magnifika avsnitt. Men ändå är det inte med tillfredsställelse Twin Peaks avslutas. Det är med obehag. Det är med en stickande känsla av att inget är över trots att det är slut. Det är fantastiskt. Det är rädsla.

Allt det du hoppas på när du ser det första avsnittet kommer du aldrig att få. Du vet inte. Du kan inte ana. Det finns ingen förklaring som är rationell. Det finns ingen logik eftersom serien inte följer det vi förstår eller någonsin kommer att kunna utforska. Och det vi inte förstår gör oss rädda. Okunskapen om något som påverkar oss skrämmer och leder oss in i paranoia.

Och det är med smått paranoida, psykotiska och negativt pskyadeliska erfarenheter Twin Peaks åker in i hyllplanet avsett för serier. Serien är sjuk. Men framförallt - sjukt bra.

"The voice" på hemmaplan

Skrev för ett par dagar sedan om the dude som gör alla voice overs under filmtrailar. Så här tror jag att kan fungerar på @ home.


Dum i huvudet

Är sjukt jävla efterbliven.
Har suttit och skrivit anteckningar för en sammanfattning av ett kapitel på sju sidor i tre timmar. TRE TIMMAR?! Herrejesus. Det är för överambitiöst och tidsinnefektivt.
Blir illamående av min egen brist på förmåga att begränsa min egen nivå. Lika äcklad som jag blir av Total film's lista över de 30 mest våldsamma filmerna i historien. Inte för att jag håller med den inbördesordningen. Men skitsamma många av de där filmerna lämpar sig inte att se. Inte ens jag mår bra efter att ha sett dem.



Härmapa

Så sjukt full kille. Så jävla rolig. David Attenborough performing Noutorious B.I.G.'s warning


Update from a serious life

Det blev Fringe. Till att börja med.

***

Ska springa nu. Hamnade i The zone i går. Något som jag var i även när jag slutade. Fantastisk känsla.

***

Lyssnar ohälsosamt mycket på podcasten Obiter dictum. Har på en vecka lyssnat igenom hela nuvarande säsong samt gått tillbaka i tiden genom förra säsongen. Har i den säsongen avverkat december, novemer och oktober.

***

Har endast två avsnitt kvar av Twin Peaks. Håll i hatten, kanske klarar av den redan i dag.

***

Suttit här alldeles för länge. Och gjort av med pengar jag inte har. Eller ja, förens i morgon. Jag var utbildad gymnasiekonom va?

Efterlysning: TV-Serie

Lost, Twin Peaks, South Park. Band of Brothers, Melrose place och Rederiet. Slaveri under en TV-serie känner vi alla till - men nu behöver jag en ny.

Jag går mot de sista säsongerna i min omtittning av South Park.
Lost såg jag klart i vintras.
Twin Peaks-boxens sista skiva ska jag om bara en liten stund peneterera Macen med.
Sen då?

Allt som har med övernaturligt att göra är bra. Därför lutar det väldigt mycket åt Fringe just nu. Arkiv X känns ju nästan gjutet om jag gillar övernaturligt. Men min föredetta mentor inom det popukulturella området och tillika min lärare i Affärskommunikation engelska, Petter, lobbade för att jag skulle börja följa The wire.

Band of brothers är nog favoriten över tid. Kanske är därför The pacific ett logiskt val.
Podcasten Obiter Dictum tjatar om Battlestar galactica, men har för mig att jag inte fastnat för konceptet.

Fan, det här är svårt.
Då gör jag det enda rätta valet: Jag väljer inte. Jag tittar på Twin Peaks istället.


Att vara människa

Att vara människa innebär att du slipper jaga för att överleva dagen. Att du slipper pissa en fem kilometer i diameter stor cirkel för att få vara ifred. Det räcker helt enkelt med att du flyttar till den egen lägenhet med golvvärme i badrummet och TV inbyggd i frysen. Eller som i mitt fall, din mamma åker iväg några dagar.

Därför ska jag nu inta ryggläge i soffan, använde 50 % av ögonlockens muskelkapacitet och se klart det som återstår av filmen Rain man.
Det, det är mänskligt.


Ostbågemannen - superhjälte eller antikrist?


Hårdaste actionfilmen någonsin?

Fortsätter på inslagna temat film-grejer-du-inte-visste. Här kommer världens kanske hårdaste och mest actionspäckade film någonsin. Från Indien, såklart. Underbar på så många sätt och viss.


"The voice"

"ONE MAAAN. ONE MISSIOOOON. ONE PLANET TO SAVE".
Amen typ.
Alltid undrat vem som gör den där jävla voicen i fan alla trailar du någonsin sett? Typ alla trailar. Här är en minidokumentär om mannen med the golden voice, Don LaFontaine.


Recension: Iron Sky



Iron sky
(2012, Finland, Tyskland, Australien)
Science fiction-komedi
Regissör: Timo Vuorensola
Skådespelare: Julia Dietze, Götz Otto, Stephanie Paul
Nazisterna må ha givit upp andra världskriget. Men de gav aldrig upp idén om världshärravälde.
Nu är de tillbaka - från månen. De är ute efter en sak innan det fjärde riket kan fullbordas - smartphones.

Du skulle kunna gråta över hur bizarr idén är. Nazister som flydde från jorden 1945, bosatte sig på månen och skapade världshistoriens största krigsmaskin någonsin, Götterdämmerung (Som jag först tyckte bara va ett sådant sjukt tyskt ord att det blev roligt, vilket det i och för sig fortfarande är, men som egentligen betyder ragnarök).
Du skulle kunna göra det. Men det gör du inte.

Det är bitsk satir över ett USA med hegemoniska tendenser, över parallelerna mellan nazityskland och USA i dag. För att inte tala om alla mer diffusa andra världskrigsreferenser, som utan att spoila för mycket är på gränsen till okey. Visst förekommer det lite billigare skämt appilerade på sex och på rastillhörighet (som det omnämns i filmen), men de finns antagligen där för att vidga spannet på den rätt spretiga humorn.

Filmens enda minus ligger väl kanske i det rätt knapphändiga skådespeleriet. Inte för att det är dåligt, utan för att handlingen i sig inte ger utrymme för några djupare rolltolkningar. Men, i ärlighetens namn: Vad fan gör det när filmen handlar om nazister från månen?


Läs mer
>Iron sky på IMDB
>Iron sky på Filmtipset
>Iron sky's officiella hemsida
>Fiedeli.blogg.se: "En äkta JÄVLA PEPP"

Jag gör en revolt gånger tre


En jävla WIN på morgonen

Mycket jävlar i rubrikerna nu. MEN. Det är värt det. Lollade nyss min första inlämningsuppgift i Internationell politik. Kan man bli annat än lättad, glad och få en liten boost? Det är ju trots allt ett av mina absoluta favoritämnen vi talar om.


En äkta JÄVLA PEPP

Jag och Felix. Iron Sky på bio i kväll. Vi har biljetter. Har nog inte haft en sådan här pepp sen Batman: Dark knight.

Som påpekas i podcasten Obiter Dictum är pepp inte detsamma som förväntningar. Pepp innebär bara att man är så JÄVLA sugen på att få uppleva någonting. Förväntningar innebär att man ställer krav på själva utförandet.
Det gör jag inte. Jag vill bara se Nazister från månen åka rymdskepp och försöka ervövra jorden, skrika "We come in peace" med tysk accent och KICKA ARSEL.

Det som fick mig övertygad över att Iron Sky kommer kicka arsel?
Att slovenska(!) industribandet Laibach gör filmmusiken. Gråter av lycka.

Eftersom jag ogillar långrandighet länkar jag några sidor där ni kan läsa mer om Iron Sky. Jag hade nog kunna skrivit hur länge som helst om filmen, men känner att min filmiska preejaculation får räcka.



Läs mer om Iron Sky
>
Officiell trailer
>Iron Sky's officiella hemsida
>Iron Sky på IMDB
>Iron Sky på filmtipset
>Sveriges Radios/Roger Wilsons recension
>IMDB/Jake Bolins recension av Iron Sky
>Sveriges Radio, Vetenskapsradion: Historia - Rymdnazisterna anfaller!
>Fiedeli.blogg.se: Iron Sky - jag är såld.

När nörderiet kliver upp en nivå

Inser nu att min nördfaktor börjar bli påtaglig.
Först populärkulturell porrsurfning på IMDB.
Nu - rekvesitacravings.

Under de timmar jag inte pluggat eller tränat har jag haft en sak i åtanke - film. Inte ovanligt för min del. Ända sedan ettan på gymnasiet har jag rotat i begagnatinkorgen på Banana Moon och torkat dreggel från min haka under slow motion-scenerna i Matrix.

Men nu börjar jag fan gå för långt. Jag sitter och funderar ALLVARLIGT på om jag ändå inte behöver en PredAlien-mask i realstorlek, Kung Leonidas halsband eller T-800:s datachip som skrivbordslampa.

En blodfläckad Nazi-skalp från Inglorious basterds är nog mer livsavgörande viktigt än lägenhetens rinnande vatten. Knappa 2 000 spänn + frakt = som HITTAT.


Den snyggaste filmmusiken

På tal om filmmusik - Quentin Tarantino är en MÄSTARE på att hitta musik till sina filmer. Jag blir nästan rädd hur vältajmade alla slingor är, hur de passar in i mönstret.
Death Proof har den snyggaste någonsin.


Multitasking när den är som jobbigast

Chelsea-Barcelona på TV:n. Jag försöker plugga Internationell politik. Tror att offisde kommer skrivas in som en av orsakerna till första världskriget, och att Dieder Drogba är huvudkreatören till marxismen. 

Man kan säga att min multitasking går ... sådär.


Musik att plugga till

Kalla mig konstig, men jag kan inte plugga till annat än instrumental musik.

Det här med tjäcka refränger, abstarkta signer/songwriters eller bara snuskigt hårt growl - det är, inget för mig när jag ska vara smart.

Det liksom stör. Kanske endast undermedvetet. Men jag kan inte fokusera till musik. Knappt ens till endast instrumental musik.

Här kan det ju absolut argumenteras för att kommersiellt gångbara artister såsom Bon Iver eller Sigur Ros är sådana som kanske inte förhäver sig rent vokalistiskt. Men näe, det är för jävla tråkigt att lyssna på dem. Och då även stunder av hipsterinfluerat emo-mode.

Det finns bara en typ av musik jag uppskattar att lyssna på under pluggstunder: Filmmusik.

Tyske Hans Zimmer, guden inom filmmusik fungerar alltid. Med titlar som Inception, Pearl Harbour, Batman Begins och Gladiator på en enorm meritlista vet du att du får en rätt speciell upplevelse. Kolla in Hans Zimmer här.

Atli Örvarsson är en favorit. Hans musik hittar ni här. Speciellt det suggestiva, tunga och dova soundet till skräckfavoriten The fourth kind. Det soundtracket hittar du här.

Men föga förvånande är the number one den kultförklarade synthorienterade greken(!) Vangelis.
Inte för att karld är i närheten av en lika lång meritlista som Hans Zimmer, eller producerat samma antal epos som Atil Örvarsson under en kortare tid. Vangelis har inte ens erhållt en profilbild på IMDB. Nej det är för hans magnifika soundtrack till den minst lika fantastiska Blade Runner, som du kan lyssna på i sin helhet här. Tunga och enorma synthbaser som grund för en dystopisk värld. Fantastiskt.




Här är podcasten du inte får missa

- Det är norrmännen som är onda.
- Gillar att det är norrmännen som är onda. Nu har vi säkert spoilat The thing.

- Ryska forskar borrade för djupt på sydpoolen och var sen okontaktbara för omvärlden i tre månader. Vad hände liksom? Vad upptäckte dom?
-  Där har du förresten början på första Alien vs. Predator-filmen.

- Den teorin bygger alltså på att en planet bakom solen plötsligt uppdagar sig och är på väg mot jorden. Då har vi typ två veckor kvar liksom.
- Precis som i Lars von Triers Melancholia.

- I nästa veckas Jean Claude van Damme-cirkel kör vi Cyborg.
- Den ska vara skitdålig.

Där har ni korta utdrag ur den bästa podcast jag någonsin hört - Obiter dictum.

Har lyssnat tre avsnitt om cirka en timme vardera på två dagar. Och jag dör inombords. Så sjukt nördigt (ett avsnitt analyseras vilken "ny grej" som följde med den tredje Alien-filmen, en annan om konspirationsteorier om varför 2012 är året då civilisationen går under). Och det är ändå på ett lättsamt plan. Snubbarna sitter på mycket populärkulturell och intulektuell kunskap, men lyckas hålla sig till en klar nivå. Ett skönt förhållningssätt till den information om serieföljden från Lost som de memorerat eller om i vilket avsnitt av The Wire huvudkaraktären dör. Kräks vad bra.

Lyssna. Nu.



Obiter dictum kan du lyssna på via iTunes, eller hitta via podcastens hemsida.


Extrem jävla glädje

Snubben har skidat runt nordpolen. Norsk är han med. Han är i klippet på väg tillbaka till sin utgångspunkt. På vägen till sitt mål har han lagt ut förnödenheter som han nu på tillbakavägen får ta del av. Undrar om vi egentligen kan förstå denna mans glädje?


Sänkta ungdomslöner - men vem tjänar på det?



En fjärdedel av alla ungdomar mellan 15 och 24 år i Sverige saknar arbete, enligt Statistiscka Centralbyrån (SCB).

Sänkta ungdomslöner kan vara ett sätt att minska massarbetslösheten bland ungdomarna, anser Allianspartierna Centerpartiet och Folkpartiet.
Men har de inte bortsett från konsekvenserna?

Sveriges ungdomsarbetslöshet är skyhög i jämförelse med andra Europeiska länder. Tyskland har en ungdomsarbetslöshet på cirka sju procent. Alltså femton procentenheter lägre än sina euorpeiska allierade i Norden, enligt siffror sammanställda av sajten ekonomifakta.se.

Regeringen har tidigare genomfört en politik som sänkt kostnaderna, arbetsgivaravgifterna, för att anställa unga.
Centerpartiet tillsammans med Folkapartiet har därför lagt fram ett förslag som skulle innebära sänkta ingångslöner för ungdomar. I siffror omvandlat skulle en lägsta lön för en nyanställd mellan 15 och 25 år hamna på 12 053 kronor istället för som tidigare 16 070 kronor.

Analys:
Det ska tilläggas att arbetslösheten varit ett mågårigt politisk problem som inte orsakats direkt av den borgerliga alliansen. Under 2007 var till exempel ungdomsarbetslösheten uppe på över 25 procent. Och det trots högkonjunktur. Dessutom hade den nyblivna Alliansregeringen knappt hunnit tillträda, ej heller genomfört sin politik i den utsträckning att det kan anses ha fått större effekter på samhället.

Trots att regeringen redan genomfört en politik som minskat kostnaderna för att anställa unga människor har ungdomsarbetslösheten inte minskat. Lite enkelt, och med stöd av tesen sparsamhetsregeln, kan det här hävdas att de ekonomisystematiska åtgärder som görs för att minska kostnaderna att anställa unga har en vag effekt. Insatser bör istället riktas någon annanstans.

Sverige är i dag en hög socioekonomisk standard i internationella jämförelser. Sverige har nått denna eftersträvansvärda position genom att pressa upp löner, inte ner.
Sverige är i dag ett land i framkant när det kommer till forskning, när det kommer till specialiserad utbildning inom en rad olika områden. Sverige är i dag ett land som skulle kunna kallas postindustriellt - vi har i dag inte vår huvudförsörjning från industrin utan från tjänst- och servicesektorn.

Att införa sänkta ingångslöner för ungdomar kan absolut få effekten att fler unga får ett jobb. Det kan också menas höja den socioekonomiska utvecklingen ännu mer då fler ges likvida medel att förfoga över.
Men det här är kortsiktiga lösningar på problemet.

Dels så får det ju sänkandet av ungdomslöner den direkta effekten att glappet mellan rika och fattiga ökar än mer.

Dessutom kan de sänkta ungdomslönerna ta tillbaka Sverige till statusen av låglöneland - igen.
Kina kan absolut menas ha fått ett uppsving och gett fler chansen till högre socioekonomisk standard och ekonomisk utveckling när billigare industriell produktionskraft erbjöds där istället för i västvärlden.
Men Sverige är redan en högutvecklad stat. Sveriges uppgift är alltså inte att bygga välfärd från grunden utan att bevara den.

Svaret heter utbildning. Och inte direkt öka antalet platser på universitet, det har ingen egentlig betydelse såvida ingen söker dessa platser. Istället bör insatser riktas mer konkret i kompetenshöjande inom skolan. Även skolrelaterad praktik. Lärarlegitimationer är asolut ett steg i rätt riktning. Inte bara för att höja statusen på läraryrket som sådant, utan också för att garrantera Sveriges elever bästa möjliga utbildning.
Och varför inte öka betydelsen av gymnasiebetyg, som alla kan vara överens är en viktig del i sin strävan efter att få jobb, genom att göra grundläggande gymnasiebetyg obligatoriska.
Alla tjänar på utbildning. Individen får releventa kunskaper, större chans till jobb, större chans till högavlönade jobb, större chans till ytterligare utbildning. Samhället får i sin tur en bättre utbildad stomme vilket gynnar demokratin, vilket gynnar arbetslivet och vilket sänker arbetslösheten.

Sen ska ju tilläggas att arbetslöshetssiffrorna visar en grupp (ungdomar mellan 15 och 24 år) som mycket väl kan ha studier som heltidssyssla. Och visst ska det argumenteras för att arbetslivserferenhet är en viktig del i att få jobb. Men om dessa jobb är lågavlönade arbeten relaterade till låga krav på utbildning så är det relevant att undra om det är den vägen Sverige vill ta. Och om jobben nu är relaterade till hög utbildning men med låg lön så kan ju det jämföras med Östtyska metoden där en 12-årigt utbildad kemist hade samma lön som en 3-årigt utbildad murare. Vilka incitament har jag då för att utbilda mig? Om mina ökade levnadschanser i livet marginaliseras? Är det rättvisa?

Utbildning leder till utveckling. Låg lön leder till fattigdom, resursutnyttjande och lägre krav på utbildning.
Hellre höga krav på utbildning och högavlönade kompetenssvåra arbeten än låga krav på utbildning och en ny industriell era.
Sverige ska utvecklas - inte avvecklas.

Läs mer:
>
Ekonomifakta.se: "Ungdomsarbetslöshet"
>Ekonomifakta.se: "Ungdomsarbetslöshet inom EU"
>Dagens Nyheter: "FP tar strid för sänkta ungdomslöner"
>Dagens Nyheter: "Ungdomsarbetslösheten i din kommun"
>TCO: "Fem bra och fem dåliga åtgärder mot ungdomsarbetslöshet"

Den smygande känslan, den enda jag inte rår på

Hela Hagnesta hill är fantastisk. Rättigenom. Kanske det BÄSTA svenska albumet som NÅGONSIN gjorts. Just nu är En himmels drog mest spelad.



Lyssna mer:
>Hagnesta hill på spotify (extern länk)

Dagens två höjdpunkter

1. Morgonkaffe hos Julia
Vaknar. Somnar. Vaknar igen. Söt tjej säger: "Nu ska jag gå upp. Du också." Får kaffe. Bra där.


2. Ny nördbok.
Är så JÄVLA svag för allt som har med factermenologi att göra.
Satan vad jag ska FÖRKOVRA mig nu i massa svåra ord som alla SKITER I.

Recension: The hunger games



The hunger games
(USA, 2012)
Science ficition
Regissör: Gary Ross
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Woody Harrelson.

USA någon gång i framtiden. Människor utsatta för hunger och för centraliserat styre. En dystopisk framtidsbild av ekonomisk stagnation och klassklyftor, av 1800-tals kapitalistiska baksidor och illiberalt styre.
Ordingen upprätthålls dock inte genom att skrämma landets tolv distrikt till tystnad. Ordningen upprättålls genom det kraftigaste maktmedlet i världen - hopp. Hopp i form av att de olika distrikten kan odla en vinnare av de årliga Hunger games-spelen, som med stor entusiasm följs av landets invånare. En kamp på liv och död. En strid där endast en ensam överlevare kan stå som vinnare.

Hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) är en av 24 ungdomar mellan 12 och 18 år som kämpar för sin överlevnad. Hon märker snabbt att det aldrig finns några mänskliga metoder att överleva när livet ställs på sin spets.

Och det är så viktigt. Dystopin, oavsett hur overklig den kan te sig, säger alltid något om vår samtid. En underton av samhällskritik blottas med jämna mellanrum. Kritik mot storebror och ett tydliggörande av alla de klyftor som fortfarande finns i vårt samhälle - rikedom och fattigdom bara minuters färd bort ifrån varandra. Men du kan få allt det du vill ha om du spelar spelets regler rätt och inte skyr några medel för att nå ditt mål. Vem som gjort upp reglerna är ointressat, du menas ändå aldrig kunna bryta dem.

Det blir i och med ovanstående årets viktigaste film. Kanske inte för den generella kultureliten. Kameravinklarna får mig stundtals att undra om jag blivit satt i virvelvinden. Det blir aningen jobbigt efter två timmar och tjugo minuter med fokus in i näsborren på skådespelarna och med en kamerateknik som hämtad från Blair witch project.
Nej det är ingen välspelad film, det är inget fantastiskt epos, kostymdrama eller manustekniskt underverk.
Men The hunger games säger någonting.

The hunger games tvingar fram tankar. Hur ska vårt framtida samhälle se ut, är det frihet jag vill ha, vem är det som bestämmer över mitt liv?
Det här är kanske inte någon ny tematik inom den filmiska världen - men den når en helt ny grupp: Tonåringarna.
14-åringarna kommer få uppleva något annat än den eveigt tydliga kampen mellan gott och ont (Harry Potter, sagan om ringen). De kommer nås av budskapet att den största fienden mot människorna är kanske vårt eget samhälle. Och de tankarna är viktiga att implementera. Därför är The hunger games kanske årets viktigaste ungdomsfilm.




Som Depeche Mode fast inte Depche mode


En ny kärlek


Historisk avspark.
Örebro Black Knights har bytt hemaarena. Därmed blev den första avsparken på
Behrn arena historisk. MOBILBILD: ERIC FIEDLER

Jag fastnade.

Amerikansk fotboll ÄR så sjukt roligt.

Tog oskulden för att bevaka amerikansk fotboll igår. Och som jag tog den. Kanske det häftigaste uppvaknade av sport jag haft sedan jag började med innebandyn.

Jag orkar inte detaljerat beskriva vad som hände. Men jag kan säga att 1 200 personer på läktaren med en volym och eggning högre än ÖSK-klacken Kubanerna gjorde sitt.
Och Black Knights otroligt profilstarka lag;
- Abdel Seidou kan vara den största, men också den snällasaste och genuint mest godhjärtade person jag mött.
- Chris Wares tomma blick och klara enkla språk som fördömde Black Knights-förlusten var hämtad från en renodlad idrottsman.
- James Vercammens otroliga hydda och spänst imponenade - inte bara på mig eftersom han blev utsedd till matchens lirare.

Här kan ni läsa mina artiklar från matchen.
"Föll inför storpublik: Black Knights pressade regerande mästarna"
"Seidou fortsätter - trots tvekan"
"NA på plats - i medeltiden"

WWIII

Äh vafan. Jobbar väl i dag med. Med den här "flippade" sporten ... Så jävla snyggt överallt.

Favorittjejen va' rätt CP-full i går när jag hämtade henne. Jag var rätt CP-trött. CP överallt. Nu ska jag CP:a på gymmet. Till dess att jag återkommer kan ni lyssna på KMFDM. Rätt småtrevliga faktiskt.


All day, all night

Kör Loca-rubrik. LocaLoca. What the fuck, liksom.

Avslutar kvällen med ... plugg!
Grattis, du gissade rätt.
Men har jag motivation kan jag inte lägga den åt sidan.


Skriva, skriva, skriva - jobb, jobb, jobb.

Satt fyra timmar med teoretiska perspektiv förut.
Nu sitter jag på jobbet.
Rast och ro, what's that?

Vet inte om ni tänkt på det, men överrubriken till den häre bloggen är "Vardagliga tankar ur en tonårings perspektiv". Låter jättefint. MEN. Jag är inte tonåring.

Någon som har ett förslag?


Eargasm

Lite mjäk, mycket electronica, lite synth, lite bas. It's fuckin' yummy everywhere. Annars lyssnar jag på Kents Hagnesta Hill från 1999 rätt mycket. Så ni vet.


Turning off

Helt bombat huvud. Orkar inte tänka mer. Får kötta i panik (som alltid) det sista skolarbetet i morgon.

Här är en skön låt (i litet format) och dagens JÄVLA sanning.




Viktig och nördig

En utopisk ideologi. Liberalismen är fin på många sätt genom sin goda värdegrund, men liberalismen i sig är inget givet svar på fred såvida inte alla stater är liberalistiska eller erkänner sig vara det.

Studerar i detta nu Internationell politik på Luleå tekniska universitet. Mer om den kursen hittar ni här.

Just nu avhandlas avsnittet (två ord som börjar med av - den språkliga kreativiteten?) internationella relationers (hur stater integrerar med varandra, deras förhållning och agerande utifrån deras upplevelse av relationen till andra stater) teoretiska perspektiv.

Där dog hälften av mina läsare.

Men det ÄR intressant. Lovar.

Mest intressant är nog konstruktivismen och postmodernismenns synsätt på internationella relationer.
Dessa två är de mest nu accepterade och tillämpade metoderna i synsättet på internationell relationer. Vad som skiljer de från andra teoretiska perspektiv, såsom realismen och liberalismen, är att de inte genom genereliseringar och i tal om absoluta termer och stereotypa analyser förklarar internationell politik. Istället riktar konstruktivismen och postmodernismen in sig på mer subjektiva faktorer, som exempelvis en stats indenditetsupplevelse eller statens kultur (språk, normer), för att förklara internationell politik.

Postmodernismen är kanske det mest abstrakta (mest beroende på sina rötter från filosofin) förhållningssättet till analys av internationella relationer. Liksom konstruktivismen hävdar postmodernismen att institutioner och mycket av det vi anser som rätt, fel samt mycket av integrerandet mellan människor är något som människorna själv skapat för att ge sammanhang och underlätta sitt leverne (sociala konstruktioner) och att vi därigenom förhåller oss till dessa på ett sätt som inte är ständigt utan föränderligt (social verklighet).

Postmodernismen menar att det vi upplever beror på mönster i våra tankesätt som skapas utifrån vissa element, exempelvis skapar vi oss ett förhållningsätt till politiken beroende på vad vi läser om det.
Språket anses inte vara en självklar sak som alltid levererar lättförståeliga svar. Istället anses språket ge läsaren eller lyssnaren information som kan tolkas beroende på olika sätt, oavsett vem det är som skrivit det hela. (Läs exempelvis: "Kvinnor får oftare lättare förkylning än män" - en mening som kan läsas på tre olika sätt beroende på vem som tolkar den).

I och med språkets subjektivitet och oklara förhållningssätt till själva innehållet i det som skrivs eller sägs, finns därför ingen vetenskap som kan anses objektiv (sakligt korrekt utan påverkan från yttre faktorer). All forskning skrivs i ett försök med att vara objektiv, men är omöjligt ständigt objektiv. Dessutom kan författaren (vi använer skrift för enkelhetens skull) i språket utelämna faktorer från läsaren som skulle ge information. Det kan exempelivs ses hur vissa grupper, folkslag och människor kommit till korta eller marginaliserats i forskningen bara för att de ansets haft en mindre betydelse.

Med andra ord kan det menas att den som kontrollerar språket kontrollerar också andras uppfattning. Språket som subjektivt element är därför en viktig förklaring till hur man kan kontrollera andra människor. "Vinnaren skriver historien" eller som postmodernismen uttrycker det: "Hur kan historien ha en sanning om sanningen inte kan ha en historia"?

A morning blitz


Plugga med Tarmvred

Är alltid så dålig på att BÖRJA plugga. Inte när jag väl kommit igång. Men processen dit.

Göteborgsbandet Tarmvred agerar tändstift. Lyssna här.


Asics - en vinnare i reklam

Fruktansvärt svag för snygga reklamer. Sådana där som inspirerar, är ascoola, skitsnygga och får en att känna sig som en gud bara efter en inhandling av produkten. Nike lyckas nästan jämt, Apple har gjort det - och nu en underdog. Asics har fått mig på fall. Oväntat.


Är det så här jag ska bli?


Back, you lovers!

Berlin, check.

Det tog lite tid att ta sig tillbaka, men nu är jag här. Och japp, jag ska fortsätta blogga. Glöm mig inte.

Första inlägget efter resan får bli det inofficiella soundtracket för Berlinresan, Various Cruelties - Great unknown.


Family Guy-skaparens första film

Seth McFarlene, skaparen av Family Guy, är på gång med sin första spelfilm. En kärlekskomedi mellan en man och en kvinna - och en nallebjörn.
Ted som filmen heter, har premiär den 13 juli.

Seth McFarlene gör rösten till den übersöta nallebjörnen - som röker gräs och raggar på tjejer genom att simulera avsugningar.
Namedropingen av white trash-namn som förekommer i slutet är faktiskt redan gjord. Idén är snodd från en youtubeklassiker. Då är den gjord i "Top 60 Ghetto names". Se klippet här.

Bäst?
- You don't think she will be expecting something big, do you?
- What, like anal?


So fuckin' fabulous


Jag är en kär idiot

Fick denna kommentar i går gällande det här inlägget:




Jahadu, Johan "Smartass" Anonym. Du har lagt rets kommentar. Grattis till utmärkelsen och resan till himlen och studiebesöket på Älska alla-muséet.

Nu ska jag dissikera denna kommentar på samma sätt som jag gjorde med tjejerna och deras välgörenhetskonsert.

1. "Kära idiot!"
De här orden är de absolut bästa i en polemisk diskussion. Jag kommer liksom till plötslig insikt om hur fel min ståndpunkt är? ELLER? Lär dig retorik innan du ens försöker argumentera med mig pojkvasker.

2. Fel i sak
"Hur kan 100 000 kr till välgörenhet NÅGONISN vara fel?", skriver du. Har jag påstått att det skulle vara fel?
Du kallar mig alltså idiot men har själv uppenbarligen inte förstått den sarkastiska kontexten av det inlägg du läst. Allow me: HA HA HA. HA. HA HA HA.
HA.

3. Say what?
"På vilket sätt bidrar till något med din sketna blogg?"
Vad fan skriver du män'ska? Om du undrar vad min blogg bidrar med? Språklig lingvistik och allehanda terminologi som du aldrig någonsin kommer att bemästra. CP.

4. Johan.
Svensk?

5. IP-Nummer
Ditt IP nummer loggades när du lämnade kommentaren. Här är det: 83.250.220.118

In the last hours

Drar till Berlin på onsdag.
Inga fel. Lika bra att införliva er i lite tysk industrisynthkultur.
Fast Sturm Cafe är från Gävle. Men ändå.


Sorrows learned to swim


RSS 2.0