Tabbe, Lagrell

Lagrell tabbe
Nyheten är hämtad från SVT.se. Citatet är hämtad från ett brev Lagrell öppet skrivit till den svenska regeringen. Budskapet är tydligt: Ingrip. Men själva meningen innehåller också tre andra ord som ska motivera en snabb aktion; "innan någon dör."

Då står vi i läget där Lagrell antingen valt denna mening trots kännedom om bakgrunden, eller glömt bort supporterkulturens brokiga historia. Inget av alternativen är bra.

Den andra augusti 2002 avlider en 26-årig man på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hans namn är Tony Deogan. Tony Deogan dör som medlem i gruppen Wisemen, en huliganfirma som stödjer fotbollslaget IFK Göteborg. Anledningen till att Tony Deogan dör vid 26 års ålder är på grund av de skador han ådragit sig då personer sympatiserande med fotbollslaget AIK misshandlat honom. Misshandlat honom till döds.
Tony Deogan blev det första dödsoffret, relaterat till fotbollsvåld, i Sverige. Någon har dött i samband med fotboll.

Om Lars-Åke Lagrell väljer att inte uppmärksamma detta, mer än sju år gamla mord på en fotbollssupporter, hur många dödsfall ska man då bortse från i framtiden. Eller personskador. Eller ekonomisk förlust för klubbarna. Eller läktarskandaler, innan någonting de facto görs. Inte ökade bötesbelopp för klubbarna, inte poängavdrag.
- Debatten måste lära sig skilja på supporterkultur och fotboll. Supporterkulturen är beroende av fotbollen, inte tvärtom.

Nu skriker både fotbollsförbundet och regeringen åt varandra, skyller de fullständiga uppror som skett i samband med fotboll på varandra. Men frågan är om det egentligen är klubbarna själva eller om det är samhället som ska tåda bukt på problemen över huvud taget. Problemet är inte klubbarnas eftersom deras rörelse är riktad till fotbollen, inte heller är det någon upp till regering eller riksdag att ta huliganerna i nackskinnet. Problemet ligger i supporterkulturen och det är endast där som problemet kan lösas. Fanskaror är en egen grupp med andra sociala normer och förutsättningarn än övriga grupper, politiska som faktiskt klubbarna de faktiskt hejar på. Det är inte samma personer som arrangerar tifon som arrangerar torsdagens fysträning eller arrangerar nästa veckas spelarköp.

Att låta supporterklubbarna själva ta ansvar för de avarter som kastar in smällare på linjedomare och som slåss utanför arenorna kan vara en alternativ lösning.

Läktarna är supporterns område, inte spelarens. Ge då supportrarna rättigheten till en avsedd del på arenorna eller läktarna helt och hållet medförandes ett ansvar över sin rättighet. Ge supportergrupperna som bör ställas ansvariga för den negativa läktarkulturen, rättigheter att vara självständiga. Rättigheten till befogenheten att stänga av och att porta eventuella bråkstakar från arenorna. Klubbar kan då inte ställas asnvariga, då deras faktiska uppgift är att sköta det sportsliga, och heller då inte drabbas av att en grupp skilld med med anspråkande på klubbemblemet ställer till med bekymmer. Detta kan medföra att hoten mot avstägningsansvariga chefer inom klubbarna slipper oroa sig för nattliga telefonsamtal. Medföra att supportrarna faktiskt börjar ta ansvar, för delen som gör det idag är betydligt större än de som missköter sig. Låt idrottsklubbar hålla på med idrott, supporterklubbar med supporterfrågor. Inte tvärtom, som läget är idag.

Tony Deogan
Tony Deogan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0