Började vi?

Oj, tre timmar var jag i skolan idag. Eller nej, inte ens det. Två timmar och femtio minuter, sedan var det slut helt plötsligt och ändå hann vi med att gå igenom hur man räknar ut sannolikhet och odds på den en och en halv timma lång mattelektionen och hann med att dela på en match i brännbollen på idrotten. Ett par tänkvärda ord fick vi med oss från matten angeånde sannolikthet och tack vare bland världens smartaste idéer i youtube kan jag ju faktisk visa dessa ord på min blogg här med...
.... Mina damer och herrar: TAGE DANIELSSON!

 

Eric Fiedler


Kontakt av tredje graden

Jag fick som uppdrag här i veckan att på tyskalektionen finna tyskspråkiga chater och kom då i kontakt med denna sida för global kontakt mellan språkövande människor. Om du är intresserad av att hjälpa en Nya Zeeländsk 23 åring med sina svenskakunskaper eller om du bara vill lära dig att äntligen kunna placera dina franska pronomen rätt är detta sidan för dig. Det är ju fatiskt så mycket roligare att få hjälp med sitt språk av en riktigt fransos eller irländare än att få öva på att berätta hur man vill ha sitt hår klippt från övningar ur en "trälig" övningsbok i nyupplaga från 1987.

http://www.sharedtalk.com/

Eric Fiedler

Kulinariska Lördag

Lördagsmorgon och en 3,5 löprunda i ruggigt tempo stod på schemat. Mycet mer än så hann jag fatiskt inte med på morgonkvisten förens det bar av till faderns jobb på SAKAB utanför förorten till förorten, Kumla, då SAKAB firade sitt 40 års jubiléum. Så grattis till dem! Rundvandring skedde på området av den mycket kunnige styrelseledamoten, men för dagen iklädd rollen som guide, Mia.

Efter att ha spatserat runt på en av nordeuropas mest avancerade anläggningar för förbränning av farligt avfall hela förmiddagen, åkte min far och jag upp på stan av vad som skulle komma att bli något av en kulinarisk liten utflykt. Först av allt skedde ett stopp på den nya fiskdelikatessbutiken på Engelbrektsgatan i Örebro. Eftersom jag hyser gastronomisk kärlek till de flesta havslevande djur, från den sunkiga hajmalfilén (som jag tycker smakar riktigt gott som vardagsrätt) på Willys till innanmätet på en krabba, inhandlades den rikskända lokaldelikatessen gös och efter att ha för första gången smakat räkor som rökts inhandlades även tio sycken av dem med.
Ifall du själv känner att du vill tillaga en fiskrätt på färsk fisk eller söker havets läckerheter rent allmänt skall du definitivt bege dig till Herrmans Fisk. Om du vill vara säker på att det du söker finns när du kliver in i den lilla butiken kan du försäkra dig genom att ringa 070-584 68 96.

Turen fortsatte till Cervera på Oscar C-gallerian och far gjorde vad han kallade ett rent vansinnesköp. En sådan här typ av maskin inhandlades nämligen:

Nespresso

Maskinen är för er som inte vet det en "Nespressobryggare". Det säger väll i och för sig knappast mer än att den åtminstone låter hyffsat cool och allmänt dyr, vilket den också är, men för att utveckla detta är det en typ av espressobryggare men som istället för att du maler böner själv och sedan brygger genom ett specielt espressofilter under högt tryck så sätter du här in en slags kapsel och trycker på en knapp och voílá, du har en alldeles egen espresso. Så nu har vi ännu en onödigt dyr sak som inte egentligen är väsentlig för att våran familj skall överleva eller egentligen inte skall påverka vår lycka på något sätt, men vår levnadsstandard har åtminstone höjts till "lyxtillvaro" vilket aldrig kan vara fel.

Espresso



På kvällen fick man se Man U vinna lite snöpligt över Arsenal med 2-1 samt avnjuta en smakrikt tillagad gös, smörstekt panerad i skorpmjöl, salt och vitpeppar tillsammans med ett mos på potatis och spenat, till en mun av ett ruggigt gott men för fisken för blommigt, Alsace. Smaken var så blommig och full av äpple att den satt kvar långt in på förmiddagen vilket var en udda kontrast till en nybryggd kopp kaffe.

Eric Fiedler

Late night

Denna blogg kommer sent som attan och kommer inte till att handla om något mer än det att jag berättar för er att jag återkommer imorgon med nya spännande saker!

Eric Fiedler

Klockan slår, klockan klämtar

Klockan är nästan fem minuter över nio när jag börjar skriva detta inlägg och jag konstaterar att jag varit effektiv i allt förutom att göra det jag egentligen planerat. Jag har till exempel redigerat om Thoren Business School Movie Club hemisdan (Klicka här), designat om min blogg (hoppas ni gillar min nya färgsättning och skrivstil), lagat mat och diskat. Tanken var ju att jag skulle sticka näsan i min bok för att låta mitt medvetande befinna sig i en fiktiv mordutredning och inte på en gul och röd paprika, något som mina tankar ändå inte alls tycktes vara för en sekund och jag lyckades återigen med konsstycket att skära mig, denna gång i tummen. Nåja, nu skall det ivarje fall bli lite avkoppling med ett glas Pepsi och några hidösa mord i Bostonmiljö!

Eric Fiedler

Tyska som avslutas klockan fyra på en fredag

Jag sitter nu på veckans sista lektion, en lektion som endast behandlar och innefattar det outrgundliga och besvärliga språket tyska. I loungen konstaterades det för endast några minuter sedan att det måste vare djävulen själv som lagt den absolut och tveklöst tråkigaste lektionen denna sena timme på arbetsveckans sista timma. Det här får klassas som "inte okey".

Ikväll å andra sidan är det fredag, min egna myskväll då jag planerar att mysa ned mig i sängen tillsammans med min bok "Mörker, ta min hand" eller en riktigt giftig film, typ Donnie Darko.
      Tills dess att min planering blir verklighet skall jag vilja kalla Fausts historia om den olycklige Werther och hans ohyggliga lidanden för lindrig och lida mig igenom de sista kvartarna av tysk grammatik smidda i helvetets brinnande landskap.

Eric Fiedler

Inglorous Basterds

Inglorious Basterds

Det var med extrema förväntingar jag tillsammans med några väner slog mig ned i biofotöljen för att se, vad som en hel del kallar, ännu ett mästerverk signerat Quentin Tarantino och när jag som en bra mycket lyckligare människa än innan biobesöket. nästan tre timmar senare reste mig kunde jag glatt konstatera att mästerverket inte bara var ett modifierat rykte utan ren fakta.

Vi introduceras snabbt för Nazisternas grymhet mot Judarna under andra världskriget då den grymme SS-Officeren Hans Landa spelad av den språkskicklige Christoph Walz, när denne med hjälp av en tysk patrull tvingar en mjölkbonde på den franska landsbyggden att avslöja var någonstans i huset han gömmer en familj judar. På makabraste vis mejar avrättningspatrullen ned den gömda judefamiljen, men med sina tårar blandade med sin familjs blod rinnandes ned från kinderna lyckas den unga flickan Shoshanna, Mélanie Laurent, fly. Hans Landa ser den unga flickan bokstavligen springa för sitt liv och lägger an sin pistol och siktar men drar så tillbaka sin Lüger och skriker hånfullt "På återseénde Shoshanna" och likt ett ödets nyck korsas deras vägar ett par år senare när den tyska krigshjälten som genom sin bragd att ensam ha dödat över 300 amerikaner fått en film till sin ära som denne också har huvudrollen i, Fredrik Zoller, Daniel Brühl", förälskar sig i Shoshanna. Fredrik insisterar inför självaste Joseph Goebbles att premiären skall flyttas till den biograf som Shoshanna, nu ett par år efter sin flykt är ägarinna till. Hans Landa, säkerhetschef för evenemanget, ställer sig ytterst tveksam till den nya visningsscenen men går sedan med på att det gigantiska arrangemanget, som inhyser högt uppsatta nazister, ja till och med självaste Führern förväntas att dyka upp, till Shoshannas lilla biograf. Shoshanna beslutar sig för att ta hämnd på sin döda familj och planerar att bränna upp biografen, men vad hon inte vet är att fler är intresserade av att förstöra galapremiären.
       "The Basterds", de nazistiska skalpjägarna med den uramerikanske Lt. Aldo Raine, Brad Pitt, i spetsen, är även de sugna på att få ett abrupt slut på det krig som en hel värld är involverat i.

Inglorious Basterds
Den giftigt vackra Mélanie Laurent i rollen som Shoshanna


Allt är spänt. Allt är allvarligt, så allvarligt det egentligen kan bli.Ett möte mellan en djävulskt arrogant dödsofficier från det beryktade SS och en fattig mjölkbonde som tvingar offra liv för att rädda sitt eget. Innan valet är skett ber bonden om att å röka sin pipa. Officiern ber om ett glas mjölk. De talar i allvarlig ton. Christoph Walz briljerar på både franska och på engelska i denna scen som om denne inte gjort någonting annat i hela sitt liv än att lära sig uttala "merci" mer perfekt än en fransos själv skulle kunna göra. Bonden röker lite till, officieren dricker upp sin mjölk och ber om att även han skall få röka sin pipa. Ingenting konstigt. Tråden mellan liv och död är så spänd att den nästan skymmer den otroliga känsla för kamerainzoomningar som Tarantino tycks ha. Bonden tillåter officieren att röka sin pipa. Landa plockar upp sin pipa, i den allvarligaste av stunder livet har att komma med, och pipan är fem om inte sex gånger så stor som bondens och bevisar att även här har officieren makt, allt detta med en så ironisk twist och dråpligt finlir att man inte kan göra annat än att hysteriskt låta sig själv skratta. Hur förbjudet det än må vara att dra på smilbandet åt officierens makt när det visar sig att dennes pipa är flera gågner större än bondens så går det inte att göra annat.
       Tarantino är en mästare på att driva med sin egna yrkesroll som filmskapare. Ingen överhuvudtaget är i närheten vad det gäller att få fram en punchline så sylvass och så träffsäker att man undrar ifall man har en stor bullsuye inristad på skrattreflexen som Quentin Tarantino. Samarbetet med partnern Eli Roth och dennes fetisch för komskt överdrivet blodiga våldsarrangemang passar så snuskigt bra in i all ironi över amerikanarnas syn på sig själva som människosläktets väktare. När dessutom den gamle räven Samuel L. Jackson dyker upp som speakerröst är Tarantino-orgasmen total. Den för Tarantino nye medarbetaren Brad Pitt så kunde han inte skildra den idealsike löjtnaden med underbett stort nog att tömma Mississippi i, bättre och lämnar varje nazistförudmjukelse mer uppfinningserikt och klockrenare för varje gång. Kanske borde det varit mer av denna vara och kanske borde det vara ännu lite mer "Taranstinskt" snillrikt med plojjigt ritade pilar och actionladdade presentationer av historiens figurer än vad det redan är, för stundtals saknar man dessa små finurligheter och även ifall varje scen är klippt perfekt så suktar man bara tills nästa gång Lt. Raine springandes med sitt manskap i slow motion.

Betyg: E E E E E

Eric Fiedler

Filmer som, oavsett vad som händer i världen, kommer att ses

  • Looking For Eric


  • District 9


Eric Fiedler

Droppen som fick molnen att rinna över

Den första saken jag konstaterade när jag kom till skolan var att jag var, rent ut sagt, jävligt blöt. Saken skulle inte bli mycket bättre av tyska men döm om min förvåning då vi startade första lektionen för terminen med att försöka modernisera tyskaundervisningen, vilket ledde till att tyskalektionen blev en hyffsad, om än blöt, upplevelse.
     Nu är jag med och skapar historia då Thorens första Historialektion håller på att genomföras. Vår mycket förnulige lärare Martin Hylén hade funderat ut ett par ofantligt filosofiska frågor som fick fundera på, bland annat vem i historien som är/var mest historisk och när egentligen den mest historiska tidpunkten var. Helt enkelt pysslar vi i detta nu med att leka med en paradox då det egentligen inte går att säga vem som varit mest historisk eller vid vilken tidpunkt mest historia skapats.

Ikväll blir det till att gå på Quentin Tarantinos nya rulle "Inglorious Bastards" tillsammans med TBS-kollegorna Olliver, Mikael samt med den firsörstudderande Tia Kennerberg.
     Tills dess bjuder jag eder alla på bildbevis på den vals som tidigare nämnda historieläraren Martin och företagsekonomiläraren Andreas Liljeson drog under gårdagen.

Martin och Liljeson dansar

Eric Fiedler

Kortdag

Första lektionen för det här året är numer avklarad. Rivstart med ekvationer, potenser och annat smått och gått har redan satt min hjärna på prov och gett mig huvudbry.
      Rast nu där meningen är att vi skall äta lunch, klockan tio i elva... På tjugo minuter... Nej tack.
I-lands problemen haglar i nuläget men personalen jobbar på en lösning på detta med lunchens något udda tid och plats då vi dessutom har vi blivit förvisade till ett ytterst litet rum i Restaurang Amica Nortulls kvava källare. Inte heller det okej. Lunch blir det hemma istället då vi slutar tio i två. Efter det blir det till att med fötterna i löpardojorna och med spring i benen dra en halvmil i hyffsat tempo. Gymmet skall nog avklaras det med innan dagen är slut.

Thoren Business School Grupprum

Eric Fiedler

Leva loppan

Great med måndag och skola?
Njaa, sådär. Idag var ännu en sådan där vi-håller-fortfarande-på-att-få-i-ordning-allt-dag då vanliga lektioner inte ägde rum. Istället berikades dagen till en början med en föreläsning om entrepenörsskap, som var riktigt intressant och givande. Jag vann även en bok då föreläsaren Hans Sollerman från IT-företaget e-man undrade vilken som var en entrepenörs största fiende. Svaret då? jo egentligen ganska givet: Man är sin egen motståndare då man är ensam om att sätta gränser för sin egen storhet. Så en bok fick jag alltså för mitt svar, bild på den samt två andra böcker med minst lika fascinerande historia kommer här nedan.

På eftermiddagen var det loppmarknad på Thoren. Pengarna som inbringades är avsedda till någon slags fest som skolans Elevråd skall arrangera. Dryga tusen kronor blev det till slut och efter en stunds räknande kom jag, Magister Hylén samt Marcus i paralellklassen överens om att det skulle täcka kostnaden för ungefär 200 partyhattar.

Imorn blir det ändring på  slöeriet, för imorn, lyss opp nu allesammans, då, då drar de riktiga lektionerna igång. Våran klass mjukstartar med ett två timmar och fem minuter långt givande pass i ämnet Matematik.

Thoren Business School Loppmarknad
 
Thoren-Loppis

  
Böcker

Boken längst till vänster införskaffades på loppisen, ett riktigt kap för en tia blott som ger mig kunskap om allt!
Boken i mitten var den jag erhöll för mitt kunnande svar.
"Döda Själar" som ligger i den högra delen av bilden hade magister Hylén skänkt. En bok som handlar om en mans nedåtgående psyke på ett sovjetiskt mentalsjukhus. Det visade sig även att det var samma bok som jag har ståendes hemma i rummets bokhylla. Lustigt.

Eric Fiedler

Bilder från igår

Kalas för Hannah

Partyhatt på!

Kalas för Hannah

Kubb!

Kalas för Hannah

Vi vann!

Kalas för Hannah

Mysigt?

Kalas för Hannah

Lite av folket sett från min position i sackosäcken

Mormorstrumpor

Till sist en bild av mina raggsockor och vantar som Mormor Gun stickat och som hon var vänlig att ge mig!

Eric Fiedler

Hejdå, hejdå Hannah!

Denna soliga höstmorgon, oj nu när jag inledde denna mening upptäckte jag att klockan var fem i halv två(!), så med andra ord: soliga hösteftermiddag känns allting stabilt, härligt kärleksfullt och ytterst förnöjsamt. Gårdagen bidrog med så mycket roligt och kärt att alla världens krig känns ofattbara om nu så mycket omtänksamhet, lycka och kärlek kan infinna sig i bara ett hus.
     Ett helt gäng var vi som  tog farväl, 19 personer av för mig bekanta och obekanta ansikten men numer bekanta, av Hannah som reser till Canada som utbytesstudent i 10 månader. Ett stort äventyr för flickan som jag i 7-års åldern vattenkammade mig en timma för och egentligen är ett "lycka till" överflödigt då jag vet att Hannah kommer klara detta galant men det hör ändå till sakens natur att giva en sådan hälsning:

Lycka till Hannah!

Bilder kommer lite senare!
Ha en underbar söndag och njut nu rikligt av det spektakulära vädret!

Eric Fiedler

Helg!

Efter två dagar i skolan är det nu hux flux dags för lite ledighet. Mycket intryck de senaste dagarna tror jag då jag drömde om allt ifrån att Harry Potter satt i min soffa till sjöutsikt och den gamla väninnan Viktoria Johansson som frossade i räkor...(?)

Med andra ord vaknade jag med en känsla av att inte ha sovit någonting. Trött o seg har jag endå tränat idag, löpning och gym. Duktigt!

Om några timmar bär det av mot Clara där ett gäng sköningar ska ha avskedsfest för Hannah som drar till Canada. Partyhattar, skimrande i diverse olika kulörer, inföskaffades därför under förmiddagen.

Ännu mer Cred skall jag ge mig själv eftersom jag skrev det här inlägget med två omplåstrade fingrar. Detta leder mig in på ett allmänt tips som kan vara ett bra tillägg till alla människors goda kunskap: Var uppmärksamma när ni lagar mat, knivar har en tendens till att vara vassa...
Peace & Love. PUSS!

Plåster


Eric Fiedler

Tankar om tankar

Nu får ni allt något att fundera över!

Det tar 0,2 sekunder att tänka en gammal tanke.
Det tar 0,4 sekunder att tänka en ny tanke.
Om det tar tid att tänka en tanke och mer tid att tänka en ny, hur blir det då ifall vi finner oss i en helt ny miljö eller situation?
Detta faktum, visar det att man potentiellt befinner sig någon annanstans längre fram i tiden än vad man i själva verket upplever?

Eric Fiedler

Höstrusk på Thoren Business School Örebro

Andra "skol"dagen avklarad. Den årliga klasskampen är kanske mer av en aktivitetsdag än en skoldag om man så får säga. Uppdrag skulle utföras och den med flest avklarade sådana kunde kalla sig själv för segrare i denna ärfoyllda tävling. Jag blev mer eller mindre tilldelad 2 olika uppdrag som jag på egen hand (...) skulle klara av, vilket jag också gjorde efter visst stånk och stön. Jag fixade både fika, tömde hela frysen hemma i Almby och förnedrade mig på 10 olika bagerier genom att fråga ifall det fanns någonting gammalt, men för den skullen ätbart, som jag skulle kunna få samt pungade ut för en flaska saft och jag skrev en hyllningssång till ettorna. Tråkigt nog och mina ansträgningar till trots vann våran parallelklass BP 08 A.

U2 1/7 2009

Nu har jag bytt om till mjukiskostym, och med världens mest destruktiva väder pågående utanför fönstret så drömmer jag mig tillbaka 19 dagar ungefär och till de första klingande tonerna från The Edges gitarr när Where the streets have no name nalkas. Underbart.

Eric Fiedler

Andraringare

Nu var då år 2 på Thorén Business School officiellt invigt, härligt!
       Lika roligt som jag trott att det skulle vara att träffa alla igen, stämningen i klassen lika påtagligt lättsam som vid tidigare tillfällen.
     Dagen flöts snabt förbi med lite information om kommande vecka och vad som sker första dagarna. Roligast av allt var nog dock att jag numera har min före detta samhällkunskapslärare, numera magister i ämnena histora, psykologi och filosofi, Martin Hylén, som "mentor", vars uppgift går ut på att följa varje elevs indviduella utvecklingskurva. Tur för mig då att min mentor och jag inte bara kommer väldigt bra överrens och kan erbjuda de hårdaste tankenötterna, utan att denne herr Hylén dessutom undervisar i de ämnen som jag anser vara allra mest intressanta!
     En ny vaktämstare har vi dessutom tilldelats, en schweizare som till min stora besvikelse knappast var den typskit tjocka farbrorn med slipover med tillhörande moonockel samt fickur och vars urmakar titel gått i generationer fram tills att denne valt att sadla om till vaktmästare på TBS, som jag i förhoppning väntat mig att se.

Imorgon är det "klasskamp" mellan tvåorna och ettorna, och inte "om" ettorna som något pulver i klassen tyckte sig höra och i nästa vecka är det "Business Day" med föreläsningar samt en loppmarknad, vars överskott går till en fest som elevrådet väntas hålla i, men nu däremot är det nog dags för lite bok.

Bok


Eric Fiedler

Däckad

Om 15 timmar och 15 minuter börjar skolan igen, och för er som inte är införstådda i den glädje jag känner för detta kan jag bara säga: Jag längtar.
     Jag längtar efter att få en skön huvudvärk då hjärnan arbetat sig matt. Jag längtar efter att ifrågasätta, bli ifrågasatt och inse fakta. Jag längtar efter lite nya perspektiv och efter nya kurser. Jag längtar till Martin, till Jonas och till Magister Liljeson. Jag längtar till TBS, alias Thorén Business School!

Den här sista dagen inför det nya schemat har egentligen bara varit en lång väntan. Ett värdigt adjö till sommarlovets sista dagar. En klar och hög luft med strålande sol, en promenad och en cykeltur. Cykelturen slutade dock i en tråkig faddäs då cykeln fick sin andra punktering på lika många dagar. Det trasiga däcket lät mig färdas hem via fot halvägs till Almby efter en tur på sta'n, med det härliga vädret gjorde det hela till en trevlig promenad och bidrog till att däckhistorian snabbt föll i glömska.

Promenad
Så här vackert kan det vara då Almbys vidder sträcker ut sig i sin fulla prakt!

Nej ni/du, kära läsare, nu skall jag nog ta mig igenom en etapp i min bok!

Eric Fiedler

The last day

Två dagar tills dess att man återigen entrar lokalerna till Thoren Business School Örebro. Huh vad snabbt detta lov gick och detta till trots att detta lov får stå som ett ganska händelselöst jämförelsevis mod vad föregående sommrars lov erbjudit, men de har i och för sig varit späckade och planerade till bristningsgränsen med allt ifrån tripper ner till kusten till exotiska Egypten.
Minnen från denna sommar får alltså bli;
  • Stockholm med Knoddan (Tillika Clara) Anledningen till detta rätt så vedervärdiga smeknamn är att min mor tidigare haft ovanan att kalla mig "Knodden", detta till min väninnans stora nöje.
  • Grillning med Knoddan,Olle, Linnéa och Elina
  • Bio med Olliver och Jessica
  • Vego-tacos, bad, promenad och film med Johannes och Knoddan
  • Dingla med fötterna från brygga vid Svartån med Clara och Hannah
  • Kaffe, palt och film hos Johannes
  • De rosa tofflorna
  • Midsommarsvandring med Mor
  • All film Jag sett
  • "Röda Rummet"
  • U2 ! ! !
Allt detta hittar ni alltså i bloggens gigantiska arkiv här till höger!

Eric Fiedler

Lektyr

Jodå, idag har jag inhandlat ny litteratur att stilla mitt hungriga lässinne med, allt ifrån ruggiga spökhistorier om döden till filosofiska tankar om människan!

Kan för övrigt berätta att jag lyckades sälja 2 liter av dom där jävla blåbären i Lördags, och som om det inte vore nog fick jag en ytterst generös dricks på 20 kronor vilket gjorde det hela till en förtjänst på 100 kronor. Härligt!

Angående vad som hände i helgen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om det. I största allmänhet kan jag väll avslöja att jag är jävligt besviken, förbannad och trött på det här nu. Gnistor som slutar spraka gång på gång på grund av händelser jag inte kan råda över. Ett svenskt ord finns det för sådana här händelser...
... Kuk.
Kuk, men inte på allt här i livet, men på vissa så finns det bara Kuk.

Så om min brist på livets goda nu lyser igenom mina texter ber jag om ursäkt på förhand, det kommer ordna sig på ett eller annat sätt.

Eric Fiedler

Söndag

Det finns två anledningar till att jag inte bloggade igår.

Den ena var att jag blivit sviken... igen... av den anledningen också tappat en slags gnista inom mig, men också en lättnad som lämnat sin tygnd från mina axlar. Mer om det imorgon.

Därför har jag valt att inte titta på tv (med undantag för Man United - Birmingham) eller för den delens skull varit inne på internet. Istället har jag idag läst 541 sidor i Harry Potter och dödsrelikerna, en epok har nu gått i graven. Den sista Harry Potter-boken är nu utläst.

Eric Fiedler

Tristess

Jag är seriöst riktigt tagg på att få återvända till Thoren Business School's lokaler på Klostergatan i Örebro.  Kort sagt kommer det bli  fruktansvärt kul att återse alla efter det för långa sommarlovet.
     Personerna i all ära, men det är studierna som räknas.Jag ska äga Thoren i år. Ingen, ingen kommer kunna vara i närheten av mina studieresultat och ambitioner i år.
Jag ska krossa.


Eric Fiedler

Är det höst idag då?

Höstdagen igår regnade tyvärr bort, något som jag fick erfara i min blåbärsskog. Har plockat sammanlagt 8,6 Liter nu och ingen vill köpa, så nu, nu står jag här med jävligt mycket blåbär. Jävligt mycket blåbär.

Idag vill däremot det beryktade höstvädret infinna sig. Glatt steg jag, med mindre timmar sömn än vanligt detta sommarlov, upp och trots att jag snålade med kaffet genom att förnedra denna livsvikta dryck genom att värma den en stund i micron kunde mitt humör knappast dämpas när en härlig bris brummande svepte in genom balkongdörren. Promenaden i den härliga höstsolen gjorde inte saken sämre. Lite senare på eftermiddagen var dagen fulländad då jag på fann mig själv sittandes på balkongen läsandes, med luften kylig men med en sol så starkt lysandes att värmen ändå var den dominerande av de två.
     Efter frukost och det absolut sista av kaffet i burken som fick utgöra en ny bryggd, gränslades cykeln och jag tog mig i makligt tempo upp till staden. Iförd min svarta jacka blev det något för varmt då förmiddagen hyste en sensommardags karaktär. I den alldeles perfekta temperaturen och med den blå himlen som tak vandrade jag runt bland de olika butikerna som tilhandahåller kontorsmateriell.
     Kontorsmateriell är för övrigt en sak som jag tror att allra de flesta människor i detta avlånga land riktigt myser vid tanken på; att få stå och kludda lite med några olika pennor, titta efter gem i olika kulörer och luska och funder över finurligt konstruerade pennvässare. Att denna allmänna materiellfetisch inte blivit synonymt för det svenska folket och en mytbildare förvånar mig fortfarande, alla tycks hysa kärlek till de små föremålen men att erkänna det faktum att man tycker det är vansinnigt spektakulärt med ett flerämnesblock är fullständig tabu.

Kontor
200 spänn, allt som allt
12 Blyertspennor, 6 Block, Två  Mappar, Ett Sudd Och En Kulspetspenna

Eric Fiedler

Klar är luften

Jag är nu definitivt säker på att jag sover för mycket. Hade återigen problem med att somna under gårdagsnatten, inte lika besvärligt denna gång då detta gav tillfälle att som sista nittitalist i Sverige inleda den sista Harry Potter-boken. Det blir helt enkelt att dra ut på dygnet lite och dessutom ställa in sig på den nygamla dygnsrytm som skolan "tvingar" fram. Ett tämligen positivt problem alltså.

Kan väll inte mycket mer än att njuta av höstens allra första dag idag. Skogen lockar med sina blåa bär och den höga klara luften borde jag egentligen ta och konservera på burk. Ingenting går upp mot ett djupt andetag på hösten och med solen att solen, trots den kyliga temperaturen, värmer lite i nacken.

Eric Fiedler

Blåbärskungen

Okey, årets med risk för att bli utsedd till årets fail, nörd och allt annat trevligt och föga smickrande har jag nu gett mig fan på att kränga de blåbär jag plockat. Klockan är tio i elva och jag har precis satt upp lapp i trappuppgången. Eric goes neird. Eric goes, förhoppningsvis om någon dag eller så, a little bit richer neird.

Eric Fiedler

Mors lilla Eric i skogen gick

... kaffe i ryggan och fästing han fick.

Detta med blåbär tycks ha blivit något av en besatthet hos mig. Var återigen ute i vildmarken, bland spindlar och annat småtrevligt sällskap (en fästing vart så fäst vid mitt sällskap att den rent av, krypandes på mitt lår, liftade hem med mig). Dryga tre liter vart det, orensat skall tilläggas. Dessa blåbär skall under morgondagen rensas för att sedan säljas till de grannar som anser sig vara i behov handplockade bär. Pappa har redan lagt ett bud, troligtvis av ren vänskaplig gest men nog är det roligare att misslyckas med att sälja till grannar och bli lite av en lokalkändis (jävligt lokal sådan) på kuppen än att farsan generöst skall öppna sin börs? Blir bären inte sålda kan man alltid koka sylt eller saft på dem, kanske till och med försöka sig på ett och annat bakverk för att sedan försöka kränga det. Jag menar nån gång lär väll även de hälsosammaste av grannar bjuda en ilsk svärmor på saft?

Eric Fiedler

Bokrecension: "Den amerikanska mardrömmen - Bakhållet på kvinnorna

       "Den Amerikanska Mardrömmen - Bakhållet Mot Kvinnan" skriven av den amerikanske journalisten och 1992 års Pulizerpristagare Susan Faludi. Den Amerikanska Mardrömmen är ett femnistiskt och allmänt kritiskt (mot vad framgick aldrig riktigt) inlägg till efterdyningarna efter 11 september dåden. En bok som inte rekomenderas, såvida man nu är totalinvalid inom området som omger allmän journalistik, då boken talar om för oss att medias bild av det amerikanska samhället efter 9/11 där kvinnorna återgick till att bli 50-talets hemmamödrar var obefogad och lögnaktig.
     Faludi riktar sedan i den första delen skarp kritik mot media såväl som poltiska makthavare och samhället i största allmenhet och allt detta utan att överhuvudtaget kunna peka ut vem som kritiken gällde. Faludi faller dessutom i det som många amerikanska författare gör när de får betalt för antalet sidor de skriver, det vill säga att varje kapitel var ungefär fem sidor för långt vilket resulterade i att diverse onödiga tillägg gjordes och saktade ned tempot, andemeningen var införstådd och dessutom trovärdig ganska så snart i var kapitel.
     Faludi gör dessutom andra delen av boken, som binder ihop dagens bild av det amerikanska samhället med nybyggarnas samhälle till en historisk upprepning, onödigt långt.
      Susan Faludi, som i mina ögon tycks vara en ypperlig journalist och modern feminist, skulle definitivt ha tjänat på att göra en längre och mer genomgående analys av hur de kritiken riktas emot (vilket som sagt inte framgick särkilt tydligt) istället borde agerat. Det är definitivt någonting jag ser att Faludi har potenitalen till då vissa av de allt för få och korta analyserna är genomgående mycket bra.

E E
E E E

Eric Fiedler

Så kan det gå när inte haspen är på...

Jag vet att denna nyhet figurerar flitigt på många hemsidor (existenz.se, jesper.nu) och diverse bloggar under rubriken "Årets Fail", och det är väll förståligt för mycket mer ägd än så här kan man väll inte bli?
"Årets Fail"

De här två händelserna är nästinitill lika hysteriskt roliga:
"Benny, stackars Benny"

Facebook Fail

Eric Fiedler

För mig är koppar guld värt

Sitter här och drömmer lite om min framtida lya; En tvåa skall det vara. Stor behöver den inte vara, har man levt på 11kvm i 17 år har man nog lärt sig att anpassa sig till att bo i ett litet skyffe, men två rum skall det däremot vara. Rummen skall ligga mitt emot varandra, sovrummet med dörr och "vardagsrummet" med endast dörrkarm, från den långsmala hallen som i sin ände leder in till köket, även det utan dörr.
     Sovrummet kan vara en gammal tältsäng eller kanske rent av endast en simpel madrass, mycket mer än så är inte de krav jag hyser. Sängen behöver endast vara min säng (sovplats) i min lägenhet. En läslampa är dock ett måste. Man måsste kunna läsa i sängen. Det borde nästan vara en mänsklig rättighet. Vita tapeter är också ett måste. Vita tapeter. Vita tapeter som skall lura besökaren att rummet är ljusare än vad det egentligen är då ett minimalt fönster snålar med ljusinsläppet och gör rummet naturligt mörkt.
     Vardagsrummet, eller biblioteket snarare sagt, skall bestå av bokhyllor, vilka skall sträcka sig ända upp till det högt belägna taket ståendes emot kortväggen längst bort, samt en stor, tydligt insutten lappfotölj belägen vid det stora fönstret inbyggt på långsidan. TVn är för mig idag redan död så ser inget behov i att införskaffa mig en sådan.
     Köket är inte mycket mer än en kyl kombinerad med en hälften så stor frys, en spis med emaljbeläggning och spisplattor, ett lagom högt bord samt fyra pinstolar. Släng dit en högt tickande väggklocka med enkla visare så är mitt rum komplett.
     I skåpet ovanför diskhon, precis till vänster om den höga kylen finns tallrikar och glas. I den finns också den servis som får det att pillra lite i magen. Den servis som jag direkt kommer investera i när möjlighet ges och som kommer bekräfta det ansvar som följer med egen lägenhet och som kommer bekräfta min självständighet som människa. Denna servis, som kan tyckas ganska vedervärdig som symbol och ganska homogen för en 17-årig kille att ha, är på sätt och vis min dröm.
     "Berså", är den inte vacker?

Berså Stig Lindberg

Eric Fiedler

Plocka blåbär med päron

Har i de senaste två dagarna roat mig med att moralisera lite grand på Nerikes Allehandas hemsida genom kommentarer till insändare och annat smått och gott, ni kan skåda mig under signaturen "Fiedeli" om ni har vägarna förbi denna lokale medias hemsida. Köttindustrins klimatpåverkan verkade vara det som föll mig mest i tycke. Diskutionerna kan ni följa på följande länkar:
Annars bestod gårdagen av en promenad på morgonkvisten samt en sejour av två timmars blåbärsplockning i väta och åska frammåt kvällningen. De små bären rensades på eftermiddagen noggrant i upp emot en och en halv timma vilket resulterade i blålila fingrar samt naglar, en bieffekt som får ses som ett pris värt att betala för de 2,6 L blåbär som plockningen resulterade i. En ekonomisk förtjänst på ungefär 23 kronor alltså. Länge leve allemansrätten!

Blåbär

Eric Fiedler

Mamma i kort-kort: Att våga gå emot normen

Eftersom det inte blir allt för ofta jag, min mor och bror umgås tillsammans och för att det var allt för läge sedan vi tre gick ut och åt tillsammans klädde alla tre upp sig något så när under lördagen då Shanghai stod för förtäringen. Ingen frack och balklänning och inte gördel heller för den delen men väl en tjusig skjorta klädde jag mig i. Brodern drog mer åt den allmänt använda partille-stilen. Tämligen enkla val för både mig och min bror, men mamma däremot, hon led kval om sin utstyrsel. Min 46-åriga pingla till morsa drog på sig en alldeles förtjusande svart kläning som sträckte sig ned till strax ovanför knäna.
- Med ett par tights under sitter den väll bra? undrades medans poser och spegling genomfördes.
Både David och jag påpekade att klänningen och klädseln gjorde sig mycket bättre utan ett par åtstramande och bendöljande tygstycke. Efter lite gnäll över att 46-åriga ensamstående mammaor inte gick ut med kort kort och att det vore alldeles för vågat gav sig så till sist den strålande vackra modern med sig om att inte sätta på sig några unknka tights, ty enligt Davids och min mening så var det inte en 46-årig singelmorsa vi hade framför oss, det var en 36-årig tjej som det strålade självförtroende ifrån.
     Sagt och gjort, kort-kort blev det. Modigt, vågat och då inte bara klädseln utan det mest vågade av vågor en individ kan göra; gå emot strömmen.

Eric Fiedler

Mörka nätter är bra för sömnen, varför skall då månen lysa?

Nattens bristfälliga tillstånd av sömn har nu tydligt satt sina spår, ty tröttheten har denna mörka och svala sensommarkväll infunnit sig, sköljt över mig som en våg och vält mig omkull. Förhoppningsvis kan jag så småningom slumra in och sova. Slumra djup i nattens mörker även ifall månen envisas med att sprida sitt ljus och förvandla allt som dess sken faller på till silvergrå siluetter som tydligt går att urskilja mot bakrundens svärta men ändå inte avslöjar bärarens sanna identitet. Månsken är något alldeles speciellt. Inte sant?

Eric Fiedler

Zzzzömn

Blicken känns lite dimmig och tenderar till att endast fungera i ett tunnelseéndemode. Huvudet känns lite tungt men samtidigt lika fjäderlätt som vilken heliumfylld ballong som helst. Tomt nästan innehållslöst. Lederna gnäller och tjuter vid minsta rörelse, protesterar högljutt och obekvämt. Jag upplever omvärlden som i tredjeperson, ser mig själv utifrån någon annans känslolösa blick.
     Allt detta bara för att problemet med sömnlöshet drev mig till vansinne föregående natt. Jag är helt enkelt för utvilad. Jävla lyx att vara för utvilad. Sommarlovet har trots allt sina baksidor.
     Till råga på allt är jag inte kaffesugen heller...

Eric Fiedler

Synvinklar

Min nya bok handlar om den amerikanska feministiska rörelsens oroväckande nedgång och medias konservativa syn på den amerikanska kärnfamiljen och samhällstruktur efter 9/11-katastrofen.
      Egentligen tycker jag att hela den feminstiska rörelsen är egocentriska och endast daltar välfärdsproblem fram och tillbaka och alltför sällan låter ljuset falla på de verkliga förtryck som sker mot kvinnor i den tredje världen även fast det nu på senare år har blivit bättre, speciellt efter 9/11. Däremot känns denna bok relativt patetisk innan jag ens kommit hundra sidor in i pärmen då kontrasten mellan det amerikanska välrfärdsamhället och de feministiska problem som finns där ställs mot det faktiska förtryck som afghanska kvinnor utsätts för, men jag hoppas att jag efter denna boks sista mening ändrat min uppfattning. Jag försöker se saken ur en ny synvinkel än vad jag tidigare gjort och det är minst lika viktigt som att stenhårt predika sin egna tro, för hur vet man att man egentligen har rätt ifall man aldrig ifrågasätter det man tror på?

Eric Fiedler

Massa mat från en späd asiat

Denna ytterst varma augustilördag inledde jag med lite träning; fem kilometer löpning genom Almby och bort förbi renoveringsobjektet Vinterstadion. Svetten lackade fint sista biten då jag tog häng på ett cyklande par med sin på mig nyfikne son. Åtminstone antar jag det eftersom jag iaktogs med en fokuserad blick och en gpande mun i åtminstone 2 minuter, detta även utan blinkning från den blonde pojken.


Shanghai

Dagens händelse var väll den planerade middagen på kinarestaurangen Shanghai med adress vid Änggatan. Till aptitretare fick vi en spya från en uppenbarligen sjuk 10 åring från bordet bakom oss. Pizzan till trots var min aptit stor och magen skrek efter någonting att få arbeta med. Min hunger föranledde att jag beställde in rätten Chop Suey som beståd av wokad fläskfilé, kyckling och jätteräkor i klassisk kinesisk såsanrättning med grönsaker.
       Den korta väntetiden och det huma priset på vår måltid får listas på plussidan. Att maten saknade sting och smaken var ganska fadd och intetsägande och att det tillhörande riset var överkokt och näst intil synonymt till konsistens av mos drar ned avsevärt på betyget. Portionstorleken var det dock inget fel på, mätt blev man. En jättelik skål med ris serverades till tre personer vilket endast får ses som en fördel, vid anblickar mot tillhörande bord med endast två gäster såg tillbehöret ut att vara aningen snålt serverat.
      - Allt som allt en stark tvåa.
E E E E E

Eric Fiedler

Effektivitetens son

Uj vad jag varit produktiv denna vecka gällande aktiviteter, gräs har ansats, böcker lästs slut och scones har bakats. Dessa aktiviteter har kommit i skymundan härpå bloggen då jag prioriterat bort skrivandet om dessa till förmån för de behovet jag har av att ventliera diverse livstankar och allmänna funderingar hos mig, men ungefär så här har väll min vecka sett ut;

Måndag:
Efter att i tre veckor bott hos min far fick anlände jag åter i barndomshemmet i Almby, fortfarande relatvivt trött och sliten efter helgens äventyr, detta till trots den tio timmar långa sömn jag fick natten mot måndag.

Tisdag:
Sprang halvmilen och säsongsinvigde det nyrenoverade gymmet på eyraområdet. Inte nog med att jag hurtigt skuttade fram i en halvmil på morgonkvisten, jag spöade även min vid spelets gång, sure lillebror David och min förnöjsamme mor Helena i det ärofyllda spelet minigolf efter det att kaffe druckits ända ute vid Essön.

Onsdag:
Tjänade lite pengar genom att ansa föreningens grönområden med gräsklippare och dammade varenda vrå av vår numer, skinande lägenhet.

Torsdag:
En halvmil även idag innan bilen togs mot Sommarstugan i Bröstorp utanför Nora, för allra sista gången. Det hus som min mormor, men mestadels morfar, varit med att bygga liger nu så ute till försäljning. I den barndom jag nu i över ett år försökt lägga till hisitorien har till stor del utspelats vid det vita huset med bruna knutar. Åtskiliiga liter kantareller plockats i björkskogen och oräkneliga antal dopp tagits från bryggan nedanför grässlänten.
      Trots dessa minnen kändes det inte hälften så svårt att återse den lilla stugan för sista gången som jag trodde det skulle vara.

Fredag:
En lång och härlig promenad i det härliga vädret togs på morgonkvisten. Medans mor åkte iväg till tippen gjorde jag ordning en sats scones som denne tog del av till frukost, medans jag stoppade i mig min kärleksfyllda gröt. En tur upp till centrum resulterade i att jag hittade Harry Potter och Dödsrelikerna för endast 59 kronor och 250 gram kaffebönor med det spaciga namnet Monsun Malabar som visade sig smaka som himmelriket självt.

Imorgon skall det tränas igen och på kvällen är bord bokat på Shanghai. Förhoppningsvis har jag vid söndagen blivit aningen starkare och åtnjutit en fantastisk måltid och då gjort mig välrförtjänt av lite välbehövlig vila!

Eric Fiedler

Tankar ur en skymning

 Hösten närmar sig. Solen målar himlen orange redan nu. Natten kommer allt tidigare in på dagen, det mörka återtar sakta återigen sin plats i dygnets timmar. Infiltrerar dagen och omvänder den till natt allt kvickare. Trots sitt hot om mörkare tider där ljuset jagas längre bort för var dag som springer oss förbi är det skymningens sken som är dagens vackraste. Alla nyanser så perfekt blandade att även den skickligaste av konstnär tveksamt kan blanda kulören på palletten sin. Sakta sjunker den brännheta solen och lämnar den vackra dag dess strålar fallit på. Strålarna drar sig allt längre bort, tillräckligt långsamt för att vi varje kväll skall tvingas be dem att återvända. Retar oss gör de. Skrämmer oss gör de. Tvingar oss till mörker, men skänker oss också minnen över det som varit.
    De elaka solstrålarna. Röda . Gula. Oranga. Vi accepterar dess reträtt mot skuggornas dal. Vi accpeterar att den vackra dag som livet oss skänkt nu är slut. Så enkelt men så svårt. Att tvinga sig att glömma, men vem säger att man ska glömma för att det skall bli lätt? Jag vill inte glömma. Jag vill minnas dess strålar med den värme som föll på mig, minnas den sol som spred sitt ljus. Som spred sitt ljus på mig. Som lät mig värmas av dess omginving. Som lät mig lysa näst lika klart som dess spridare. Som höll mig varm och som lärde mig att älska den dag som faktiskt är.

Jag kommer aldrig glömma bort er. Kommer altid minnas det vi haft och jag kommer le åt de stunder där vi var vi och där vi var världen. För mig var ni allt.

Jag har accepterat att allt inte må finnas kvar och att jag inte kan sitta fast i det, men för att citera den underbara filmen magnolia; "Vi må ha lämnat det förflutna, men det förflutna lämnar inte oss".

Vänner

 
Vänner          Vänner          Vänner                                Vänner          Vänner      

Eric Fiedler

Skolstart

2 veckor och en dag, sen, sen är det återigen dags; Tidiga mornar, rutiner och skola, och jag kan väll inte direkt säga att jag tvingas hålla tillbaka ett högt vrål av glädje när jag inser detta men vill ändå klargöra att jag känner mig sugen på att åter igen få en regelbunden träning av mina potentiellt gigantiska geniknölar. Samhällsproblem och existensiella frågor, ekvationer och tyskspråkiga glosor, allt detta i en salig blanding där kanske de två förstnämnda får det att klia lite extra i analyssugna fingerspetsar. Matte och tyska i all ära men har aldrig hyst någon större glädje över dessa två erkänt bökiga ämnen, men det betyder dock inte att de är viktiga för min framtida karriär, som vars innehåll vid skrivande stund fortfarande känns tämligen vid.
      Min hjärna tycks under sommaren skrumpnat en aning, stagnerat en aning i sin utveckling. Inte så konstigt kanske med föregående terminers höga tempo och intressanta innehåll och det skall ärligt talat bli riktigt skönt att återigen gräva sig riktigt djupt in i allt vad detta års kurser kan erbjuda!

Thoren Business School År 2, BP 08 B; Here I Come!

Eric Fiedler

Stretching

I detta nu kan man väll säga att de muskler som så kraftfullt brukar arbeta vid datorn och vid bloggen idag har dragit ihop sig i någon slags skrivkramp. Trots att ständiga försök med komponera en visa för eder läsare gjorts tycks melodin ha sprungit ifrån mig. Istället är det endast en sång utan klang som nu, knappast ljuder men som åtminstone stelt stakar sig fram och ut i den ofattbart stora rymden och som på sitt alldeles egna sätt sjunger sitt budskap om min tillfälliga brist på instrumental förmåga.
     Jag ber naturligtvis om ursäkt för detta. Jag har gjort en hel del idag så det finns saker att berätta och jag kan konsten att få det låta underhållande men viljan att berätta, att måla en bild av min dag tycks inte vara mig särkilt intressant i detta nu. Lust att skriva, förklara och att blint fantisera mig fram till ett ämne är lika stor som alltid, men (ständigt detta men:et som kan få även den lyckligaste mening bli pessimistisk och grå) vad denna fantasi skall grunda sig på vet jag ej. Jag funderade ett tag på att måla månen i ord, putsa den i olika silvergrå nyanser tills dess att den vackra skivan på den mörka sommarhimlen skulle vara uppenbar och lika vacker för vem än som denna text kan tänkas falla i ögonfånget för. Att vara så djup tog mig däremot emot, jag vill ikväll inte framstå som den poet jag någon gång i framtiden kan tänka mig att bli. Nej ikväll vill jag bara vara vit och oskyldig, fadd och oklar. Ingen skall kunna ana vad jag i detta läge känner, tycker eller tänker eftersom jag själv inte tycks veta och att då någon annan skulle veta mer om mig än mig själv skulle vara bland det obehagligaste egentligen någon kan uppleva; att veta så lite om sig själv att någon annan vet mer.
     Nej ikväll då vet jag ingentig. Ikväll då stretchar jag bara den otöjda kreativiteten och låter blodet flyta fritt i skrivandets starkt pulserande ådra.

Eric Fiedler

Slutet gott allting gott...

De sista sidorna i John Ajivinde Lindqvists Människohamn är snart ett minne blott, och ett bra minne. Denna bok i vacker form skildrar det gåtfulla havet. Det går inte annat än att fängslas av såväl de människonära och autentiska skildringar Lindqvist gör av sina karaktärer och deras lidanden och plågor, och det går inte att inte själv fängslas av den skräckfyllda fascination av "det stora blå" som John Ajivinde Lindqvist så poetiskt beskriver. Att boken inte bara skildrar öden och ett naturfenomen ingen kan förstå utan också erbjuder en nervkittlande berättelse och historia från det första bladet är inte alls något mig emot.
       Låt mig nu hoppas att de trettio sista sidorna inte blir ett riktigt antiklimax.

Människohamn

Eric Fiedler

The camera can't see

Before
Morgonen började med att ögonen slogs upp till U2:s 90-tals ballad Stay (Faraway, So Close), då ett av de tre larm jag på mobilen ställt in ringde. En kort sekund senare hälsade en steril maskininspelad röst mig en god morgon och en bra dag via hemtelefonen då jag beställt väckning via den också, ifall jag nu inte redan då tagit mig ur sömnens djupa grepp. Det var liksom inte värt att chansa helt enkelt. Vad gällde planeringen av egentligen hela arrangemanget med det som skulle ske runt omkring konserten hade naturligtvis en checklista diktats upp och placerats på det ställe där jag aldrig skulle komma att missa dess skrivna bokstäver, nämligen vid den flitigt använda kaffebryggaren.

Efter en tågresa där både Felix och jag konstaterade att den första timman tycktes vara ofantligt mycket längre än den andra var vi så framme! Första anhalt blev naturligtvis att promenera förbi Ullevi och skåda det magnifika scenbygget "The Claw".

Vi hade då cirka nio timmar tills dess att vi över huvud taget skulle få börja träda in på scenområdet vilket gjorde att vi fördrev tiden med att dricka det godaste kaffe jag någonsin druckit, till råga på allt la jag märke till som den småsnikne personen som jag icke blygt erkänner mig vara, att brygden var tre kronor billigare än Felix inhandlade sodavatten, hur nu de gick till!

Ytterliggare tid spenderades på en gräsmatta strax utanför insläppskön. Den långa och kännbart sega väntan gjorde vi i ett försök att liva upp våra sega huvuden genom att dissikera ett par gröna plastmuggar och placera dem på mina öron.

Med ungefär 1-1½timme kvar blev det så dags att ställa sig i den egentliga kön som 4 timmar innan förbandet Snow Patrol klev upp på scen ringlade sig lång. Killen framför oss smaskade målmedvetet  i sig den exotiska läckerheten banan. Blicken som han gav sin böjda frukt efter varje till synes hatisk tugga skvallrade om den djupa analys av sin måltid han tycktes göra.

Efter tre kontroller var vi så inne på Ullevi och fick platser, 1m från rampen! Döm om våran glädje var enorm. Ett spontant jubel, eller snarare sagt vrål då pojkar i våran ålder som bekant har ytterst svårt att gå upp i falsett, uppstod.
       Totalt utmattade efter allt resande och ständigt väntande fann vi det ytterst roligt att flukta varandra iklädda de masker publiken erhöll.

U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009

The Concert
Efter 3½ timme inne på arenan och sammanlagt 12 ½ timmes väntade och köande var det så dags. Mitt livs hjältar med Larry i spetsen klev upp på scenen och drog igång det obeskrivbara jag beskrev i inlägget nedanför...

U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009
U2 1/7 2009

Eric Fiedler

Lyckan att få leva sin dröm

       I flödande rött sken stod jag så där. Stod där med adrenalinet flödnandes i kroppen, sprittandes i tår och fingrar. Log med glansig blick, oförmögen att överhuvudtaget röra mig, oförmögen att förstå det som skedde runt omkring. Allt bara var en ända stor känsla, en känsla som inte går att nå utan att få uppleva det du endast har förmågan att drömma. En känsla som gör allt annat i världen ointressant. Det enda som finns är du och din dröm i nuet. I just ett enda ögonblick av total harmoni och själsfrälselse. Allt detta till den episka inledningen av Where the streets have no name finns det inga ord för, endast känslan som beryktad är men som hitills ingen lyckats beskriva, således inte jag heller. För det går inte. Går inte att ta på ett ögonblick, en sekund av sinnesfrid, av ren lycka.

Eric Fiedler

Moment of surrender

Jag står just nu 1m från den scen som i media fått smeknamnet ''The Claw''. Jag är en och en halv timme från det störta som någonsin hänt mig. U2. I say no more. I just simply can't say no more... //Eric Fiedler Ullevi, Göteborg

RSS 2.0