Recension: Scream 4

Scream 4 är inte en perfekt film. Faktum är att den är långt ifrån en perfekt film. Den har scener som inte leder någonvart, karaktärer som inte behövs och några riktigt skumma regival; vad den däremot faktiskt lyckas vara är den perfekta biofilmen, skriver bloggens gästrecensent Olliver Blückert.


Jag är förmodligen den minst passande människan att recensera en Scream-film, allra minst en jag faktiskt fick se på bio, för jag tänker erkänna här och nu att jag hade älskat den här filmen även om den var värdelös. För att sätta lite perspektiv på det hela: Jag älskar trean, och det är en film jag till och med kan erkänna att den suger, men jag älskar den ändå. Jag säger det här för att ni ska kunna sätta lite perspektiv på det jag kommer säga direkt efter att jag har skrivit vad den handlar om.


Sidney Prescott har skrivit en bok om hur hon tog sig ifrån att vara ett offer, till att kunna stå på egna ben, och nu återvänder hon till sin hemstad för att signera böcker. Det råkar dock vara så att just den här dagen är det årsdagen för de mord som skedde i första filmen, och för att fira detta har någon tagit på sig Ghostface-dräkten och bestämt sig för att det är dags att göra en nyversion utav den första massakern, och lägga några fler kroppar på högen med Woodsboro-lik.


HERREMINGUD! HERREMINGUD! HERREMINGUD! Jag har faktiskt fått se en Scream-film på bio, och det var så coolt! Det var liksom en massa blod, och en massa humor och Neve Campbell är fortfarande såååå het, och alla var så bra, och Hayden Panattiere är så het och alla är så coola och det är så kul och allt är så nostalgiskt!

Nå, för att försvara mig är det faktiskt en riktigt bra film vi har att göra med. Den är smart, den är rolig, den är spännande, den är fartfylld och den är otroligt välskriven; alltså allt som ettan och tvåan var, och allt som saknades ur trean. De nya karaktärerna får tillräckligt med tid för att man ska kunna tycka om dem, samt misstänka dem, och de gamla karaktärerna ges tillräckligt med tid för att det ska kännas som en Scream-film och att man ska bli nostalgisk och lycklig.


Av den lilla snutten handling jag skrev kan ni säkerligen räkna ut vad det är de gör sig roliga över den här gången. Ja, det är väl självfallet alla nyinspelningar på gamla skräckfilmer, som har släppts under det senaste decenniet, och detta är något de gör med stil. Hela filmen är späckad med slag-under-bältet-skämt riktade mot serier med överdrivet mycket uppföljare, likväl som serier där morden blir ett för stort fokus och sist, men verkligen inte minst: Nyinspelningar av klassiker. Filmens hejdlösa humor och klockrena punchlines blir dock ett litet bakslag, för när ett mord väl sker så inser man att man inte är rädd.


Vi är fyra filmer in i serien, och skräcken, som en gång blandades så väl med komedin, är numera nästan helt försvunnen. Jag är inte säker på om det här var ett medvetet val, för att visa att nyinspelningar ofta bara blir självparodiska, eller om det bara var ett fall av att de inte visste när de skulle ge upp humorn, men i vilket fall som helst så är det en sak som inte riktigt fungerade för mig. Att en del av humorn dessutom är plågsamt dålig gör det inte lättare att vara förlåtande mot filmen. Jag önskar jag kunde ge exempel, men det skulle avslöja för mycket, så istället tänker jag ge er en replik och sedan be er hålla utkik efter den: ”Fuck Bruce Willis”. Se filmen, leta efter den repliken, och sedan förstår ni vad jag menar med att det är pinsamt dålig.


Men det här är bara ett mindre bakslag i en film som, utöver det, är förvånansvärt underhållande, och som faktiskt överträffar alla filmer i serien när det kommer till hur långt de går med morden. Morden i den här filmen är otroligt brutala, våldsamma och blodiga och de är dessutom mycket längre och mer utdragna än i de tidigare filmerna Här fungerar faktiskt balansen mellan humor och allvar, för nästan vartenda mord utförs utan några skämt, vilket gör att allting känns mycket verkligare. Hade humorn fortsatt in i de scenerna så hade det inte varit lika effektivt, men att låta det hela ta ett abrupt slut gör att man känner allvaret i situationen och hur hemskt det som händer faktiskt är.


Scream 4 är inte en perfekt film. Faktum är att den är långt ifrån en perfekt film. Den har scener som inte leder någonvart, karaktärer som inte behövs och några riktigt skumma regival; vad den däremot faktiskt lyckas vara är den perfekta biofilmen. Den är otroligt rolig, väldigt underhållande och den har perfekt längd för en film man kan se på bio utan att bli uttråkad. När jag såg den var vi kanske tjugo personer i en biosalong med 300 säten, och jag kände ingen där, men det är fortfarande den bästa bioupplevelsen jag har haft sedan jag såg Drag Me To Hell för tredje gången, och precis som med Drag Me To Hell kan jag tänka mig att betala för att se den här filmen på bio tre, eller fler, gånger.


Och om ni, mot all förmodan, var och såg den klockan 18.45, fredagen den 15 april, så vill jag bara be om ursäkt för att jag klättrade på sätena, fnittrade genom hela filmen och började asgarva och pipa uppspelt varje gång någon blev mördad. Jag kanske verkade barnslig, men ni råkade bara fånga mig i det mest nostalgiska ögonblicket jag någonsin har varit med om.


Betyg: 4.5/5.


Olliver Blückert


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0