Hyllningarna fortsätter


Jättescen. U2:s Zoo TV-tour gav scenframträdanden en ny dimension.

Ingen mediaform är mer inflytelserik än TV:n.
Det utnyttjade U2 genom Zoo TV-tour.
Det utnyttjade U2 för att visa på dess negativa konsekvenser.

U2 hade alltid varit ett band där musiken stått i centrum. Scenerna de spelat på hade varit mer ett nödvändigt ont än en del av U2.
Achtung Baby ändrade inte bara bandets sound. Den efterföljande turnén Zoo TV-tour var en show utöver det vanliga.

Enorm scenografi
Att beskriva hur scenen såg ut är svårt. Det skulle kräva åtskilliga skriftmeter.
En bild man istället kan ge för att underlätta förståelsen för den nyskapande turnén är hur stora resurser som gick åt. Ett axplock av det matrial som gick åt till att bygga scenen var 6 bilar, 36 TV-monitorer, 4,8 km kablar, 1 200 ton utrustning och 100 miljoner watt.
Scenen tog 40 timmar att bygga, krävde 120 fast arbetande och 200 stycken lokalt anlitade montörer.
Men främst - man köpte en egen sattelit.

Ny era
Det tidigare lågmälda men radikalt politiskt aktiva U2 hade förvandlats. Gruppen var nu mer subtila i sin politiska agenda men med desto mer "instrument" att påverka.
Samtliga turnéer sedan dess, utom Elevation tour, som pågick under 2001, har haft gigantiska och nyskapande scener.

Vet vi något?
ZOO TV har döpts efter hela idén - att spegla det växande inflytande från medierna. I låten The fly blev detta påtagligt. Publiken matas med olika budskap, det ena mer förvirrande än det andra. Det första av allt mest talande av allt: Everything you know is wrong.
U2 ville visa att vi numera ständigt matas med information. Information som vi dessutom inte kan veta om den är sann eller inte.
Hela det framträdanet blir talande för "nya U2". Bandet var mer rock än någonsin, mer distat, mer ifrågasättande av det konvitionella än någonsin tidigare. Men framför allt var man nu bäst.


20 år

Nu är "världens bästa album" mogen nog att köpa sprit på systemet.
I dag fyller U2:s hyllade album Achtung baby 20 år.

Det kunde vairt slutet.
U2:s frontfigur uttryckte sig klart på nyårsafton 1989 - U2 var på väg att dö.
"I was explaining to people the other night, but I might've got it a bit wrong – this is just the end of something for U2. And that's what we're playing these concerts – and we're throwing a party for ourselves and you. It's no big deal, it's just – we have to go away and ... and dream it all up again."
Men istället började allt där.
U2 blev världens största band.

Har två exemplar av Achtung baby.
Anledning?
Har slitit ut det första.


Where did I go?

Två dagar utan inlägg.
Dåligt - men här är förklaringen varför.

En sjukt händelserik helg.
Men har ingen lust att prata om vad jag gjort. Som någon uttryckte det här med att killar bloggar: bögigt. Tänker därför inte spä på den egentliga vedertagna sanningen.

I stället kan jag berätta något annat rent allmänt. Exempelivs att jag är inne i en sjuk U2-period just nu. Lyssnar igenom allt. Igen. Inga konstigheter.

Har ju faktiskt varit och sett dem live. Det påmindes jag om i går. Det finns inga bra filmer, som verkligen fångar atmosfären helt och hållet från spelningen på Ullevi den 1 Augusti 2009. Det mesta är bara halvkassa mobilfilmer. Men ändå, scenen The Claw, strålar rätt hårt ändå.

Trots dåliga videor och så vidare, så måste jag dela med mig av det kanske största ögonblicket.
Låten Electrical storm är det säkert få som hört talas om. Den ligger nämligen inte på något riktigt album. Låten finns dock med på samlingen U2: Best of 1990-2000 och är utgiven som singel.
Men det är en av mina favoritlåtar.
Rätt irrationellt med tanke på att den är relativt lite U2.
U2 spelade för första gången någonsin(!) Electrical Storm på konserten 1/8 2009. Samma konsert som jag var på.
Det, det är stort.

Bästa liveuppträdandet någonsin

U2:s två konserter vid Slane Castle 2001 är två mästerverk i livekonserter.
Bonos pappa gick bort dagarna innan konserten som var den första för U2 på Irland på över tio år.
Mer känsloladdat kan det inte bli.

Konserterna är anmärkningsvärda på flera sätt.
Att de är två till antalet är historiskt bara det. Inget annat band har fått använda området till mer än en spelning ditills.
Tanken var från början att bara genomföra en spelning. Men när de 80 000 biljetterna sålde slut på rekordtiden 20 minuter sökte bandet dispens för ännu en spelning.
Ärendet gick upp till Irländska regeringen som uttalade sitt stöd för bandets vädjan. Och en konsert till blev det.
De biljetterna "nya" 80 000 biljetterna sålde slut på 90 minuter. Och då hade inga annonser om släppen gått ut till allmänheten.

Enorm känsla
Med anledning av förutsättningarna kan den filmade konserten vara bland de bästa livefilmerna från ett band någonsin.
Det går inte att ta miste på den energi som bandet har, den sorg som Bono måste bära på och den eufori från 80 000 irländare. Och irländare som får se den största exportprodukten landet någonsin har, och kanske kommer att, producera.
All I want is you, skriven till Bonos fru Ali, är inte ett av bandets största verk. Men i sammanhanget, ruggigt nära och smärtsamt påtaglig.
Where the streets have no name. Ja, behöver man säga mer om den?


Det älskar jag att nörda - vad gillar du?

Har i hyllorna Illustrerad Vetenskap, tidskriften Språk och Allt om vetenskap i stora buntar.
Ska erkänna - är rätt nördig.

Kan sitta i timmar i sträck, läsa hur omvärlden påverkas av Kina, varför kapitalism är bättre än socialism och vad relativitetsteorin innebär för det samhälle vi lever i. Varför hymla?

För att göda den mer ocoola sidan av mig själv (även fast jag indirekt är "tvingad" för att klara universitetskursen Journalistik) har jag i dag börjat läsa boken Dansen kring guldkalven - Så förändrades Sverige av börsbubblan.

Tilläggas ska att den då handlar om IT-bubblan i skarven 1999/2000.
Har hunnit två kapitel in.
Mer krävs inte för att förstå att det är samma svinaktiga, ruttna kapitalismsystem som föranledde bostadsbubblan 2008.

Så det här är min skämmiga fritidssysla - vad är din? //Kommentera nu för fan.


Så bra är Coldplays Mylo Xyloto



Någon skrev att den första singeln från skivan, Every teardrop is a waterfall, är som glass.
Oklart exakt vad denne menade.
Men rätt är det.
Bitvis är hela Mylo Xyloto som en stor portion mjukglass.
Likheterna är slående med den fluffiga glassen: Det är sött, sliskigt, ser mycket ut men det visar sig att en del är luft.

Albumets första riktiga låt, Hurts like heaven är ett lysande exempel på glassifieringen av Coldplay. Jag ser hur dagisbarn i glitterboas dansar euoforiskt och hoppar i otakt. Popcorn flyger i luften i takt med att Chris Martin kissar på sig av glädje.
Fast Hurts like heaven är kanske mer som isglassen Calippo: ju mer man trycker på att det ska vara bra, desto sötare blir det men slutar ändå alltid med att det bottnar i äcklig sörja.
En annan låttitel, Charlie Brown, skvallrar ju även det om en viss distinktion mot epitetet rockband som Coldplay i och med dessa låtar verkar vilja ta ett avstånd ifrån.

Det är mer av pop som Coldplay försöker sig på. Och då den dåliga popen, med all sin likgiltighet inför musik och trötsamma kärleksharranger utan djup. Rihannasammarbetet Princess of China hade mycket väl kunnat vara en riktigt behändigt och experimenterande låt. Om det inte varit för Rihanna. Varför ska en, förvisso riktigt duktig pop/RNB-artist vara med på det här albumet? Oförståeligt. Och varför ska halva låten gå ut på att hylla Per Gessle med den välkända, men intetsägande, frasen: "ooooaoooaoaah, lallallaalallaa." Samt refrängen "You hurt me" - hur många gånger har vi inte hört de orden i musiksammanhang?

Det är ovanstående exempel som får mig att vilja säga upp alla band med Coldplay. Vad är det man försöker säga med de låtarna, vad är det man vill? Det blir bara taffliga försök till att säga det mainstreampopen handlar om. Med andra ord: ingenting.

Men mitt i all denna frustration och vilsenhet så är det plötsligt så uppenbart varför Coldplay är så bejublade. Up in flames är det bästa Coldplay gjort sedan Fix You X&Y. Den är enkel och ren, Chris Martis röst skär genom märg och ben. Ett mellanspår innan bandet återigen levererar tecken på att det fortfarande finns storhet. Don't let it break your heart är arenarock som går fram genom CD-spelaren. Och då är det bra. 

Mylo Xyloto är en ojämn skiva.
Att dömma av mellanslingorna på albumet vill bandet skapa en helhetsupplevelse. Men sanningen är att det spretar mellan taffliga popförsök och intimitet som bara Coldplay kan.
Ingen tvekan om att Every teardrop is a waterfall och Paradise gör sig utmärkt till en scenreportoar. Men som låtar är de ganska mycket av Jehovas Vittne - lovar mycket men innehåller lite.
Ni får inte ta del av särkilt mycket Coldplay i och med lyssning av Mylo Xyloto.
Ni får mer Brian Eno och svulstighet.
Jag får nog av Mylo Xyloto ganska snabbt och drar istället på X&Y i sorroundsystemet Gör det du också, om du vill uppleva Coldplay.


Bästa spår: Up in flames, Major Minus
Sämsta spår: Hurts like heaven, Princess of China
Fråga: Brian Eno är inte producent till Mylo Xyloto. Men i albumhäftet står det att han bidragit med additional composation och Enoxification. Ingen har hitills luskat ut vad det sistnämda är - någon som vet?

Vart är recensionen?

Recensionen av Coldplays nya skiva Mylo Xyloto - vart tog den vägen?
Om sanningen ska fram, som Eric Amarillo "sjunger".
Och sanningen är att jag inte bestämt mig vad jag tycker än.

Jag behövde sova på saken. Det är inte enkelt. Jag var efter fyra lyssningar fortfarande inte helt säker. Jag har nu lyssnat sex gånger på albumet och båten börjar luta. Vi får se om det är på grund av slagsida eller vind i seglen.

Till dess kan jag ju samarbetet med Rihanna från Mylo Xyloto, Princess of China.



Snart kommer den

Är inne på min tredje lyssning av Coldplays nya album Mylo Xyloto.
Senare i kväll kommer en recension.


Citatmaskinen George Bernard Shaw

Huvet på spiken. George Bernard Shaw misslyckades med det han ville
lyckas med. Och fick Nobbelpriset i litteratur.

Ordspråk, klyschiga men oftast helt rätt.
Citat är något annat, men lika passande.
George Bernard Shaw är en av mina favoriter.

"Man ska inte ropa hej fören man är över ån". De allra flesta känner igen ordspråket som behandlar risken med att ta ut något i förskott.
Men så har vi citat. De kan likställas i träffande innebörd med ordspråken. Men att använda dem på samma sätt blir obekvämt, okreativt. Det är som att stjäla någon annans egendom.

Viktig skillnad
Ordspråken tilldelas ofta ursprungsland, likt "Kinesiskt ordspråk".
Citaten tilldelas sina "författare". En klar distinktion mellan de två.
För att göra en jämförelse: Ordspråk är som musiktyper, vem som helst kan anamma dem. Citat är som låtar, någons egendom.
Det blir som kareoke ifall någon lånar en fras från någon annan, helt enkelt. Ungefär så illa.

Citaten
Så därför ska jag hylla George Bernard Shaw. Irländsk, Nobelpristagare och journalist. Den kombintaionen faler mig i fatet.
Nedan följer ett axplock av hans citat.

"If all econimist were laid end to end, they would not reach a conclusion"

"Imagionation is the beginning of the creation. You imgaine what you desire, you will what you imagine
and at las you create what you will"

"Lack of money is the root to all evil"

"Reading did Don Quixote a gentleman. Beliving what he read made him mad"

"The reasonable man adept himself to the world; the unreasonable one persists in
trying to adept the world to himself. Therefore, all progress depends on the unreasonable man"

" Democracy gives us the opportunity to choose many incompetent instead of a few corrupt"

 


JUST NU: Här är mitt största problem

Fick fyra böcker i dag:



Men
nu har jag problem ...

Det är för fullt.

Har du missat det här?

Det är oktober. Kanske, tillsammans med september, årets mesta månad. Titta ut ur fönstret med jämna mellanrum och ni förstår precis vad jag menar. Tryck på play, se hur det såg ut när jag vaknade runt nio i morse.



Monsteravslutningen

Tung vecka.
Nu väntar något lättare tider.
Så här avslutar jag min helg.


Söndag
Två nummer av modemagasinet King.
Lite för mycket modeblaj. Har liksom ändå inte dår att köpa en kavaj för 4 000 kronor. It's not gonna happen. Men ska sägas, en hel del intervjuer. Mindre kvalité och djuphet i dem kanske (Ryan Gosslings egenhändiga tattuering är inte jätteintressant) men en frågestund med Carl Bildt är alltid intressant. Och kanske extra spännande när han kommer ur sin egen kontext och hamnar i ett modemagasin.

Ett nummer av Icon.
Kategori? Journalistporr? Finsmaklighet?
Jag öppnar Icon för första gången. Alla sidor är gjorda av tjockt kartonpapper. Kvalité rätt igenom. Får nästan rysningar.
Bilderna fantastiska, reportagen och porträtten hyperintressanta. Och det trots att de omfattar ämnen och personer man aldrig någonsin stött på tidigare. Men ändå är de superaktuella och fördjupningar som är livsviktiga för den som vill hävda sig inom allmänt kunnande. Kommer redan i morgon beställa en prenumeration.

Filmen Citizen Kane. Utsedd till världens bästa film - behöver man säga mer än att man måste se den?

The biggest of them all

Sir Alex Furgeson kallar mötet för det största på 25 år.
Alla vet vad som väntar.
I dag är det århundradets prestigemöte.

Noel Gallagher kallade Man U för "onda" i en intervju med Skavlan.
Gary Neville vägrade hälsa på Unitedlegendaren Peter Schmeichel i ett tidigare derby.
Michael Ball trampade Cristiano Ronaldo i magen för ett par år sedan.
Roy Keane massakerade Alf Inge Hålands ben till köttslamslor.
Det säger en del om de två ytterligheter som kliver in på The theatre of dreams 13:30 lokal tid.

Satt i ungefär en kvart i ett försök att lista ut en passande låt.
Det lutade åt David Bowies Heroes, det var nära med temat till Kill Bill-filmerna.
Men, varför behövde jag ens fundera?


Svar på tal

Jag kritiserade Coldplay för ett par dag sedan.
Fick svar på tal direkt.
Men har jag inte fortfarande lite rätt?

Ida Sabic var snabb som få att reagera på det här om Coldplay.


För det första har jag inte hört hela Mylo Xyloto, bara delar. Därför resonerar jag om hur det kommande albumet kan låta.
Jag kände en lycka, en sannhet när Coldplay spelade Every teardrop is a waterfall på festivalen Where the action is förra sommaren. Det går inte att komma ifrån. Men den är inte en låt av Coldplays blod. Då ligger Paradise närmare det brittiska rockbandets själ.

Jag jämför också banden med de andra stora just därför att någon annan gjort det. Jag gillar jämförelsen därför att den kan bli sann. Men då krävs det mer av Coldplay. Och just mer av Coldplay, inte av Brian Eno eller andra stjärnproducenter.

Men sanningen är att de Coldplay redan har en sådan hög lägsta nivån att man är snuddande nära. Och sanningen är att det mesta de gör är helt fantastiskt. Jag vill bara inte att de ska förlora sig själva utan alltid fortsätta med det de en gång började med. Då inte sagt att de ska sluta experimentera. De ska bara aldrig glömma vilka de är.

En närmare förklaring tillägnad dig Mrs. Sabic.

Treenighet

Underbara timmar, tunga timmar, tråkiga timmar.
Man hinner mycket på fredagar.
Även på lördagar.

Brukar aldrig hajpa med vem jag umgås med och när jag gör det. Det känns så jävla Kissie. Men antar att jag blir någon jävla slags Paow eftersom jag kommer skriva om det ändå. Bara lite, men ändå.

Min fru sedan fyra år, Stephanie, är på besök i Örebro. Shit. Naturligt att ses. Onaturligt att inte. Everybody got's somebody to lean on.

Kila till Alla tiders kaffe en sväng nu, hänga allmänt med Felix. Drar lite match och sånt där efter det. Trevligt.

Men allra "trevligast" - Major Minus. Coldplay, ironiskt nog.
Den är ju per definition gammal. Men jag har inte kommit överens med den. Fören i går det vill säga. När jag fick vänta på H&M:s kvinnliga underklädesavdelning. Bisarr situation.


Lyx

Unnade mig ju lite filmer. I går hade alla kommit. Yummy.

Har faktiskt inte sett The human centipede. Importerad, faktiskt. Trovärdigt.
Men att den är så himla äcklig. Jag vet inte, jag har bara svårt att tro det.
Det är en helsjuk idé att sy ihop tre människor, dra tarmarna genom deras munnar. Helt klart. Men jag ville se när de gör det om den ska vara äcklig.

Drar sjunde träningspasset den här veckan alldeles snart. Har ett rätt schyst blåmärke på ena benet som påminnelse från onsdagen i målet. Med det en halv(!) division 4-match i morgon. Tycker jag har tränat på bra, om inte bäst av målvakterna, men den chansen är bara att vänta på.
Och nej jag klagar inte, är bara fruktansvärt spelsugen.

Bob Hund är inte Bob Dylan

Det är lika svart i natt som alla svarta nätter innan redan varit.
Men Mr. Tambourine man gör ett två lampors dova ljus i rummet konstigt starkare.

Har ett hyfsat mörk samvete för det jag skrev förut om Coldplay.
Skäms lite.
Men jag står för det. För ett träd kan bli hur stort som helst, men det faller alltid utan sina rötter.
Då kan man alltid se det där innersta ljusa, även fast stammens bark bytts ut.




>Vad gör en artist stor?

Vad gör en artist stor?


Coldplay. De är hyllade av såväl publik som kritiker. Men börjar deras själ att försvinna?

"Ett av vår tids största band", skriver Musiknyheter.nu.
Utnämningen gäller Coldplay.
Men är de vekligen vår generations största?

Coldplay debuterade med albumet Parachutes år 2000.
Låtarna "Yellow" och "Trouble" la sig direkt i radiostationernas spellistor i både USA och Storbrittanien.
Bandet sålde 1,6 miljoner exemplar av skivan under första halvåret.
Rocken hade fått en ny spelare på banan.

Coldplay släpper i dagarna sitt femte album, "Mylo Xyloto".
De har sålt över 50 miljoner album av föregångarna. De har vunnit ett stort antal priser.
Coldplay kan med andra ord sälla sig 2000-talets stora. Gruppen som bland annat innehåller U2, Oasis och Bruce Springsteen & The E street band.

Men det är för mycket vanilj över bandet. För mycket lagom, mellanmjölk och 50/50.
Coldplay är grymma på scen, levererar stundtals fantastiska låtar och är så proffisionella i det de gör att man undrar om Chris Martin och hans mannars gener härstammar från Magdalena Ribbing.
Men det saknas en spänning.

Låtarna har den senaste tiden övergått från finkänslighet, intimitet ooch närvaro till att vara arenarockproducerat blaj. Viva la Vida var en skiva som fullständigt skrek kommersiella intressen, pengar och blankhet.
Från Mylo Xyloto har låtar som Paradise och Every teardrop is a waterfall spelats rätt flitigt här och där. Arenarock när det är som bäst. Men att höra dem är inte att upplevas stå en halvmeter från centrum som i låtar som Trouble, The scientist eller Fix You.

Jag gillar inte att hylla bara för att man ska hylla. U2s senaste album var något av en besvikelse, Bruce Springsteens alla verk håller inte toppklass och Oasis var nog så drogade att de inte stundtals märkte vad dåligt material de kom med. Så jag tänker inte hylla Coldplay bara för att de är just Coldplay. De måste leverera. 

Det finns ett talessätt som lyder "The more things change, the more they stay the same."
Men efter att ha sålt 50 miljoner album är Coldplay inte things the same.

Fallen angel, broken arrow

Ett tyst vardagsrum. Skuggor som kämpar mot lampornas sken. Evighetens kamp mellan ljuset och mörker där ingen vinnare någonsin koras, där den ena långa stunder ser ut att ha övertaget men till slut alltid mattas och måste retirera.
Det enda ljudet som hörs kommer från min dator. Noel Gallagher resonerar fritt från en text han redan skrivit. Det är inget bra ljud, mer burkigt än fylligt; avlägset trots att datorn är precis nedanför mina fingertoppar. Vita bokstäver mot svarta tangenter klickar, bildar ett modernt ackompanjemang till verser, stick och refränger.

Inser att jag inte ska läsa mer i kväll. Utan sova. Drömma om att bli en världens räddare. Vakna upp och inse att jag inte är det. Men vakna upp med vetskapen om att jag kan bli.



Becoming a legend

De som aldrig ger upp, kämpar mot överheter och slåss för det de tror är rätt brukar kallas hjältar.
Vi behöver dem, hjältar.
Vi behöver Gary Neville.

Få har visat så mycket kärlek till en klubb som Gary Neville gjort. Och på ett sådant trovärdigt sätt. Med en sådan pondus, med en oundviklig blick och med en sådan rak rygg.

Glöm Puyol som lägger si i varenda närkamp och som inte förstått det där med moral.
Glöm Tony Adams som älskade flaskan mer än emblemet på bröstet.

Det ryktas om att Gary Neville var bland de sämsta i Man U:s juniorlag. Men att hans vilja, jävlar anamma och att han aldrig gav upp gjorde att sir Alex fick upp ögonen för honom.

Född bara ett stenkast från "The theatre of dreams" har han rödare blod än någon annan i sina ådror.

Hans porträtt borde hänga över var troendes säng.

Det mest typiska exemplet för Nevilles omåttliga känsla för Manchester United är efter en annan Unitedlegendars övergång till lokalkokurrenten Manchester City - Peter Schmeichel.
Blicken från Neville. Iskall.
Den forna Man u-keeperns självförtroende sjunker lika lågt som Neville anser om dansken.



A scream in many ways

En period för mig i premiären.
Uppdrag: stänga i sista perioden.
Höll nollan samtidigt som vi vann med 9-3.

Inte varje tisdagkväll man spenderar i Laxå. På bänken dessutom. Men hade blivit lovat ett mindre inhopp i varje fall. Man får se det lilla i det stora.
I den första seriematchen på tre och ett halvt år blev det en period. Och jag spikade igen.

Skulle "ta det som det kom" på förhand. Men spelade helt plötsligt fantastisk. Hundraprocentg. En räddning en-mot-tre som höjdpunkt.

Nära att bli utvisad också, såklart. Skrek lite högt på mina backar. Men hellre för mycket än för lite som nymfomanen sa.

Peanutbutter dark chocolate time



Livets goda. Mättande, men framför allt bland den bästa kombinationen någonsin.

Match mot Laxå.
Då laddar jag med att inte äta frukost -istället med jordnötssmör och mörk choklad.
-Sjukt gott.

Samling om 45 minuter. Avresa mot Laxå. Premiär för mig i Ekängentröjan.
Om jag får stå vill säga.
"Tränar-Tobbe" har lovat konkurrenten Jörgen att stå. Så ett inhopp på sin höjd har jag att räkna med.

Uppladdningen kanske inte den bästa ur kostsynpunkt. Men mörk choklad och jordnötssmör - godast den här veckan. Pröva.

Recension: Noel Gallagher and his high flying birds


Blickar framåt.
Noel Gallagher står nu på egna ben och verkar ha tränat dem riktigt hårt.

Det brittiska rockundret Oasis är på många sätt ett av världens största rockband.

De deffinierar ordet rock.
Då är det inte för inte som Grunden Noel Gallaghers soloprojekt stundtals osar världsklass.

Visst, det är inte Oasis.
Men att jämföra Noel Gallagher med Oasis är inte orättvist alls. Som Noel Gallagher själv sa i en intervju med Aftonlbadet. "There is nothing called Oasis songs. I wrote all songs for Oasis. Oasis didn't wrote them. They're not Oasis songs anymore, it says my name under them".

I (I wanna live in a dream in my) Record Machine blir Oasiskopplingen påtaglig. Det finns en egen ton i det hela men visst går det inte att undgå Noel Gallaghers musikaliska historia. Och likaså i öppningsspåret Everybodys on the run en rätt upenbar flört med det gamla brittiska rockundret genom den klassiska textraden hold on. Orden nästan exakt lika framförda som i Oasislåten (om de nu får kallas Oasislåtar) Stop cryin' your heart out.

Men det är inte bara Oasisreferenser och Oasistoner. Första singeln från albumet, The death of you and me, låter mer som en av Noel Gallaghers helt egna patent. Låten med kanske mest kardborreffekt på hela albumet, den sätter sig och vägrar släppa om man inte rycker hårt.

Oasisfans kommer inte bli besvikna, Noel Gallagher-fans kommer att bli fler. Det är jag övertygad om. Grymt stark skiva.

Det ryktas förresten, från säkra källan Felix Andersson, om att Noel Gallagher redan skrivit klart en skiva. Då inte lika estetisk korrekt som Noel Gallagher and his high flying birds. Låtarna på den nästkommande plattan (som troligen släpps till sommaren) är enbart skrivna på kolarus.



>Lyssna på Noel Gallagher and his high flying birds här (Spotifylänk)
>Läs hela intervjun med Noel Gallagher här (extern länk)

Nästa termin börjar nu

Har ansökt om elva distanskurser på olika universitet.
Det är alltså nästa termin jag måste ha något att göra.
Fick, mer eller mindre, panik i går natt när jag insåg att jag missat att sista ansökningsdagen var i går.

Så jag tog mig själv i nackskinnet, sökte nästan lite för många kurser. Den här terminen blev det fem ansökningar till. Nästa termin så många som elva.

Låg och spände mig i flera timmar i går natt. Hade totalt glömt bort att ansöka. Som tur är så gissar jag på att "sista ansökningsdag" bara är en dimridå. Kurserna jag sökte var i alla fall öppna för sena ansökningar.

En miss på nästa termins studier, so what egentligen. Då blir det helt enkelt ut att resa som bara den, läsa alla böcker jag känner för och faktiskt inte gå runt att oroa sig för saker och ting. Frågan är väll bara om jag kommer klara det.

Här nedanför är i alla fall de distansutbildningar jag skickat mina betyg till. Lägg märke till tiondeplatsen - min favorit.

I natt är jag din

Najz Prajz
Saknat. Najz Prajz slog igen portarna förra månaden. Spotifygenerationens första,
men knappast sista, offer.

Tomas Ledin-referens i titeln. Oumbärligt outrärdligt. Egentligen har den inte att göra med inlägget.

Tänke mest skriva att har en rätt hektisk dag i morgon. Plugga, intervju och match - i Laxå.

Men dagens absolut viktigaste: Noel Gallagher and his high flyning birds-albumet tycks inte gå att få tag på i Örebro. Sveriges femte största stad saknar världens största artist i skivutbudet. Nice Price är mer saknat än någonsin.

Jag hade hållt mig från att lyssna igenom den redan spotifysläppta skivan. Skulle ju köpa den i dag. Men det går alltså inte. Snöbollen tycks vara i rullning.

Kan recensera den i sin helhet kanske. Eller bara skriva en krönika. Ett smakprov så länge:

Tårdrypande eftermiddag




Körkortsplugg på Alla tiders kaffe nu.
Hatar körkortsteori - hatar.
Medan jag gråter till det kan ni gråta till det här.

Porr

Två träningspass i dag.
Blir stenhård till slut.
Men viktigast av allt - ska ta del av porr.

Nya magasinet ICON fanns på Ica i går. Jag hade lovat mig själv att spenderarbyxorna fortfarande skulle vara på. Så jag köpte det. Journalistporr.
ICON

Moviestar


Fransk "Clintan". Jean Renos kanske bästa roll, som yrkesmördaren Leon. Stencool även i de flesta andra filmer.

Har storspenderat i dag. Storhandlad och det det blev en del filmköp såhär på söndagen. Behöver fylla på i hyllorna. Så här såg de ut (namn, år, betyg på IMDB, trailer).
  • Citizen Kane (1947) 8,6 Klicka.
  • Slaktaren (2007) 2,8 Klicka.
  • Stephen King's Box: Needful things, Children of the corn, Tales from the dark side (1993, 1984,1990) 6.0. 5,6. 5,8. Klicka. Klicka. Klicka.
  • Vanishing on 7th street (2010) 4,9 Klicka.
  • Leon (1994) 8,4 Klicka.
  • The human centipede (2009) 4,8 Klicka.
Kommentar: Citizen Kane har blivit klassad som världens bästa film ett otal antal gånger - ett måste i filmhyllan. Leon likaså. Har aldrig sett den i sin helhet. Riktigt spänd även på att få se Nathalie Portmans genombrott som 13-åring.

Resterande då? Är man svag för skräck, gore och allt vad äckel innebär är det lätt hänt att det blir en del halvbra stunder framför LG-skärmen.

Jag får spel


Ska låsa upp mitt Svenska Spel-konto. Bänka mig framför TV:n och hoppas på att casha in lite pengar. I matcher som känslorna är minimala för ger det ju extra spänning. Och kanske en och annan skön krona till fickan.

Men en match som betyder mer än någon annan spelades i går, Liverpool-Manchester United.
Ett oavgjort resultat. Ett misslyckande sett ur det United ska prestera. Bättre på alla positioner. Men med en illa samspelt backlinje, vilket syntes lite för ofta.
Man U spelar skolbok i försvaret, men inte desto mer. De där extra momenten som kominationen Neville/Brown-Vidic-Ferdinand-Evra stått för i ett par, tre år finns inte där längre. Det som var Uniteds styrka, försvaret, är nu dess svaghet. Om än möjligt bara tillfälligt. Tvekar inte på att Phil Jones blir en av världens bästa mittbackar inom ett par säsonger. Tvekar inte på att Evans kommer hålla lika hög klass. Ingen ny mittbacksgigant likt Ferdinand/Vidic, men ändå fullgod som tillfällig ersättare

Positiva vibbar ändå, på några sätt.
De Gea visar vilken stormålvakt han verkligen är. En potentiellt bättre (!) målvakt än Van der Saar.
Ingen förlust på Anfield. Det är första gången på tre år.
Trots Nani, Chicarito, Rooney, Anderson, Carrick och Valencia på bänken blir det 0-0 i första halvlek. De spelarna hade platsat i världens alla lag tre gånger om. Men återigen visar sir. Alex fingertoppkänsla. Inga storpengar spenderade på den startelvan, Benitez.

Late night with Eric Fiedler

Sen blogg i dag. Men inte desto mindre en blogg.

Bra jobbdag. Sju timmar. Men inget i morgon. Tyvärr.

Kollar film nu. Klart det bästa med helg: kolla hur mycket film man bara orkar.

Funderar därför på att slänga ut recensioner allt oftare. Vad tycker ni?


Och där kom det ...

VG

Spikat tre raka nu. Om någon timme har jag säkerligen lämnat in en uppgift likaså värt ett VG.

Wake up - the pranks

Har suttit på körskola i flera timmar. Är så seg i huvudet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men fram till dess att jag luskat ut det blir det gym - rutin.


And U2

Egentligen behöver jag inte skriva någonting. Egentligen behöver jag gå och lägga mig.

Undrar hur många timmar, hur många gånger jag lyssnat på U2.

En fascinerande tanke, på sätt och vis. Den retar mig. För att man över huvudtaget lägger ned så mycket tid på något ... Sjukt.

Men de sviker aldrig.

VG again

Det går rätt bra i plugget nu faktiskt.
På tre dagar, av fjorton möjliga, lyckades jag göra en personresearch tillräckligt för ett VG. Och för er som inte vet det, skrytkvoten slår i taket, är det högsta betyg på universitetet.


Sitter nu, efter att ha hårdstuderat personporträtt, med en personporträttsanalys. Relativt enkelt ändå. och har samtidigt fått möjlighet att läsa bra reportage jag annars aldrig skulle lagt ett getöga på.

Men, ska ha läst ut en bok på 300 sidor om två veckor. Veckan efter det, en bok på 250 sidor. Den sistnämnda dessutom på engelska. Tur att man har börjat ... not.

Nu återstår bara en blogg i pressetik som ska bedömmas, så hoppas vi på ytterligare ett VG. Hojta till om ni har lust att läsa bloggen om pressetik så kan jag lägga ut den här.


Heja blogg.se

Bara för det så svarade dom precis nu när jag skickade ett ytterligare mejl. Och titta, det fungerar!
Heja blogg.se!


Hatar blogg.se

Okey, nu har jag suttit i över en timma och försökt att ordna så att det ska gå och bädda in youtubeklipp.
Tror du att det fungerar?
Så fan heller.

Skulle vilja kräkas på blogg.se.
Så jävla dåligt, och inte fan har de svarat på "kundtjänst" på över en timma.

Get up and get your work done

Klev upp jättetidigt i dag - 09:30.
Känns som jag aldrig sovit i hela mitt liv nu.

I morgon ska jag upp 07:00. Riskettan, körskola och ännu ett steg mot att få köra bil. Ensam.

Ni särstavningsfobister som har synpunkter på uttrycket "i morgon", ni har fel.
Läs svenska språkets riktlinjer. Tack.

Ingenting - och ett skönt klipp

Jodå, det gick bra på träningen. Ett mål insläppt på match. Får anses rätt bra faktiskt.

Näe, nu är jag halvt slut i huvudet efter att hårdstuderat personporträtt i några timmar. Dessutom ett om allas vår Basshunter. Så ni som vill drömma (eller mardrömma) er tillbaka er till sommaren 2006 ...

Sjukt rolig musikvideo. En parodi på sig själv.
Men. Spelad över tre miljoner gånger.
Och här sitter jag, klockan halv ett på natten.

Musikvideon går av okänd anledning inte att bädda in. Gud har ett finger med i spelet ändå, men här är länken.

Ta upp en kastad boll

Det blev inte en kortvarig comeback. Jag ser ut att stanna. Om än utan min rosa linda.

Istället återvänder jag till grunden - målvakt.
Ljumskproblem på träningen i måndags är förhoppningsvis borta i dag.
På sätt och vis den roligaste postionen - den måste ju alltid fungera. En perfekt ständigt ringande väckarklocka för att alltid prestera, där snedsteg, misstag eller tabbar aldrig accepteras. Svart på vitt, bra eller dålig.

Vi är fyra stycken. Jag har inte stått på sex månader. Men ge mig ett par träningar och jag är redan bäst i laget.

Snart, bara dra på sig penisförlängarn och hoppa in framför buren.


Hope you are a fuckin' misfit

Många saker här i livet är omöjliga.

För att nämna några ...
  • ... göra mat ätbar flera år efer det att den tillverkas och distrubera den till ett så lågt pris att nästan alla har råd med den. Och dessutom tack vare en gröda som växer i ett land där det är -40° vissa delar på året.
  • ... bevistas i ett rum med absoluta nollpunkten, där ingenting finns (vilket gör att kroppens atomer inte hålls tillbaka av någonting och därför kan expandera ohämmat), där eld inte är möjligt och där luften är obefintlig.
  • ... hålla hela världshistoriens samlade skrifter i din hand, samtidigt som du lyssnar på en tonsättare som dog för 300 år sedan och under tiden tar reda på vad det blir för väder - imorgon - medan du har tillgång till allla telefonnummer i världen (i princip) och som du dessutom kan nå direkt och då titta på den du konverserar med, alla världens nyheter, mattematikens viktigaste ekvationer och högskolekurser.
Jävla tokiga idéer. Tänk om det gick?


Superkaoset

Har varit med om en av de mest kaotiska dagarna på länge.
Fick ett sms åtta imorse - jobbet bara ett par timmar senare. Då hade jag slutat jobba ungefär nio timmar innan jag klev på igen.
Orsaken till den nödutryckningen hittar ni här.

Fick den stora äran att skriva mitt första personporträtt någonsin.
En stor uppgift, om man säger så. Eco Örebro Baskets nya jätteamerikan, Bernard Toombs, 209 cm och 105 kilo intervjuades av mig. Och nog för att jag växt under sommaren, men är inte i närheten av honom. Läs ett kortare inlägg om honom här.

Comeback i målet och helt slut efter att ha halvt letat ihjäl mig efter Spelregler för press, tv, radio.
Ska unna mig lite South Park och en grym sovmorgon.

In i hetluften


Jättevärvning. Eco Örebro har värvat amerikanen Bernard Toombs, 209 cm på höjden. Här dunkar han i slutet på filmen.
Ska alldeles snart iväg till Idrottshuset i Örebro. Göra ett personporträtt på Eco Örebros nya superamerikan, Bernard Toombs.
Han är 209 cm lång, väger 105 kilo. Har rastaflätor.
Jag är 176 cm kort, väger 75 kilo. Saknar frissyr.
Frågor på den?

Sjukt kul i varje fall.

Fick sms om förfrågan klockan åtta i morse. Som tur var hade jag ljudet på. Var nära att bestämma mig för att stänga av det innan jag gick och la mig i går. Ibland tar man rätt beslut.

Nya grepp, nya vinklar - ny vecka


Bollstopp. Skrev bland annat om ÖSK handbolls historiska första poäng
i elitserien. Texten om Vivian Kamel på bilden och de andra i ÖSK hittar ni här.

Erkänner, är rätt trött.
Ska inte bli långdragen, men vill säga ett par ord.

Behandlar ämnet  jobb, så ni vet.

Undrar såhär efter att ha cyklat hem ännu en söndagkväll från "Borgen", denna gång i ett piskande regn och undermålig temperatur, om man kan trivas bättre än jag gör på mitt jobb. Det är stimulerande, varierande men framförallt underhållande.
Sju timmar i går, sju timmar i dag svischar förbi. Hinner med att skratta, bli lite frustrerad. Upplever koffeinrus med magont, tillfredställelse över bra vinklar eller meningar. Helskönt gäng som jag får tillfälle att hänga med på helgerna.

Henrik Brändh bloggade på na.se om lite av helgen, läs den här (extern länk).

Här är en av världens bästa reklamkampanjer


Finanskrisen - skulle du vilja förlora dina pengar med flit?

Jobbat i dag. Mycket bra, mycket bra.
Låg inte på latsidan när jag kom hem. Tittade på dokumentären Inside job. Blev Plötsligt så mycket mer kunnig om vad som orsakat den finansiella kris vi fortfarane befinner oss i kölvattnet av. Sjuka system tack vare en sjuk kapitalsm och övertro på marknaden.

Marknaden är en ständig vinstsökar ideologi. Allt handlar om ekonomisk vinst för företagen. Många ideologer tror att välfärd och ett fungerande samhälle kommer på köpet. Det har historien visat sig att så inte är fallet.

Så länge mattematiker gjorde störst pengar på att tillföra forskarvärlden någonting, så länge ingengörerna tjänade pengar på innovationer nyttiga för allt och alla är ideologin applicerbar på verkligheten. Men tyvärr fungerar det inte så.

Alla större bolag är aktibeolag (förkortat AB, ex Volvo Personvagnar AB). Ägarna är aktiägare, precis som du och jag kan vara. Deras intresse är att tjäna pengar på företaget, företaget är i sig beroende av aktieägarna som står för en stor del av det kapital man förvaltar.

Det är väldigt sällan vi köper någonting utan att förvänta mig att få någonting tillbaka. Att betala dyra pengar för papper som talar om att man äger en liten del av Volvo men som man inte får någonting tillbaka på är dumt. Om papprena istället skulle ge mig en stor ekonomisk avkastning, då är det helt plötsligt en bra affär.

Det är därför i sig självt extremt naivt att tro att företag ens funderar över att höja välfärden istället för att generera en högre vinst. Är företag tvugna att välja, vilket de allt som oftas är, faller valet på en bättre kvartalsrapport i större till att behålla den snälla men överflödiga arkivarbetaren.

För skulle företaget välja den kattälskande och Märklinsamlande Jörgen nere i källaren framför en extra nolla på resultatet skulle man framstå som sämre ekonomiskt rustade inför en köpare. För det enda köpare är intresserade av är naturligtvis vinst. Eller skulle du köpa aktier du visste att du skulle förlora på?

Världens återkomst

Han är tillbaka!
Efter en dags uppehåll med bloggen är det dags för ett inlägg.
Hade fullt upp mest hela dagen i går. Tydligen börjar jag närma mig uppkörning med Körskolan. Tydligen så är det bra mycket roligare att hänga på mitt 11 kvm² stora rum än att dra till krogen.

Jobbat mest hela dagen i dag faktiskt. Och mycket mer har jag fan inte gjort. Skitintressant, askul och ni bara dör av förundran när ni läser det här.

Dålig hypnos. Men det kommer ett inlägg till i dag - minst!
Håll till godo.

Högsta betyg - back on track

Fick tillbaka min andra betygsatta uppgift från Journalistikkursen i dag.
Betyg?
VG.

Känns skönt att få bekrfätat det jag att jag har inom mig. Nu bara fortsätta.

Ger mig lite ledigt

Har inget att ta ledigt ifrån egentligen. Måste plugga i dag så jag slipper göra det imorn i och för sig. Men jag sover en stund först. Gympass nu på förmiddagen, innebandyträning i kväll. Det tar lite på krafterna.

Screw you guys, no träningsvärk

Känns riktigt bra efter första högtempopasset på evigheter. Innebandyn i går alltså. Total avsaknad av träningsvärk. Möjligtvis ont i ljumskarna.

Ska jobba i helgen, så håll utkik efter matchrapport från Syrianska.

Nu blir det till ÖKK, tugga lite rygg.

Kan inte få nog av South Park. Eric Cartman är min tecknade tvillingsjäl. Tänkte bädda in ett klipp här på bloggen. Men det gick inte. Klicka här så kommer du till klippet! (Extern länk)


Beroende

Har sett nästan en hel säsong på en två dagar.
Det börjar nästan bli ohälsosamt.
Men South Park dominerar allt vad humor är.

Säsong tre av South Park inleddes med första avsnittet i går. Av 17 avsnitt har jag sett 13. Rätt insane.

Första träningen klarades av - med whiskeylunga. Men ändå. Gjorde väll inte bort mig helt i varje fall.

Saknar att göra mål på match.

England är på väg mot ett fiasko hemma mot Grekland. Ett fullsatt Wembley tycks få se sina vitdressade hjältar spela 1-1. Och därmed missa nästa sommars VM-slutspel.
Man får en sista chans, i den 93 matchminuten. En frispark, 25 meter från mål.

"Beckham could raise the roof with a goal".
Resten är historia.

Krig

Jadå, innebandy i dag.
Rosa grepptejpen är på, tekniken sämre än någonsin. Kondisen usel och positionsspelet obefintligt. Men fan vad episkt det ska bli. I lag, på riktigt. Aaah, kunde inte blivit bättre.


Naaaw - Super qute

Med de här säger jag god natt.

Innebandystjärnan

I morgon smäller det.
Jag börjar på innebandy igen!
Det blev klart i går att jag härmed tränar med Ekängen IBF.

Är ruggigt taggad just nu. Efter att ha varit på plats på derbyt mellan Örebro Innebandy och Kumla stod det liksom klart att det här är en liten bit av mig som behöver fyllas i. Hela liksom auran runt omkring ha jag saknat.

Vakna upp och komma igen

Innebandyderby

Jobbhelgen kan man checka av.
Nu är börjar en om än hårdare vecka.
Men inleder den hyffsat mjukt - framför datorn och med en koll av alla fotbollsidor på nätet.

Det är jag värd. Hoppas jag.

Här kan du läsa ett kortare reportage om innebandyt mellan Örebro och Kumla. Lägg märke till hur jag använder ordet super tre gånger. Kreativt att göra det i tre olika sammanhang dock.

Superhelgen

Har levererat som bara den i helgen. sex timmars jobb på lördagen, åtta timmar i dag.

Slappkollar Real Madrid-Espanyol som någon slags avslutning. Fotboll rundar av innebandyn, hockeyn, bandyn och handbollen från tidigare under eftermiddagen.

Borde egentligen studdera, men är på tok för trött och seg för det. Prövar Blogg.se-appen istället.


U2 inför Forward

U2. Första favoritbandet. Emellanåt lagt lite åt sidan, mest för att faktiskt lyssna på annan musik. Men soliga, vackra, vama och sådana där dagar som alla säger "Åh, den här dagen kommer jag att minnas", då åker de fram.

Det låter som om jag tror jag är värdig att säga "Nu är U2 bra, nu är dem dåliga". Det är jag inte.

Så det blir någon konsert i sorroundsystemet fram till dess att jag ger mig iväg på Forward-Umeå på Trängen. Frågan är bara vilken av DVDerna som åker in i laserläsaren ...

RSS 2.0